|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 25, 21 juni 2007 Östersjön och vattenkraften
O
lika ekosystem har olika stabilitet. Skogen som ekosystem domineras av träden. Om en art i skogsekosystemet försvinner, till exempel om älgpopulationen jagades till utrotning, skulle ändå skogen som ekosystem vara nästan oförändrad. Havsekosystemen är inte uppbyggda på samma sätt. I havet finns ingen enskild spelare som är så dominant som träden i skogsekosystemet. I havet är balansen mellan olika livsformer mycket känsligare. Det bortser vi från genom att havens storlek gör oss blinda för detta faktum. Ett av de mindre havsekosystemen är innanhavet Östersjön.
Sedan de första algblomningarna i våra kustvatten uppmärksammades för drygt trettio år sedan har debatten varit ganska ensidigt inriktad på att begränsa näringsutsläppen från land. Det är ganska typiskt att leta efter detaljer som det är lätt att åtgärda, i stället för att söka systemfel som inte fanns för 30 år sedan. Då forskningen i frågan har varit politiskt brännhet från första dagen, har forskningen varit politiskt styrd sedan dess. Avvikande åsikter har blivit bannlysta, men till slut kan det ekologiskt felaktiga inte stå emot sanningen. Under dessa förlorade år, sedan insikten infann sig om Östersjöns problem, har det gjorts många dyra åtgärder mot utsläpp av näringsämnen från land. Främst mot fosfor och kväve. Åtgärderna har präglats av desperation. Ett av de mest meningslösa åtgärderna har varit försöken att begränsa kväveutsläppen till havet. Det har enbart gett lokala effekter i kustvattnen. Ute i öppna havsområden har organismer som utnyttjar luftens kväve till kvävefixering blommat som aldrig förr. Den gamla sanningen att reningsverken ska koncentrera sig på fosforrening gäller fortfarande. Jordbrukets utsläpp har satts under kontroll utan resultat. Kvar finns då bara ett resonemang om ett eventuellt systemfel. Östersjön som ekosystem kan kanske jämföras med en fjord. I fjorden finns en tröskel vid mynningen som begränsar vattenflödet och vattenutbytet med det stora omgivande havet. Östersjön har denna tröskel i Bälten och Öresund. I Östersjöns djupgravar samlas vatten som inte blandas med ytvattnet, precis som i vanliga fjordar. Djur- och växtlivet blir unikt i en fjord, och så är det i Östersjön också. Men förändringarna som skett runt Östersjön är enorma jämfört med andra fjordar. En av de tidigaste och mest genomgripande förändringarna var vattenkraftsregleringarna som skedde för 50 år sedan. Östersjöns ekologiska systemskifte från ett näringsfattigt innanhav till ett näringsrikt innanhav skedde på 1950-talet. Under samma tid som vattenkraftens stora utbyggnad. Kan det finnas ett samband? Det man inte tänker på är att vattenkraftsregleringen förändrar älvarnas vattenflöde under året. I praktiken innebär det att vårfloden som ökar utflödet av vatten från land under försommaren bromsas upp i vattenmagasinen för att slussas ut under höst och vinter då elbehovet är som störst. Den relativt högre vattennivå som ska finnas i Östersjön sommartid ska egentligen växlas mot en relativt lägre vattennivå som skapar ett inflöde av syrerikt saltvatten från Nordsjön under höst och vinter. Skillnaden är stor då nederbörden vintertid lagras som snö och is i norra Sverige. Obalansen, jämfört med vad en naturlig situation innebär, kan räknas i hundratals kubikkilometer vatten! Då detta inflöde av saltvatten från Nordsjön minskat sedan 1950-talet, har syrebristen i djupgravarna, som det medför, inneburit att inlagrad fosfor i bottensedimenten frigjorts. Fosfor som legat fast i sedimenten bundet till syre. Vid syrebrist frigörs det syret och därmed kommer fosfor i lösning. Detta, inklusive utsläpp från land av fosfor, har under åren ökat växttillgängligt fosfor i ytvattnet. Då det är det tillväxtbegränsande näringsämnet för all växtlighet är insatser mot fosforhalten det mest primära. Att återskapa inflödet av syrerikt salt Nordsjövatten till Östersjön, för att vända processen, är därför det mest effektiva.
Sverige har den absolut största andelen vattenkraft i Östersjöområdet. Det gör att Sveriges ansvar för Östersjön problem är politiskt besvärande. De förslag som nu väcks på att bygga ut vattenkraften i återstoden av de norrländska älvarna, är i detta perspektiv än mer tveksamt än tidigare. Tvärtom bör vattenkraftens funktioner i Östersjöns ekosystem ses över och det kan komma att krävas nya grepp där elförbrukning för uppvärmning stoppas och att bränslealternativen sätts in i ett större perspektiv där Östersjöns hälsa kan förbättras genom sol, vind och biobränslen. Läs mer på: www.o2gruppen.se |