Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 28 augusti 2007

Vindkraft kan minska fosforn i Östersjön

Även om vi stoppade alla utsläpp av fosfor i morgon skulle inte problemet med övergödning i Östersjön vara löst. Det krävs också att bottnarna syresätts och ett förslag från två forskare är att använda vindkraftverk med stora pumpar för att öka cirkulationen.

Orsaken till övergödningen i Östersjön är för mycket fosfor, men det kommer att ta flera decennier innan minskad tillförsel får någon effekt, eftersom de förråd som byggts upp är så stora.

Anders Stigebrandt och Bo Gustafsson från oceanografiska institutionen i Göteborg har i Ambio nr 2-3 skrivit en artikel om vad man kan göra åt det och vad det skulle kosta. För att snabba på tillfrisknandet föreslår de att 100 vindkraftverk skall pumpa ner syrerikt vatten till 125 meters djup och de uppskattar att kostnaden för det rör sig om 1,8 miljarder kronor.

De beräknar att om man pumpar ned 100 kilo syre per sekund kan fosformängden i egentliga Östersjön halveras inom några år. Det skulle kräva en vattenström på 10000 kubikmeter i sekunden. I Bottenviken finns inte samma problem, där fastläggs fosforn effektivare till botten.

Beräkningen är en överskattning, eftersom den inte tar hänsyn till att även haloklinen försvagas. Haloklinen är det naturliga språngskikt som skiljer saltare djupvatten från sötare ytvatten. När haloklinen försvagas får bottenvattnet lättare att tränga upp till ytan, och man får naturligt en starkare cirkulation.

Stormar halverade fosforn

Man pekar på historien som stöd för sitt resonemang. På grund av stormar strömmade syrerikt djupvatten in från Kattegatt under perioden 1991-1997. Inflödet över sunden kan vara över 100000 kubikmeter i sekunden.Det nya djupvattnet tredubblades genom tillskott av vatten också från Östersjön själv.

Under perioden halverades innehållet av fosfor i ytvattnet förmodligen som en effekt av effektivare syresättning av vattnet ner till 125 meters djup. Bottnar med syrebrist halverades likaså.

Perioden innan hade också präglats av höga sötvattenflöden från älvarna. Djupvattnet minskar då sin salthalt snabbare än ytvattnet. Det gör att språngskiktet försvagas och ger en uppström av djupvatten.

Om haloklinen har syrebrist kan mycket fosfor nå ytan. Syret i den järnhydroxid som fosforn har varit bunden till förbrukas på syrefria bottnar och fosforn frisläpps. Om språngskiktet där-emot är syrerikt binds fosforn till järnhydroxid och kan fällas till botten.

Nå jungfruligt tillstånd

Författarna har i ett tidigare arbete uppskattat att bottnar under 150 meters djup kan binda tre gram fosfor per kvadratmeter om de bara har syre. Tvärtom frigörs nu tidigare bundet fosfor från bottnarna på grund av syrebrist och blir tillgängligt för ökad biologisk produktion i ytvattnet.

Med de här metoderna tror författarna att Östersjön kan nå det jungfruliga tillstånd med god syresättning den hade fram till 1950-talet. Och där kan den sedan förbli eftersom de stora fosforutsläpp som kommer från Polen och Sankt Petersburg upphör genom att reningsverk byggs.

Men det räcker inte att bara minska utsläppen. Det skulle ta för lång tid till balans uppnås, eftersom det finns så stora fosforförråd på bottnen.

Hans Sternlycke