|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 28 september 2007 Enpartistat Sverige S
veriges Riksdag ska genom lagstiftning förverkliga den politik som medborgarna i demokratiska val har röstat fram. Ända till 1994 var det en realitet. Sedan dess beslutas successivt allt fler av våra lagar i stället av EU. I dag stiftas två av tre i Bryssel. Där blir vårt inflytande på lagstiftningsprocessen ynka två (2) procent ? i praktiken noll. I oktober hoppas regeringen kunna godkänna en sådan reform i all tysthet. Då accepterar vi också en gemensam president och utrikesminister som för vår talan, och att vi fråntas rätt att lägga in veto mot lagar vi ogillar. En stor majoritet av folket säger sig vilja folkomrösta om denna enorma maktöverföring till EU. Regeringen vägrar och hänvisar till att Lagrådet sagt att folkomröstning inte behövs, men undanhåller folket motiveringen till Lagrådets slutsats (Lagrådet 2005-06-28). Den innebär i korthet, att eftersom riksdagen vid två tidigare tillfällen överlåtit makt till EU i strid med våra grundlagar är därmed våra grundlagars rättsverkan i EU-sammanhang de facto redan upphävda av riksdagen. Att grundlagar upphävs utan att medborgarna vare sig tillfrågas eller informeras brukar definieras som statskupp. Svensk EU-politik bedrivs som i en en-partistat. Alliansen och socialdemokraterna har den absoluta majoriteten och kontrollerar noga att deras valsedlar inte har EU-kritiska kandidater på valbar plats. Så var det 2006, så blir det i EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010. Det finns således inget riksdagsparti som företräder den majoritet EU-kritiker ? som oftast alls inte kräver utträde ? men som heller inte vill rösta på miljö- eller vänsterpartiet. Här kommer Sverigedemokraterna att se sin chans att på EU-frågan bli tredje största parti i riksdagen ? om inte röstskolkarna räddar demokratin. Tidigare publicerad på SvD Synpunkt |