Kanske positivt på lång sikt, men en katastrof på kort sikt. Så sammanfattar Dennis Pamlin, från Världsnaturfonden, klimatmötet i Haag där man inte lyckades nå en överenskommelse om hur man ska minska utsläppen av koldioxid.
I Kyoto för tre år sedan bestämdes hur mycket de olika länderna skulle minska sina koldioxidutsläpp och i Haag var det meningen att världens länder skulle komma överens om på vilket sätt minskningarna får göras.
Tvistefrågan är hur mycket av ett lands minskningar som måste göras i det egna landet och hur mycket man kan minska genom att handla med utsläppsrättigheter.
En annan fråga har varit hur mycket av utsläppen man kan strunta i att göra genom att räkna in landets kolsänkor som en minskning.
Långt ifrån varandra
Kolsänkor kallas det när skog och mark tar upp koldioxid och tvisten handlar om hur mycket åkermark och skog man ska kunna räkna in som koldioxidminskningar. Ju större arealer som får räknas in desto större koldioxidmängder blir det och konsekvensen blir att landet kanske inte behöver göra några andra minskningar.
Anledningen till att EU och USA tillsammans med Japan, Kanada, Norge och Australien, inte kom överens i Haag berodde på att de stod för långt i från varandra i frågan om kolsänkor och handeln med utsläppsrättigheter.
USA:s utgångspunkt var att de vill räkna med all koldioxid som deras sammanlagda skog och markareal tar upp, som utsläppsminskningar. Detta skulle leda till att USA redan i och med sänkorna har klarat sina utsläppsåtaganden, att minska sina koldioxidutsläpp med sju procent till år 2010, beräknat på 1990 års nivå.
Kompromissförslag
Per Rosenqvist, tjänsteman på miljödepartementet som var med i Haag, säger att det fanns ett kompromissförslag som gick ut på att USA skulle få räkna in så mycket av sina sänkor att det motsvarade över hälften av deras utsläppsåtaganden på sju procent, vilket skulle vara mer än andra länder.
– EU:s miljöministrar tyckte inte att detta var en acceptabel lösning och sa nej. Jag tror att det blir en överenskommelse vid mötet nästa vår, säger han.
Den andra frågan som man inte kom överens om var handeln med utsläppsrättigheter. EU tycker att minst 50 procent av minskningen ska ske i det egna landet, medan USA inte vill ha någon gräns. Skulle man gå på USA:s linje skulle ett land i praktiken kunna betala ett annat land för att de ska minska sina koldioxidutsläpp och sedan skulle det första landet få tillgodoräkna sig den minskningen.
Tar inte frågan på allvar
Dennis Pamlin tycker att det är dåligt att länderna inte kan komma överens om dessa relativt små minskningar med tanke på att det gäller den kanske viktigaste miljöfrågan i vår tid.
– EU brukar vika sig för USA i många överenskommelser så det är trots allt positivt på lång sikt att man här satte ner foten och hellre avbröt än gick med på en dålig överenskommelse, säger Dennis Pamlin.
Han hävdar att USA genom sitt agerande visar att de inte tar frågan på allvar. De ska minska sina utsläpp med sju procent till år 2010 och nu ligger de på elva plus, alltså måste de minska med 18 procent.
– För att återfå sin trovärdighet måste de bryta trenden med ökande utsläpp och sluta att försöka köpa sig fria eller använda sänkor till att slippa minska sina utsläpp, säger Dennis Pamlin.
Greenpeace uppmanar regeringarna att sluta uppträda som om förhandlingarna vore ett spel.
– EU kunde inte godta de amerikanska förslagen med hänsyn till sina åtaganden till folken i Europa. USA:s förhandlare följer det mandat som industrin, inte folket, har gett dem, säger John Passacantando, Greenpeace i USA.
Kenneth Samuelsson
Klimatförhandlingarna under tio år
EU tuffare än USA i klimatfrågan
