Elbilen är på stark frammarsch och kan redan idag vara ett attraktivt alternativ för nybilsköparen, som dock får betala cirka 30.000 kronor mer än för en motsvarande småbil med förbränningsmotor.
Under två dygn provkörde Miljömagazinets Skånereporter en av de fem elbilar som kommunen i Höganäs erbjuder alla invånare att låna gratis i ett unikt pilotprojekt.

Jag susar fram nästan ljudlöst i 70 kilometer i timmen genom det vackra böljande åkerlandskapet vid Kullaberg i nordvästra Skåne. Bilen, en Peugeot 106, drivs helt elektriskt och motorljudet begränsar sig även i höga hastigheter till ett lätt vinande.
Komforten är hög; bilen är i hela sitt utförande identiskt med motsvarande bensinmodell. Värme, ventilation och inredning håller hög klass. På just den bil jag provar, som inte är försedd med elbilsprojektets dekaler, är den enda utifrån synbara skillnaden mot en vanlig bil avsaknaden av avgasrör.
Det första som slår mig när jag med enkla, snabba handgrepp kopplat loss elsladden till laddningsstationen och slagit på den svagt vinande motorn – det är faktiskt svårt att avgöra om den går eller inte – är mjukheten i accelerationen som sker fullständigt steglöst.

Just följsamheten och mjukheten är det bestående intrycket efter de två dygn då bilen användes i det dagliga livet för en rad ärenden och transporter. För mig, som till vardags kör en bensindriven Toyota Corolla med 90 hästkrafter, var elbilens betydligt svagare motor med futtiga 37 hästkrafter faktiskt fullt tillräcklig. En elmotor har nämligen ett betydligt bättre vridmoment i förhållande till sin effekt, än motsvarande bensin- eller dieselmotor. Vridmomentet, eller segdragningsförmågan, är särskilt högt på låga varvtal. Därför har elmotorn bara två växlar, en knapp för att köra framåt och en för att backa. Enklare kan det inte bli.
Det är oerhört tilltalande att trampa på gaspedalen, som fungerar precis som på en automatväxlad bil, och efter en sekundsnabb fördröjning känna hur elmotorn distinkt och mjukt på samma gång drar igång ekipaget. Elbilen har inga som helst problem med att hänga med i vanlig trafikrytm vid ljussignaler i stadstrafik.

Bilens akilleshäl är dess begränsade räckvidd som i bästa fall, då man verkligen kör snålt, är cirka sju mil på en laddning. Men vid närmare eftertanke behöver kanske denna räckviddsbegränsning inte bara vara en nackdel. I tätortstrafik är sju mil dels en aktningsvärd sträcka, dels kommer en framtida utbyggnad av snabbladdningsstationer att utöka dessa elbilars användningsområde betydligt.
Dessutom kommer med all sannolikhet nya och bättre batterier att tillverkas i större volymer och därmed göra dem billigare på två-tre års sikt. Dessa nya batterier kommer att mer än fördubbla räckvidden till cirka 15 mil på en laddning, enligt konsulten Per Brännström på projektet Elbilar i Skåne.

Jag kör den trevliga lilla bilen i Höganäs tätort och längs havet på den vackra kustvägen till Mölle, nästan allra längst upp på den spetsiga Kullahalvön. Det slår mig att ett fordons energiförbrukning blir oerhört tydlig när instumentbrädans dominerande instrument, vid sidan av hastighetsmätaren, är energimätaren.
Trampar man gasen i botten kan bilen visserligen efter en stund komma upp i 100 kilometer i timmen, nästan godkänd motorvägsfart. Men när gasen trycks i botten kan jag faktiskt se hur mätarnålen rör sig nedåt, liksom man kan se en minutvisare på ett väggur röra sig om man koncenterar blicken på själva visaren en stund.
Detta skapar en större medvetenhet om att alla fysiska transporter i världen har ett pris – som måste betalas i form av energi som produceras under vissa förhållanden, bättre eller sämre. Konsulten Per Brännström förklarar att även om man tänker sig att elströmmen, som bilen laddas med, produceras i ett oljeeldat kraftvärmeverk så tas den sammanlagda energin bättre tillvara än i en bensindriven bil.

När jag hämtar ut nycklarna till bilen får jag instruktioner av personalen på den kommunala konsumentmottagningen Höganäs Direkt. Två saker är särskilt viktiga att tänka på, får jag höra. Det ena är att bilen är så tyst att fotgängare och cyklister helt enkelt inte hör den. Det andra är att motorns konstruktion gör att bilen kan rulla fritt så fort den står stilla, det är alltså nödvändigt att alltid dra åt handbromsen, även under körning om man stannar i en kö där vägen lutar.
Den tysta driften gör att elbilsföraren får ta det lite lugnare i tätortstrafiken, vilket är en fördel i sig, och att dra åt handbromsen vid stillastående uppfattar jag inte som ett problem.
Dessa testdagar övertygade mig om att den batteridrivna elbilen redan nu är ett realistiskt alternativ för den som kör kortare sträckor. Inköpspriset bör dock komma ner till samma nivå som de uråldriga bensinbilarna betingar. Här är det upplagt för statliga subventioner om man menar allvar med talet om det ekologiskt hållbara samhället.

Peter Wikberg

Gratis elbilskörning för Höganäsbor