Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 17 augusti 2007

Skördeskadeskydd och krokodiltårar

en 9 juni 1990 tog Sveriges riksdag beslut om att avreglera svenskt jordbruk för att anpassa de svenska böndernas avräkningspriser till världsmarknadspriserna. Det enda västland som tidigare gått den vägen var Nya Zeeland 1984. En av medlemmarna i den s-regering, på Nya Zeeland, som genomförde avregleringen blev senare generaldirektör (Mike Moore) i det WTO, som de 1990 pågående förhandlingarna i Uruguayrundan (GATT) ledde fram till 1995.

Hösten 1990 satt vår dåvarande jordbruksminister Mats Hellström (s) ordförande i dessa GATT-förhandlingar och blev då intervjuad i brittiska Farmers Weekly. Hela världen undrade naturligtvis hur svenska bönder kunde vara så effektiva, alternativt ha så övermodiga politiker, att de skulle kunna klara en konkurrens som inget annat europeiskt lands bönder skulle mäkta med. Nämligen konkurrensen från en sönderdumpad världsmarknad, där bland annat EG sålde sina överskott med exportsubventioner.

Mats Hellström hyste i intervjun inget tvivel om att det skulle fungera. Och under rubriken Sweden's going, N Zealand's gone, sa Mats Hellström att den svenska reformen kommer under en femårsperiod att eliminera allt inhemskt stöd och i slutet av 1994 kommer Sverige att sälja sina jordbruksprodukter till världsmarknadspris.

Bland de stöd som fasades ut fanns även ett statligt skördeskadeskydd, som funnits sedan 1961. Budskapet 1990 var nämligen att nu fick det vara slut på statliga stödinsatser till bönderna. Bönderna måste förstå att det inte är något särskilt med jordbruket, utan att bönder är företagare bland andra företagare, och som sådana måste de själva ta det fulla ekonomiska ansvaret för sina gårdars drift på Marknaden (som rådande politiska trend yxat till) och rådande allmänna villkor i samhället. Ett budskap som formulerades i en slogan som blev till ett mantra: Nu är det Marknaden som gäller!

13 månader efter avregleringsbeslutet lämnade så Ingvar Carlsson (s), i juli 1991, in en ansökan om svenskt medlemskap i EG och därmed följde några år av stor ovisshet för Sveriges bönder. Skulle avregleringen genomföras eller skulle vi underställas världens mest genomreglerade jordbrukspolitik - CAP - Scylla eller Charybdis? Dock, skulle avregleringen fortsätta som planerat, i avvaktan på EG-förhandlingar och folkomröstning.

Om det var den ovissheten, som EG-ansökan förorsakade, eller om 60 år av en hård regleringsekonomi (från och med den borgerliga regeringens tvångskollektivisering av Sveriges bönder 1932 - fram till 1990) som fostrat svenska bönder till någon sorts homo sovjeticus, som gjort att de därför inte förstått innebörden av mantrat: Nu är det Marknaden som gäller.

Inte heller deras egen näringspolitiska organisation LRF (observera att LRF inte är en facklig organisation), tycks ha förstått det budskap (Nu är det Marknaden som gäller) dess högsta företrädare sedan 1990 bombarderat sina medlemmar med. Varför annars, undrar jag, har LRF gång på gång sedan 1990 vänt sig till regeringen med krav på statligt stöd för de årligen återkommande skördekatastroferna. Varje år drabbas nämligen bönder av skördekatastrof i vårt avlånga land, med sitt i olika delar varierande klimat.

Att klimatet varierar år från år visste vi redan 1990 när beslutet om avreglering togs. Och kunskap om vädrets variation borde vi ha bättre kläm på än de flesta med världens äldsta offentliga registrering av statistik i Tabellverket (dagens SCB), som etablerades 1749.

Med kunskap om vädrets och därmed näringens variationer borde jordbruk drivas under ett ekonomiskt regelsystem där det finns möjlighet att lägga på hög under de sju goda åren för att ha att ta till vid de sju svåra åren. Men i dag vill man tydligen inte kännas vid beroendet av de naturliga förutsättningarna för jordbrukande utan driver jordbruk efter samma principer som: vilken annan industri som helst.

Om staten varje år, när det ropas på varg, går in med skördeskadeskydd, så går det att fortsätta att driva jordbruk utan hänsyn till de naturliga förutsättningar som väder och vind ger. Kanske behövs det en blöt sommar som denna kombinerad med ett nej till statligt skördeskadestöd för att börja anpassa jordbruket till sina naturliga förutsättningar. Det finns ett gammalt talesätt som säger: In vino veritas - i vinet sanningen, kanske är det dags att ändra det till: In aqua veritas?

I övrigt vad beträffar skördeskadeskydd så florerar det ett envist rykte om att när det statliga skördeskadeskyddet avskaffades, ska det ha funnits 400 miljoner kronor i den statliga skördeskadefonden, pengar som, enligt samma rykte, överfördes till en stiftelse - 'lantbrukarnas skördeskadeskydd', och som handhas (ägs?) av LRF. Om det stämmer så frågar man sig varför inte LRF betalar ut stöd till de drabbade bönder de kräver att staten ska bistå, när staten redan skänkt bort skördeskadefonden till LRF?

Sedan vi blev medlemmar i EU finns det ett säkert sätt för bönder att gardera sig mot skördeskada, och det är genom det grundskydd som arealbidragen/gårdsstöden ger. De stöden är inom parentes sagt uppbyggda efter en omhuldad svensk modell, inkomstbortfallsprincipen. Den principen innebär, som bekant, att ju bättre förutsättningar, i det här fallet ditt jordbruk har - ju högre avkastning din jord ger - desto högre arealbidrag får du.

Arealstödet varierar från cirka 2 560 kronor per hektar i södra Sverige till cirka 1 160 kronor per hektar längst i norr och inom LFA-områdena i söder. LFA = Less favored areas - mindre gynnade områden.

Enligt EU:s regler kan du lägga din jord i träda - avstå från att bruka den. Då minskar du på maskinkostnader, du slipper kosta på gödsel, utsäde osv. Men du får ändå ut ditt gårdsstöd. Då kan vädret bli hur det vill - du gör ändå ingen förlust. Du missar naturligtvis på det sättet möjligheten att göra vinst, men man vet ju aldrig i förväg när de sju goda åren infaller.

Hans Röös