|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 36, 7 september 2007 Klimatet och Vi N
är man läser artiklar om klimatförändringar så grips man av skräck med förträngningsreaktioner. Likaså vid olika klimatprogram i TV. Som vanlig medborgare söker man snabbt tröst i det förhållande att tillvaron faktiskt rullar vidare, precis som vanligt, trots dessa undergångsvisioner. Det som dock skiljer dagens undergångsreportage mot sjuttiotalets är tidsperspektivet. Förändringarna under efterkrigstiden var marginella jämfört med det som sker idag. De problem som upprörde opinionen då skulle inte beröra ett dugg idag. Problemen låg långt fram i tiden. Men det är nu som vi, kanske, är riktigt i knipa. Som medlem i Sveriges enda La Via Campesina-anslutna bondeorganisation, NOrdBruk, har jag en insyn i den största sociala bonderörelsen i världen och de problem som där lyfts fram. Som bonde i Sverige vill jag varna för den svåra situation som Sverige och norra Europa kommer att hamna i, om bara en liten turbulens runt de problem som debatten kring klimatförändringarna, oljekrisen och världshandeln kan innebära. År 2006 gav ett strålande semesterväder. Klimatförändring påstods det. Hösten 2006 nästan regnade bort. Även det skylls på klimatförändringar. Det behöver inte alls vara fallet. Liknande väderförhållanden har funnits tidigare under nuvarande mansålder. Däremot har det knappast varit så påfrestande för jordbruket tidigare. Torkan och värmen skapade en brådmognadseffekt hos grödan som sänkte skördevolymen radikalt. Den regniga hösten skapade svåra skördeförhållanden då dagens teknik är beroende av standardiserat klimat. Därför vill jag summera sommaren 2006 med att en mycket liten variation i det normala klimatsystemet skapar en kris inom dagens jordbruk. Säsongen 2007 är ännu icke över. Men det klimatforskare varnar för idag är förändringar som man observerat under de senaste 5-10 åren. Det som bekymrar folk mest är om deras strandnära sommarstuga skulle få problem med inträngande havsvatten om så där femtio år. Begrundar man fjolårets och årets problem för jordbruket, vilka skett under normala väderförhållanden, borde man fundera på vad som först blir ett problem för vårt samhälle. Jag anser att livsmedelstillgången blir det första och största verkliga problemet. Nyckelfunktionerna är tillgången på energi för transportändamål där livsmedelstransporterna idag är helt absurda i sin organisation och i vägsträcka. Kommer dessa kostnader att öka, bara något, förändras prisnivåerna uppåt, räknat i pris per kvalitet. Något som troligen redan sker men som ingen vill ta i. Jordbrukets energibehov nämns sällan, men det moderna industrijordbruket är helt beroende av oljan som motor. Att inte oljepriserna slår igenom än beror på en teknisk förändring som sker snabbt genom effektivare maskiner som förbrukar mindre olja per producerad enhet. Detta dock under förutsättning att de naturliga klimatförändringarna inte sker snabbare än den tekniska utvecklingen. Sker den människopåverkade klimatförändring som förutspås, bara till liten del, kommer vår livsmedelsförsörjning att rubbas kraftigt. De politiska och sociala problem som då uppstår blir närmast omöjliga att kontrollera, särskilt i vårt samhälle när vi inte alls är medvetna om vår bräckliga situation. Jämför bara med tsunamikrisen, vilket borde vara en bagatell i detta perspektiv. Svenskarna har under lång tid fått lära sig att vi hör till den rika världen och att det gör oss osårbara. Men så är det inte. Världshandeln styrs av enkla ekonomiska principer. Den som är starkast, politiskt och ekonomiskt tar hem spelet. Den som är tvåa får vara utan. Särskilt i en bristsituation. Sverige ligger dessutom i Europas utkant vilket gör oss än mer känsliga. I en kris måste vi förlita oss på vår egna förmåga att klara livsmedelsförsörjningen. För att klara en kris kommer goda råd från experter av olika slag. Det vanligaste är en spannmålsdiet som bas. Det är historiskt korrekt att spannmål varit basen i folkhushållet de senaste tusen åren i Skandinavien. Mest beroende på att vi exporterade animalieprodukterna. Men denna spannmål har ofta importerats då odlingsvillkoren i Skandinavien varit ojämna med ren missväxt ibland. Blir det klimatbetingade odlingsproblem kommer spannmålsodlingen att drabbas först oavsett hur klimatet förändras. Man kan jämföra med försörjningssituationen mellan 1939-1945 då vi åt upp ett överskott av nötkreatur. En kreatursstam som byggdes upp under mellankrigsåren. En sådan kreatursstam finns inte idag! En rent vegetarisk diet är hälsovådlig då proteiner och mineraler i vanlig spannmål är av otillräckligt kvalitet och kvantitet för mänskliga behov. Proteintillskottet som en krisdiet kräver finns inte tillgängligt. Svenskt jordbruk ingår i ett europeiskt mönster. EU:s jordbrukspolitik är framöver kopplat till WTO-systemet. Vår livsmedelsförsörjning ingår i ett globalt ekonomiskt system. Detta är uppenbart för svenska bönder från och med år 2006, då EU:s jordbrukspolitik år 2005 genomgick den största förändringen sedan 1945.Under 2007 har förvånade kommentatorer funderat på vad som händer, eller mer korrekt, vad som hänt med svenskt jordbruk och självhushållningen. Då 2006 års odlingssäsong var alltför ekonomiskt påfrestande finns egentligen bara ett alternativ. Om inga politiska och ekonomiska förändringar sker, finns det bara en nedläggning som ekonomisk utväg. Den enormt snabba förändringen i världsekonomin tillsammans med små klimatförändringar kan ge Sverige en politisk och social chock som man borde kunna parera om det politiska systemet vore litet förberett. Jordbrukssäsongen 2007 tycks bli det skifte som hela näringen väntat på i snart ett årtionde. En internationell prishöjningsspiral har startat som kan ge svensk livsmedelsförsörjning en rejäl chock. Det finns några ekonomiska och strukturella åtgärder som kan, åtminstone delvis, parera en kris. Först måste skatterna ändras så att ett mer manuellt och småskaligt, mer flexibelt jordbruk blir möjligt. Det innebär en radikal sänkning av skattetrycket på de lägsta inkomsterna. Att ytterligare satsa på en rationalisering, byggd på en oljedriven teknik, vore att göra saken värre. En nationell jordbrukspolitik måste snarast införas. Den kan lämpligen grundas på La Via Campesinas tankar om Livsmedelssuveränitet, som påverkar världshandeln positivt då det skapar en nationell säkerhet även i krissituationer. Livsmedelssuveränitet innebär att man utan inblandning av politiska begränsningar, helt på tvärs med nuvarande WTO-ambitioner, gynnar lokalt och energieffektivt drivet jordbruk. Här ingår givetvis även jakt, fiske och trädgårdsodling. Något som behövs för att demokratin skall bibehållas. Om inget görs har vi bara att hoppas på att nuvarande samhällstruktur rullar på. Enklast är att slå av TV:n och sluta läsa obehagliga undergångsartiklar, ungefär som politiker och ekonomer i ansvarig ställning gör. |