Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 47, 23 november 2007

Transportbranschen en varningsklocka

ransportbranschen har alltid legat minst ett decenium före det övriga samhället när det gäller sådant som globalisering och nya anställningsformer. Därför är den ganska intressant om man vill se in i framtiden.

Jag vet, för i mer än tjugo år körde jag långtradare på heltid. Numer jobbar jag som journalist och författare och tar bara enstaka lastbilsresor. Men jag tycker fortfarande att det är något speciellt att köra i nattdimman längs Autobahn, genom franska bondbyar på en Route National eller komma fram i gryningen till städer som Paris eller Barcelona.

Men mycket har förändrats genom åren och att jag till slut nästan helt lämnat branschen är mer ett utslag av leda än av mod att göra något nytt. När jag började köra gick allt ungefär med två tredjedelar av dagens hastighet. Lastbilarna gick kanske femtio mil om dygnet, motorsvaga som dom var med tjugo kilometer i timmen i backarna. Idag ska en lastbil röra sig sjuttio - åttio mil på landsväg per dag. I början av åttiotalet när åkeribranschen avreglerats kom det vi i dag kal-lar "outsourcing". Principen var enkel. Åkarna sålde ut sina bilar till chaufförerna med löften om guld och gröna skogar. Dessutom startades hundratals nya smååkerier som körde åt företag som förmedlade frakter. På det sättet slapp stora åkerier och förmedlare betala avtalsenliga löner och att betala för de stillestånd och tomkörningar som är oundvikliga. Plus att man kunde pressa priserna för de som blivit enbilsåkare och saknade gemensam styrka. Det var också ett sätt att stå emot allt hårdare konkurrens från utländska åkare.

Det gick bra till en början. Chaufförerna lånade pengar och köpte de nya bilar de alltid drömt om men aldrig kommit i närheten av att köra som anställda. Dessutom fanns ett ideal, ett slags mode, med den ensamme frie cowboyen som drog fram över vidderna. Deras åkarförening kallades också "cowboyklubben". Snart kom dock verkligheten och skulderna ikapp. Man började låna ännu mer med sambor och föräldrar som borgenärer. Man fuskade med moms och skatter och man körde dygnet runt; de gånger det fanns jobb. Till slut kom dock, nästan alltid, fogden och jag har säkert känt hundra killar som gått i personlig konkurs med allt vad det innebär. Och jag kan inte låta bli att dra paralleller med dagens samhälle där det egna företagandet idealiseras, inte minst av politiker, för alltifrån designers till vårdpersonal och snickare.

Nu, tjugo år senare, har det gått så långt inom åkarsvängen att det är svårt att finna folk som både är beredda att starta företag och som inte har betalningsanmärkningar. Det finns helt enkelt inga som får trafiktillstånd. Det som kallas "den fria marknaden" har gjort slut på dom. Däremot finns det enmansföretagare utan fordon. Det nya är att stora åkerier äger bilarna för att sedan leja in chaufförerna som f-skattande entreprenörer, inte som anställda. Dom blir så att säga enbilsåkare utan bil och kan då alltså inte ens ställa av bilen om de får för dåligt betalt. Dom har dessutom nästan alltid usla kontrakt med uppdragsgivaren. Och det är inte bara skuttar som är inblandade. Posten har exempelvis avtal med bemanningsföretag som i sin tur har avtal med andra bemanningsföretag som i sin tur. Och så vidare ända ner till den enskilde arbetaren som alltså har f-skattsedel.

Det blir många munnar att mätta på vägen för den som till slut ska göra jobbet, utan att ha några som helst rättigheter eller ens försäkringar. Man kan säga att outsourcingen gått i flera steg och att den nu har spridit sig i samhället. Även till den offentliga sektorn med skolor och sjukhus som säljs ut. Den konspiratoriskt lagde skulle kunna tro att politikerna säljer ut på samma grunder som den gnidne åkaren: för att dra nytta av verksamheten utan att behöva ta ansvar.

Resultatet när det gäller åkeribranschen är att man har tappat framtidstron och att allt för få söker sig dit. Den är nu så försumpad att den fungerar uselt på sina ställen. Företagen litar helt enkelt inte på att det de skickar iväg med lastbil kommer fram. Eller att det de beställt kommer i tid så att folk inte blir stående utan material på arbetsplatserna. Kommer det att bli likadant i det övriga samhället? Det finns ingenting som hindrar att tjänstemän utsätts på samma sätt som chaufförer då bemanningsföretagen växer sig större och antalet projektanställda och f-skattare ökar.

Enligt min erfarenhet skapar det en otrygghet och en "cowboystämning" där man inte klarar att ta betalt då man "kör eget". Man blir så upptagen med att hoppa från tuva till tuva mellan jobben att man inte hinner eller vågar utbilda sig eller ens tänka på framtiden. Att se ett helt samhälle gå i samma nedåtgående spiral som stora delar av min kära men svårt sargade åkeribransch har gjort, är för mig en mardröm.

Numer har det till och med gått så långt bland åkerierna att det har uppstått ett nytt fenomen. Små åkerier har börjat nischa sig med att ha egen fast anställd personal och med att följa alla lagar och avtal. Dom tar hyfsat betalt av kunderna men i gengäld garanterar de att godset kommer fram i tid med nya energisnåla fordon. Idag går dom här åkerierna strålande. Men jag vet inte om jag vågar tro att det är just dom som rullar mot framtiden.

David Ericsson

Även sänt i OBS 12/11-07