Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 24, 15 juli 2007

"Tankeväckande" om Tjernobyl

e små strålningsmängder det är fråga om från Tjernobyl kan inte skada människor, påstår kärn-kraftsetablissemanget med hjälp av Statens strålskyddsinstitut och Världshälsoorganisationen. Ändå har många fått cancer och dött, som Martin Tondel visat i sin doktorsavhandling "Malignancies in Sweden after the Chernobyl accident in 1986". Han disputerade i Linköping den 4 juni.

Redan före publikationen har avhandlingen fått viss uppmärksamhet och framför allt angripits. Typisk för argumentationen är Inger Atterstam på SvD som under rubriken "Uppblåst Tjernobylfara" förutsäger att "en disputation av det mera spektakulära slaget väntar ... vid Linköpings universitet", men hon har inte ens lyckats återge avhandlingens rubrik rätt; ännu mindre kom hon för att lyssna på disputationen, där det givetvis fanns en opponent och andra kritiker som SSI:s forskningschef Leif Moberg. Hon visste ju vad hon skulle skriva utan att vare sig läsa avhandlingen eller lyssna på den noggranna genomgången i aulan. Betygsnämnden gav den i alla fall godkänt, och det gjorde syn- och hörbarligen också den femtiohövdade publiken med en rad andra forskare från det egna och andra universitet, såsom professorn i yrkesmedicin i Göteborg.

Tondel har alltså gjort en epidemiologisk undersökning av cancerfallen i den befolkning som utsattes för särskilt mycket radioaktivt nedfall efter olyckan och jämfört med dem som slapp och kommit fram till att tusen extra cancerfall förorsakades av nedfallet. En stor andel av dessa sjukdomar uppkom inom de fyra första åren efter olyckan, och Tondels förklaring är att belastningen var av sådant slag att det vanligare förloppet med närmare tio års latenstid förkortades. Detta är ett av fenomenen som borde motivera mera forskning, men SSI och andra kritiker använder den tvärtom till att avfärda studien ("Så fort kan det inte bli någon cancer.") och förorda en strypning av anslagen.

Den första delstudien handlar om incidensen (nya fall) av cancer hos barn och ungdomar under perioden 1978-92. Eftersom den befolkningsgruppen normalt har en låg förekomst av cancer märks förändringar lät-tast där. Denna del visade ingen ökad förekomst. I den andra och tredje delstudien tas även vuxna med, vilket förstås ökar den studerade befolkningens storlek. Gruppen begränsades till dem som bodde och bodde kvar i utvalda församlingar 31 december 1985 till 31 december 1987.

Församlingar i sju län var med och de delades in efter expositionsnivån för cesium 137 i kBq (Becquerel) och befolkningen där jämfördes med sådana som inte utsatts för radioaktivitet. Sammanlagt 450 församlingar omfattades av studien. Risken att insjukna i cancer var högre för dem som hade utsatts och högst för den delgrupp som blivit mest bestrålad. Och detta vill inte etablissemanget veta av. Inte heller vill de ta reda på hur man skulle kunna förhindra en upprepning, men "vi accepterar inte ett enda sjukdomsfall som orsakas av kärnkraften, för den är ju onödig", som Britta Kahanpää från Folkkampanjen mot kärnkraft påpekade. Flera av hennes nära anhöriga bodde i Gävletrakten då, och de har fått cancer.

Leif Moberg från SSI kallade avhandlingen "tankeväckande" men ifrågasatte den bland annat med argumentet att stråldoserna nog var lägre än de som Tondel angivit. Min reflektion var att den konstaterade ökningen av cancerfall i så fall blir ännu mera betydelsefull. Moberg deltog inte i den efterföljande lunchen, men han anmodades av en festtalare att ta vara på Tondels forskningsresultat.

SSI:s agerande kan förstås bättre, om man betraktar Världshälsoorganisationens sätt att behandla frågan om strålning. Jag befann mig på ett SIDA-uppdrag vid WHO i Genève när Tjernobylolyckan inträffade. Nyheterna i hotellrummet varnade för radioaktivt nedfall vid Sveriges östkust. Jag bokade omedelbart om min biljett för att resa hem samma eftermiddag. Senare på dagen rapporterade nyhetssändningen en kommuniké från WHO som förklarade att det inte förelåg någon risk för människornas hälsa.

Jag ringde min överordnade partner i WHO och informerade om min resa, varpå dewnne utbrast: "Du är inte klok som reser till Sverige nu. Det kan vara mycket farligt." "Men Din egen organisation har ju meddelat att strålningen är för låg för att utgöra någon fara för mänsklig hälsa." "Asch, det där... jag satt själv med i generalsekreterarens råd när uttalandet formulerades. Vi vet inte mer än Du. Det där var inte ett vetenskapligt uttalande utan ett politiskt. Invånarna i de drabbade områdena skulle ju lugnas, förstår du."

Gábor Tiroler