Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 46, 16 november 2007

Biobränsle skapar svält

U och USA står bakom en ökad efterfrågan på biobränsle. Men parallellt med att vara en förnybar resurs hotar den ökade odlingen av energigrödor att förvärra världssvälten, skada genbankens mångfald genom utplånande av flora och fauna, och bidra till den globala uppvärmningen.

Vad har klimat och stigande brödpriser med varandra att göra? Svaret ligger i rusningen för att omvandla jordbruksmark till bränsleproduktion. Tidigt i september slog vetepriset världsrekord med 8 dollar per bushel ("skäppa", ung. 35,2 liter) på Chicagobörsen, som är likare för världens handel med livsmedelsråvaror. Då skördarna kommer att bli alltmer osäkra till följd av väderförändringarna plus ökad efterfrågan från Kina och Indien är biobränsleproduktionen ett allvarligt orosmoment.

Andra skördeväxter påverkas av trenden. Produktionen av biobränsle är inte ensam bov i dramat, men en framträdande sådan. I den senaste OECD-FAO Agricultural Outlook, 2007 - 2016, heter det: "Ökad efterfrågan på biobränsle orsakar fundamentala förändringar på jordbruksmarknaderna som kommer att driva upp världspriset på många produkter."

När EU och andra storkonsumenter satsar på biobränsle pumpas stora pengar in i sektorn, eftersom riskkapitalister och transnationella livsmedelsföretag spekulerar i prisökningarna. Stigande priser gagnar också mindre producenter, men det ökade trycket på jordbruksmarken hotar att vräka dem från sina gårdar då storskaliga odlare tar över - samma politik som den gamla svenska Lantbruksnämnden.

När priset på stapelvaror stiger innebär det inte bara att mackan blir dyrare. Världens fattiga lägger redan ut 50-80 procent av hushållsinkomsten på mat, och det är fattigdom - inte brist - som är orsaken till hungern. När USAs regering under januari 2007 tillkännagav planer på att producera 35 miljarder gallon bioetanol senast 2017 var det kontinentens fattiga som fick sitta emellan. Priset på tortillas - daglig föda i Mexiko - steg med 400 procent på några veckor. Stora demonstrationer drog genom huvudstaden, något som svenska massmedia teg om.

Röster från ett brett politiskt spektrum har sällat sig till ropen från gatan. Under april talade Fidel Castro mot "den obskyra tanken att förvandla mat till bränsle", och den ansedda tidskriften The Economist skrev en ledare med den häpnadväckande titeln "Castro was right". Under maj publicerade Foreign Affairs en djupanalys om hur "biobränsle får de fattiga att svälta". Under andra veckan av juni anklagade FNs specielle kommissarie för rätten till mat, Jean Ziegler, USA och EU för "fullständigt hyckleri" därför att de främjade etanolproduktionen för att minska sitt beroende av importerad olja, vilket enligt honom gör att "hundratusentals kommer att dö av hunger".

USAs satsning på biobränsle orsakas inte av klimathänsyn utan främst av önskan att minska beroendet av importerad olja. Vi vet att vetebaserad etanol (den teknik som främst gynnas av USA) förbrukar mer energi än den tillför.

EU vill för närvarande föreslå att tio procent av transportbränslet skall vara biobränsle år 2020. Detta mål skall vara obligatoriskt. Ur miljöperspektiv finns här mycket som är fel. Dels har EU inte kapacitet för att möta en sådan efterfrågan. Även nuvarande mål om 5,75 procent biobränsle år 2010 kräver att cirka 20 procent av all odlingsbar jord skulle användas för bränslegrödor. Medan konsumtionen fortfarande stiger är det oklart hur mycket land som måste vikas åt att producera ytterligare ca 14 procent biotransportbränsle år 2020.

En omedelbar bieffekt är slopandet av trädesmark från 2008. Det påverkar insekts- och fågelpopulationerna. EUs egna beräkningar bygger på oprövade "andra generationens" biogrödor som väntas ge större skördar. Många av dessa tekniker kommer att bli häftigt omdebatterade eftersom de inbegriper genmodifiering av träd och buskar utan hänsyn till försiktighetsprincipen.

Inte ens detta kan föra oss nära målet eftersom merparten biobränsle måste importeras från Södra Halvklotet. Plantager i Brasilien och Sydostasien är bland de troligaste källorna och får förödande ekologiska effekter. Miljögruppen Wetlands International har uppskattat att den tänkbara europeiska importen av sydostasiatisk palmolja som tas från utdikade träskmarker skulle producera upp till tio gånger mer koldioxid än motsvarande utsläpp från fossila bränslen.

Direkta utsläpp från transportbränslet är bara en del av bilden. En studie som nyligen publicerats i Science finner att de kvarvarande skogarna kan absorbera nio gånger mer koldioxid än vad produktionen av biobränsle på samma landyta kan ge. Enligt Renton Righelato, en av studiens medförfattare, påskyndar "den felslagna politiken med teoretiska mål och motiv" världens avskogning.

Bland de största syndarna är odlingen av sockerrör och sojabönor i Latinamerika och de ökande palmoljeplantagerna i Sydostasien, eftersom efterfrågan stiger på deras produkter. "Det är som att sparka sig i pannan för att bli av med huvudvärken", sade Birute Galdikas, berömd för sitt miljöarbete i Indonesien, till The Independent. "Palmoljepriset håller på att gå genom taket därför att det kan användas som biobränsle, och då hugger de fattigaste länderna i världen ner sina skogar för att tillfredsställa marknaden."

Detta har både ekonomiska och miljömässiga följder. Monokulturer minskar inte bara vad som finns kvar av världens skogstäcke samtidigt som de hotar genbanken. De utsätter också lokalbefolkningarna för nya planteringsvågor. Joao Pedro Stedile, som talar för MST (Landlösa arbetares rörelse) i Brasilien, har redan observerat "en påtaglig koncentration i markägandet" som resultat av biobränsletrenden eftersom transnationella kemiföretag och riskkapitalister köper land på småböndernas bekostnad. Enligt en nyligen utkommen rapport från GRAIN, en opolitisk internationell organisation som bevakar jordbrukets utvecklingsbarhet, är processen "en kolonial plantageekonomi, omstrukturerad för att betjäna en nutida nyliberal globaliserad värld".

Tvingat av kritiken strävar EU nu efter hållbarhetsregler för sin biobränsleproduktion. Under juli varnade handelskommissionären Peter Mandelson att "europeerna inte kommer att betala höga priser för biobränslen om deras bilar drivs till kostnaden av att systematiskt bränna produkter från jordbruksmark, eller om de rullar därför att regnskogarna huggs ned".

Tyvärr finns det inte mycket bakom retoriken. I verkligheten gör EU knappast något för att ta hand om problemen. Inte ens mycket hårda kriterier för hållbarhet skulle kunna hindra rusningen efter biobränslen, eftersom de troligen skulle ta mark i anspråk som redan röjts för andra odlingsformer. Avskogningen skulle bli densamma: en "andrahandspåverkan" på land som inga kriterier för hållbarhet kan begränsa tillfredsställande.

Inga system för miljöcertifikat kan påverka de stora struktureffekter som biobränslena har på jordbrukets intensifiering och på matpriserna. Definitionen av "hållbarhet" inbegriper inte sociala rättviseproblem, och så länge som det går att tjäna pengar kommer satsningen på biobränslen att fortgå. Det beror inte bara på "marknadslagarna" utan är också en effekt av globala lån och subsidier. Dels ligger Världsbanken bakom, dels plöjer USA nu ned upp till 7,3 miljarder dollar per år på inhemskt stöd till biobränsleproduktion samtidigt som såväl EU som USA sporrar marknaden. Så länge som detta tillåts fortgå kommer priset på bröd att stiga. Ur ett globalt perspektiv är det symtom på den katastrof som drabbar dem som inte kan hålla näsan ovanför brödet.

Håkan Larsson