Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 30, 27 juli 2007
Populärvetenskaplig thriller om klimatförändringens effekter
Vår framtid på en varmare jord
Sex grader
Mark Lynas
Ordfront förlag
Mark Lynas är journalist och miljöaktivist. Han föddes 1973 på Fiji, växte upp i Peru, Spanien och Storbritannien och bor numera i Oxford. Han skrev boken "Oväder" år 2005, en lättläst men skrämmande reseskildring av vad uppvärmningen hittills har ställt till med på vår jord.
Uppföljaren om vad som kommer att hända, "Sex grader - Vår framtid på en varmare jord", bygger på vetenskapliga rapporter och är mera faktaspäckad och tungläst. Boken är indelad i ett kapitel för varje grads ökning av temperaturen, vilket stegvis bygger upp förfäran som i en thriller.
I slutkapitlet kommer Lynas fram till att vi, för att kunna undvika mer än två graders temperaturökning på jorden, och därmed riskera få en självacceleration, måste få stopp på ökningen av växthusgaser inom åtta år. Därefter måste de minska med 90 procent fram till 2050.
För att klara detta vill han införa kolransonering som ett slags extra virtuell valuta. Varje gång någon tankar bränsle ska det dras en ranson från kortet.
George Monbiot vill ha en internationell marknad med utsläppsrätter där varje människa har en lika stor utsläppsrätt. Fattiga länder som inte släpper ut så mycket som rika skulle kunna sälja outnyttjade utsläppsrätter till rika som skulle behöva köpa. Mark Lynas tror dock att även med denna åtgärd är de alpina glaciärerna, isen i Arktis, betesmarkerna i Nebraska och korallreven dömda att försvinna.
Även om våra växthusgasutsläpp helt upphörde skulle jordtemperaturen stiga med en halv grad på grund av eftersläpningen av temperaturstegringen i förhållande till växthusgasutsläppen. Till det kommer vad som är dolt i fördunklingen av solen på grund av utsläpp från flyg och av sulfataerosoler. Dessa sista gaser kan vara förklaringen till den globala temperatursänkningen 1940-1960, samtidigt som växthusgasutsläppen började stiga snabbt, och den snabbare temperaturökningen sedan 1980 i och med dagens ökade rening.
Därmed är vi farligt nära en temperaturstegring på tre grader. Under pliocen, för tre miljoner år sedan, var koldioxidhalten och kontinenternas fördelning densamma som i dag, men temperaturen var tre grader högre än i dag, och havsnivån 25 meter högre. Både Arktis och Antarktis blev isfria på sommaren. Norra Grönland bar barrträd.
Datamodeller visar att vid en framtida temperaturstegring på tre grader kommer Afrika söder om Sahara att torka ut, likaså Australien. Indus, Ganges och Gula floden får inget vatten från Himalaya när glaciärerna försvinner. På andra håll, som i södra Indien och södra Kina, blir det skyfall. Stormar rasar över Nordatlanten. Amazonas förbränns och blir öken. Det kommer att öka atmosfärens koldioxidinnehåll med 250 ppm (miljondelar) och ge en temperaturökning på 1,5 grader till, vilket snabbt kommer att förvärra situationen. Södra Europa blir öken. Permafrosten förvinner i Sibirien. Kolutsläppen sjudubblas när frusen mark blir myrar. Vid syrefria förhållanden bildas i stället metangas. Metan är en tjugo gånger starkare växthusgas än koldioxid.
På hela jorden finns 1600 miljarder ton kol bundet i marken, medan det i atmosfären finns hälften så mycket. Runt Arktis finns det 500 miljarder ton kol infruset. Vad som händer när tundran tinar finns inte inarbetat i några klimatmodeller.
Det kommer dock att leda till nästa temperaturhopp. Med varmare vatten kommer djuphavets metanhydrat, en islik förening av metan och vatten som bildas under stark kyla och högt tryck, att tina upp.
För 55 miljoner år sedan, i slutet av paleocen, blev det sådana metanutbrott. Det blev stora ras på kontinentalbranterna, som gav jättelika tsunami. Världshaven blev sura av den koldioxid som löste sig i vattnet. På land försvann vegetationen, och jordarna spolades ner i havet av häftiga vinterregn. Koldioxidhalten i atmosfären steg till 1000 ppm.
Också jämfört med de metanutsläppen är dagens tillskott av växthusgaser 30 gånger snabbare. Och jämfört med tidigare ökningar stiger dagens koldioxidhalt tusentals gånger snabbare. Djur och växter hinner inte anpassa sig eller förflytta sig.
Även under jura för 183 år sedan, och under perm för 251 miljoner år sedan ledde ökad koldioxidhalt i atmosfären till massdöd. Vid den sista ökningen försvann 95 procent av alla arter. Öknarna nådde nära polcirkeln. Den ökade växthuseffekten förstärktes av enorma vulkanutbrott över Sibirien som gav enorma koldioxidutsläpp och svavelsyrahaltiga regn. När metanet nådde en koncentration av fem procent i luften kunde den antändas och bli till eldstormar. Mark Lynas ser det, liksom svavelväteförgiftning av haven, som mardrömshot för framtiden.
Jordens längsta växthusperiod var under kritaperioden för 144 till 65 miljoner år sedan. Då var temperaturen 15 grader varmare än nu. Vid nordpolen var havsvattnet 20 grader varmt. Det rikligaste växt- och djurlivet fanns runt polerna. Halterna av koldioxid var mellan tre och sex gånger högre än nu. Det mesta av den kom från vulkaner som uppstod när superkontinenten Pangea delades och gradvis blev till dagens kontinenter.
Även denna stabila period hade plötsliga värmetoppar, som ledde till döda havsorganismer, och gav oss olja när dessa kokades i geologiska processer och pressades in i porös sten. Kolet bands också i kalkstenslager som bildats av snäckskal, och i kupolformade torvmossar som reste sig under skog och sumpmark och sedan pressades samman till brun- och stenkol.
Genom att bränna kolet och oljan har vi satt jordens självreglering av temperaturen ur spel. På ett år bränner vi upp det som tagit växterna 400 år att samla in av solenergi, enligt Jeffrey Dukes. En liter bensin motsvarar 24 ton växtmaterial.
Trots att han räknar upp alla sätt vi har att förneka verkligheten tror Mark Lynas att vi människor ska kunna ta oss samman och begränsa jordens koldioxidstegring till 400 ppm. De 550 ppm som EU har som mål, eller de 450 ppm som Jordens vänner nöjer sig med, räcker inte. Då kommer vi att få se det självförstärkande skräckscenario som han målat upp.