Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 24 augusti 2007

De nationella parlamentens försvagande

"De nationella parlamentens roll stärks. Dessa ges nu ökade möjligheter att kunna invända mot kommissionens förslag om de anser att ett förslag borde behandlas på nationell nivå istället för av EU", skriver Fredrik Reinfeldt på Svenska Dagbladets debattsida om det nya EU-fördrag som statsministern och hans kollegor i de andra 26 EU-länderna i princip enades om på junitoppmötet i Bryssel.

Europeiska rådet, det vill säga EU:s stats- och regeringschefer, antog vid ett möte den 21-23 juni ett mandat för en ny regeringskonferens (IGC), som inleddes den 23 juli.

Frågan om de nationella parlamentens roll i unionen togs upp, resultatet återfinns i en bilaga till slutsatserna från toppmötet. "När det gäller de nationella parlamenten kommer deras roll att ytterligare förstärkas." Det ska ta sig uttryck i en ny mekanism för den så kallade subsidiaritetsprincipen, i Sverige även kallad närhetsprincipen.

Sverige mot nytt förslag

Enligt IGC-mandatet ska "en ny allmän artikel [...] återspegla de nationella parlamentens roll". Detta innebär dock inte mer än att de bestämmelser som finns i konstitutionsförslaget, och som rör de nationella parlamenten, samlas i denna nya artikel.

Vad gäller subsidiaritetsprincipen är de nationella parlamentens roll att "se till" att den följs, "i enlighet med de förfaranden som anges i protokollet".

Av rapporteringen från junitoppmötet framgår att Sverige tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag om att ge de nationella parlamenten verklig makt över kommissionens förslag till nya EU-lagstiftningar. Något som den svenska regeringen hade stöd för av en stor majoritet i riksdagen.

Om en förnyad prövning av frågan om de nationella parlamentens roll likväl sker, får protokollen om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen och om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna inte urholkas. "Enbart marginella ändringar av deras innebörd skulle kunna vara förenliga med ett svenskt intresse."

Konstitutionsförslaget gav de nationella parlamenten en möjlighet att framföra sin uppfattning till de EU-institutioner som deltar i lagstiftningsprocessen. Enligt protokollet får de, inom sex veckor efter det att ett förslag lagts fram, tala om varför de anser att förslaget inte överensstämmer med subsidiaritetsprincipen.

Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten gör sådana yttranden ska förslaget omprövas av den som lagt fram förslaget, i regel kommissionen. Gäller det lagstiftning på området frihet, säkerhet och rättvisa, är tröskeln för omprövning en fjärdedel. Omprövningen kan resultera i att förslagsställaren drar tillbaka, ändrar eller vidhåller sitt förslag. Beslutet ska även motiveras.

Regler kring omprövning

Att lagstiftaren ska överväga om ett lagförslag är förenligt med den så kallade subsidiaritetsprincipen, eller att de nationella parlamenten kan framföra sina synpunkter till EU-institutionerna är inte nytt. Utan det nya är att lagstiftaren ska tag hänsyn till de nationella parlamentens argument angående subsidiaritetsfrågan, samt att kommissionen kan behöva motivera sina förslag bättre.

I mandatet sägs vidare att om en majoritet av de nationella parlamenten motsätter sig ett lagförslag ska kommissionen se över förslaget. Det är en försvagning av de nationella parlamentens möjligheter att driva fram en omprövning, eftersom att tröskeln enligt protokollet i konstitutionsförslaget är, som framgått ovan, en tredjedel och i vissa fall en fjärdedel.

Kopplat till den nya tröskeln infördes i IGC-mandatet ett särskilt förfarande; om en majoritet av de nationella parlamenten hävdar att ett visst förslag står i strid med subsidiaritetsprincipen, och kommissionen efter förnyad prövning väljer att stå fast vid sitt förslag, ska frågan underställas rådet och parlamentet var för sig.

De ska då "särskilt beakta de motiveringar som avgivits och delas av majoriteten av de nationella parlamenten", samt kommissionens motivering för att stå fast vid sitt förslag.

Att EU:s ministerråd och EU-parlamentet ska ta ställning och beakta de nationella parlamentens argument, ger dock inte de nationella parlamenten någon ytterligare roll i beslutsprocessen. Den roll de tilldelas tar enligt IGC-mandatet och konstitutionsförslaget slut i och med att de sagt vad de tycker.

Det remissförfarande på EU-kommissionens förslag som införs i de nationella parlamenten kommer att bli svårt att använda i praktiken. På åtta veckor måste minst hälften av parlamenten hinna invända mot kommissionens förslag. Men även om de gör det så kan kommissionen fortfarande lägga fram sitt förslag, bara det motiveras.

Endast statister

Om hälften av medlemsländernas parlament röstar mot ett förslag, måste alltså EU-kommissionen motivera sitt förslag innan det blir omröstning i ministerrådet och parlamentet. Men om motståndet är så starkt skulle en EU-lag ändå inte gå igenom.

De nationella parlamentens roll i unionens beslutsprocess kan liknas vid statisters roll, där de vare sig kan hindra eller delta i beslut om rättsakter. Deras möjligheter att påverka lagstiftningen är försumbar, samtidigt blir de till händer och fötter bakbundna av de lagar unionen stiftar.

Att beskriva IGC-mandatet som en framgång för de nationella parlamenten är därav rent obegripligt. I praktiken är de nationella demokratierna istället de stora förlorarna. Nationell rätt blir underordnad EU-rätten mycket tydligare än tidigare och en massiv överföring av makt från de nationella parlamenten till EU:s institutioner blir verklighet om förslaget går igenom.

Gösta Torstensson