Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 27, 6 juli 2007

G8: Koltillgångar, kreditsystem och "världens skitigaste man"

Om vi fortsätter förbruka energi i nuvarande skala kommer befolkningstillväxten att orsaka obotliga skador. All världens teknologi är otillräcklig för att rena utsläppen, och USA vägrar fortfarande att skriva under Kyotoprotokollet. G8-mötet i Tyskland erbjöd inte många ljusglimtar på miljöfronten.

1. Varför agerar USA så envetet i alla miljöfrågor?

2. Hur kommer Australien in i bilden?

3. Vad gör Sydkorea intressant?

4. Finns det ett motsatsförhållande mellan G8 och FN?

5. Är inte den "fria marknaden" bra för världshandeln?

6. Hur hänger de här frågorna ihop?

Att Kina och Indien inbjöds till G8-mötet i Skottland 2005 och även var viktiga på Tysklandsmötet betydde inte att de erkändes som jämbördiga aktörer på världens ekonomiska spelmarknad. Samma krafter som placerade George W. Bush i Vita Huset är i färd med att binda dem till en regional pakt med tanke på naturresurser och miljöförändringar.

Att, som kunnigt folk ofta gör, kalla Bush för "världens skitigaste man" förvirrar bara begreppen. Han har med rätta blivit utskrattad för sin strutslika hållning och sina påståenden att klimatförändringarna inte är vetenskapligt bevisade. Han har också krävt en överenskommelse vid sidan av Kyotoprotokollet. Han är symbol för USA:s motstånd mot miljötänkande, men de verkliga makthavarna använder honom enbart som buktalardocka.

Krafterna bakom Bush har alltid strävat efter att misstänkliggöra och försvåra Förenta Nationernas arbete. De gör nu inte någon hemlighet av sin vilja att göra världens två mest folkrika stater beroende av ett system utanför FN. Australiens miljöminister, Ian Campbell, fick publicera de sista pusselbitarna. Hans uttalande stöddes av Robert Zoellick, som sedan fick ta det logiska steget i karriärtrappan och nu leder Världsbanken.

Kolet styr

Kriget i Irak kan användas som katalysator. Det handlar om makten över oljetillgångar. USA kommer sannolikt inte att lämna Irak förrän landet, som det första i Mellanöstern, ger upp bestämmandet över den egna oljan och säljer ut den till bolag som står under amerikansk kontroll.

Men eftersom oljetillgångarna är betydligt mer begränsade än de kvarvarande kolreserverna är det mot kolet vi måste titta för att förstå händelserna. Den nya pakten i Stilla Havet handlar i grunden om kol.

Australien har inrättat sig i ledet delvis också på grund av landets medlemskap i militärpakten med USA och Nya Zeeland. Landet har stora koltillgångar. Restriktioner på koldioxidutsläpp skulle slå hårt mot dess ekonomi. Därför gömmer det sig under USA:s paraply. Landets roll har hittills också varit relativt omärklig.

Konturerna är klara för den blivande Stilla Havspakten. Frånsett USA och Australien blir Sydkorea en huvudaktör. Sydkorea är storproducent och exportör av kol. Liksom Australien är landet oerhört vaksamt när det gäller beslut som gäller fossila bränslen. Att Sydkorea är intressant beror också på att ett etniskt östasiatiskt land är önskvärt av politiska och strategiska skäl.

Ett kreditsystem kommer att införas liknande det som redan finns i Kyotoprotokollet. Med hjälp av "kolkrediter" och "utsläppsrättsavtal" kan USA då betala Indien eller Kina att installera mer sofistikerad utrustning och samtidigt få beröm för att ha varit med om att minska utsläppen.

Såväl USA som Australien påstår att Kyotoprotokollet, där I-länderna avkrävs blygsamma nedskärningar av växthusgaser på 5,2 procent mellan 2008 och 2012 jämfört med 1990 års nivåer, inte löser problemet. Tyvärr är den miljömässiga och politiska verkligheten annorlunda.

Många viktiga globala beräkningar utförs inte av sådana som Arthur Andersen (som förfalskade det kollapsade Enrons siffror) utan till exempel av GFN, Global Footprint Network, i Californien. Enligt GFN:s Mathis Wackernagel kan jordens produktiva förmåga divideras med folkmängden. År 2001 skulle då varje människa ha kunnat tilldelas 1,8 hektar.

Genomsnittsaustraliern krävde över 7,7 hektar för sin konsumtion medan en indier levde på 0,8 hektar. Amerikanen krävde nära 10 hektar, vilket bara är aningen mindre än den mest slösaktige av alla, medborgaren i Förenade Arabemiraten. Japan är en nykomling med sina 4.3 resurshektar per capita. Varje kines gjorde anspråk på genomsnittet om 1,8 hektar.

Sådana beräkningar visar vilka det är som ansvarar för förstörelsen av den globala miljön och samtidigt inte bara förvägrar framtida generationer deras tillgång till resurser utan också tvingar dagens fattiga att betala för gårdagens plundringar och utsläpp.

Skadan redan skedd

Även om alla växthusgasutsläpp med ens skulle hejdas har de ansamlats i atmosfären. Det kommer att ta hundratals år för dem att lösas upp. Verksamheter som Centre for Science and Environment i New Delhi har ofta påpekat att alla utsläppsavtal måste räkna med den ackumulerade verksamhet som 250 år av industriell verksamhet har medfört.

Man bör noga se hur regionala miljöavvikelser hanteras. Globalt sett talar vi uteslutande om katastrof. Avvikelser som vulkanutbrott, skogsbränning i Indonesien och de oljebränder som USA:s första Gulfkrig orsakade i Kuweit är begränsade i tid och plats och kan inte jämföras med I-ländernas konstanta utsläpp. Därför måste man se med skepsis på påståenden om regionala utsläpps betydelse. Det var emellertid sådana påståenden som påverkade toppmötet i Rio de Janeiro 2002, då George Bush senior vägrade underteckna dokumenten om de globala miljöförändringarna.

FN:s miljöprogram har rapporterat om ett brunt moln över Asien och som värmer upp atmosfären i regionen. Kina har nyligen övertagit USA:s roll som mest miljöfarliga land. Tar man också med landsomfattande avverkningar, ohämmad urban tillväxt och industriell kapplöpning pekar Asiens miljöbelastningskurva brant uppåt. Men "Asiens bruna moln" är ingen avgörande faktor eftersom det bara är några årtionden gammalt. Då rapporten publicerades protesterade Indien livligt varpå dokumentationen försvann i en lämplig byrålåda.

Enligt Ian Campbell skall energikonsumtionen öka samtidigt som utsläppen minskar. Detta är naturligtvis en omöjlig ekvation. Om I-världen förbrukar energi i nuvarande skala kommer befolkningstillväxten att vålla obotliga skador, av vilka en del redan är mycket tydliga. Samtidigt vägrar USA att minska sina egna utsläpp trots att landet står för en fjärdedel av alla utsläpp av växthusgaser.

Detta nonchaleras av krafterna bakom George W. Bush. Under tiden ökar de ekonomiska, sociala, tekniska och miljömässiga kostnaderna oavbrutet på grund av förändrade klimat och vädermönster. Inom kort kommer försäkringsbolagen till exempel att vägra att ersätta förluster på grund av torka, översvämningar, orkanserier och andra effekter av klimatförändringarna.

Tekniken räcker inte till

Enligt Ian Campbell kräver den nya pakten nya tekniker. Här är ännu en omöjlig ekvation. Om man bortser från att ett stort antal landvinningar och förändringar har köpts upp av storbolag och gömts undan, viftats bort av den nyliberala Chicagoskolan och omintetgjorts av korrumperade regeringar, vill man framhärda i sin "låt gå"-attityd och undvika lagstiftning för att angripa den globala situationen.

George W. Bush har sagt att "den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar". Amerikanens vidlyftiga energikonsumtion skyddas alltså. Sysselsättningen får inte heller äventyras genom mer effektiv teknologi. I stället torgför han en orealistisk plan för att minska koncentrationen i utsläppen av växthusgaser med 18 procent på 10 år. Men eftersom USA:s ekonomi förväntas växa med över 30 procent under samma period kommer landet att öka, inte minska, sin miljöbelastning. Vidare har förbrukningen av elektricitet i USA ökat med över 45 procent under de senaste 20 åren.

All världens teknologi är otillräcklig för att rena utsläppen. Trots detta envisas nyliberala krafter med att påstå att "marknadskrafterna" är förutsättningen för tillväxt. Om detta var sant skulle varenda företagare och konsument kräva att principen "den som förstör skall betala" infördes. En kolskatt om 50 dollar per ton att betalas av I-länderna först, och efter en passande tid av dem som nu rustar upp sina industrier, skulle enligt Worldwatch Institute i Washington inte bara hejda växhusgasutsläppen utan också förse oss med resurser för att avskaffa fattigdomen.

Trots sin vurm för Afrika är G8-ledarna inte intresserade av fattigdomen. Storbritannien, och i viss mån Frankrike, agerar för att framstå som Afrikas välgörare och sälja ny teknologi till konkursmässiga länder. Intresset beror till största delen på oro för att Kina skall hinna före med exakt samma program. USA låter Europa hållas i Afrika. Hellre översvämmar man Kina och Indien med amerikansk teknik och amerikanskt tänkande.

Kina har fallit för locktonerna. Myndigheter och affärsintressen i Indien följer hack i häl, men jordens miljö fungerar inte enligt nyliberala principer. Belastningen på atmosfären är redan ödesdiger. Inget annat än en kraftig minskning av utsläppen kommer att ha någon verkan.

U-länderna förlorare

Det andra miljöavtal som felaktigt utbasunerats som en framgång är Montrealprotokollet, om klorfluorkolföreningar eller CFC. Det kommer snart att gälla I-länder, men hur skall övergången till icke-CFC-baserad teknik för kylanläggningar, luftkonditionering och dylikt finansieras?

Allt tal om "Ren Utveckling" är kortsiktigt. Nu är varje ton kol kostnadsbelagt med bara cirka 3 USD - till exempel genom att man planterar träd som absorberar koldioxid. När U-ländernas energikonsumtion stiger kommer de att tvingas begränsa utsläppen. Kostnaderna för detta kommer att mångdubblas och I-ländernas ekonomiska grepp hårdna. År 1990 stod Kina och Indien för endast 2 procent av CFC-konsumtionen. De köper nu ny utrustning från till exempel Du Pont: samma företag som punkterade ozonlagret med sin CFC-teknologi.

Faran ligger i att länderna kommer att sälja sig billigt inom en nära framtid men själva med tiden få betala ett ständigt ökande pris. Montrealprotokollet skapade en fond för att finansiera utvecklingsländernas övergång till CFC-fri teknik, men medlemskapet är frivilligt. Fonden kommer att sakna resurser att möta behoven. År 1997 antogs enbart Indien kräva 3 miljarder dollar för att gå över till CFC-fri teknik.

Slutsatserna blir följande:

1. USA:s intresse av G8 är underordnat landets egna intressen.

2. G8 används för att begränsa FN:s möjligheter att agera.

3. Den nya maktsfär som upprättas i Stillahavsområdet syftar till att säkra USA:s inflytande över handel, råvaror, teknisk utveckling och militär närvaro. Kol blir den viktigaste råvaran.

4. Den nyliberala "fria marknaden" är en bluff. Systemet skapar och bär upp ett fåtal oligarker. Dessa skall komma ur USA:s maktsfär och arbeta enligt redan existerande system.

5. Ingenting pekar på en politisk lösning av världens miljöproblem.

6. Vägen ut är - till en början - att tillämpa någon form av global ordning och tilldela varje konsument ett visst konsumtionsmått. Överskrids måttet skall de ekonomiska följderna vara mycket kännbara.

Håkan Larsson