Minervas uggla flyger i skymningen

Det sägs att romerna härstammar från den nordvästra delstaten Rajasthan. Tony Gatlifs fina musikfilm Latcho Drom börjar åtminstone där. Vackra bronsbruna män-niskor klädda i brokiga klara färger, med glimrande guldringar i öronen och på fingrarna dansar en traditionell kabeliya och sjunger, liksom lamenterande, sorgsna men stolta sånger om ett liv på överlevnadens rand. Resten av filmen följer sen nomaderna på vandringen över Egypten och Turkiet mot Europa och po-gromerna.

Jaipur, Rajasthans huvudstad, kallas Pink City för att ovanligt många hus är rosakalkade. (Foto: Tim Moffatt / CC-BY )

Jaipur, Rajasthans huvudstad, kallas Pink City för att ovanligt många hus är rosakalkade. Orsaken stavas den absoluta makt maharajan Sawai Ram Singh hade över staden för att imponera på prins Albert under dennes Indienturné 1876. Än i dag tillämpas samma makt. Fastän traditionen lever kvar har färgen börjat blekna och flagna. Den äldre stadskärnan - den enda stadsdelen som ger skäl för namnet - är ett gytter av gränder, människor, djur och fordon. Trångt, bullrigt och i bokstavlig bemärkelse skitigt. Deepakh hejdar mig i min framfart.

Hans lilla butik om max tre kvadratmeter är tapetserad med förvisso typiska motiv men målade på gamla vykort från kolonialtiden. Jag köper ett som säger Her Imperial Majesty?s Postal Service övermålad med den för den romska musiken så typiska handtrumman. Över en bidi ställer jag frågan om staden bebos av flest hinduer eller muslimer, varpå han tvärsäkert svarar "hinduer". Vad gäller romer säger han: "De vandrar, de stannar aldrig på ett ställe." Ett tecken för uppbrott.

Ytterligare ett stycke genom myllret blir det tydligt hur mycket stadskärnan påminner om en arabisk medina. I söder hukar en ringmur över gränderna. För vart steg i de kvava kvarteren blir det alltmer lockande att sitta däruppe i den tämligen friska luften, njuta av utsikten och kontemplera stadslarmet en smula. Sagt och gjort. Jag hälsar salam till höger, namaste till vänster och tar mig sen uppför branten, än på stadiga stenar, än på lösan sand. Muren har rasat samman här och var. Inga turister så långt ögat når. Bara ett av stadens många fort som skvallrar om maktens rädsla att förlora den.

På krönet är vyn bedårande och brant, på ömse sidor om berget. Ovan svirrar svalor, glador och duvor. Plötsligt får jag syn på något vitt som skjuter över skyn. Ett gäng grabbar håller värdefulla vita duvor i burar på taket hemma. Varje eftermiddag tar de upp dem till murkrönet så de får flyga fritt. De är fem till antalet. De två äldsta har tatueringar som de gärna jämför med mina. Efter ett par timmar i deras sällskap och den angenäma eftermiddagssolen, runt 27 grader, börjar nedslitningen.

Den äldre stadskärnan - den enda stadsdelen som ger skäl för namnet - är ett gytter av gränder, människor, djur och fordon. (Foto: Christian Haugen / CC-BY )

Att hundar, kor, katter, apor och grisar delar gatuutrymme med människan är inget ovanligt i Indien. Fast i Jaipur dyker flera kameler upp. På ett visdomsfullt vis vaggar de stoiskt fram genom den myllrande skränande trafiken. I Ahmedabad tar emellertid en elefant priset. Dess lugna skritt stoppar all trafik. 60 procent av den asiatiska elefanten bor i Indien. Men den är utrotningshotad, inte på grund av tjuvjakt här utan för att dess habitat krymper i oroväckande takt.

Högklassigt exempel på romsk musik får passagerarna på tåget till Ahmedabad till dels dagen efter. En äldre och yngre man - förmodligen far och son - spelar tamburin med intensiva handledsrörelser. Ömsom slår de takten, ämsom drar de med kådade eller bara mycket smutsiga handleder på membranet så att det uppstår en assonans vars ton går i deras nasala falsetter. De lamenterar över sin levnadssituation. En exklusiv konsert. Indiska tåg kan vara en vånda, men lika gärna en lisa.

Sitt muslimska namn och dito majoritet till trots så låg Mahatma Gandhis ashram Sabarmati Satygraha mitt emellan stad och by en bit utanför delstaten Gujarats huvudstad Ahmedabad. Här bodde han, hustrun Kasturba och deras lärjungar mellan 1918 och 1930, det år då han gick ut på den saltmarsch som småningom skulle bringa det brittiska kolonialstyret på fall 1947. Gandhi vägrade återvända till sitt ashram förrän detta var fullbordat. Året efter dog han för en hindunationalists kulor. Dessvärre hann han uppleva hur striden mellan muslimer och hinduer, mellan Pakistan och Indien skulle rasa - till dags dato.

Signifikativt nog återfinns Gandhijis leende anlete på samtliga indiska sedlar. Även de nya. Premiärminister Narendra Modi - han, från högerpartiet BJP, som fick FN att anta Internationella yogadagen - deklarerade den 8 november helt oväntat över en natt att de vanligaste 500- och 1000-sedlarna inte längre gällde. Nya sedlar skulle ersätta. De har en månad senare ännu inte setts till. Modi menar att det är för att få bukt med skattesmitning, pengatvätt och sedelförfalskning. Långa köer till bankomaterna är numera ett lika vanligt stadsinslag som ett téstånd. Han hävdar ytttermera att det är ett steg på vägen till det kontantlösa samhället. Bara det att stora delar av landsbygden saknar IT. Betaltjänsten Paytm kallas skämtsamt Pay to Modi.

Som tur är har jag med mig lite utländsk valuta för att undslippa dessa köer. Kruxet är att endast statsbankens huvudkontor vill växla dem. Medan den indiska byråkratin - värre än den svenska - sakta maler studerar jag en liten utställning som berättar att Ahmedabad tillsammans med Mumbai utgjorde det brittiska imperiets textilindustriella centrum. Yttermera att Gandhi världsligt nog hade ett konto på samma bank. Jag får några nya 2000-rupeessedlar i handen. På ena sidan Gandhijis leende anlete; på den andra Mangalyaan, rymdsonden som sköts upp mot Mars och i september 2014 gick in i dess omloppsbana. Indien i ett nötskal: hi-tech och no-tech.

Indiska tåg kan vara en vånda, men lika gärna en lisa. (Foto: mike / CC-BY-SA)

Efter att timligt blivit stadd på fickan är det dags att bli andlig. Autowallah Mohammed kör mig i sin ricksha genom den som i alla indiska städer tjocka trafiken. Fastän fordonen är många, säkerhetsmarginalen liten och alla kör hursomhelst sker förvånansvärt få olyckor. Anarki i praktik. Solen skiner, det är 30 grader varmt men du blir inte brun för all förorening. Vi kommer fram till ett välskött område som ligger vackert ovan vattnet. Det är ovanligt välvårdat. Vanligtvis med museum och andra attraktioner är det tydligt att det var nog så fint för en tio femton år sen men att intensiv hetta och kraftiga monsunregn fått byggnader, monument och dylikt att förfalla i rasande takt.

Han föddes 1869 i byn Porbam som Mohandas Karamchand Gandhi. Den huvudsakliga sysslan på ashramet utgjordes av spinning och vävning. Lite varstans står chakras, spinnrockor i olika modeller. Det var Gandhis idé och metod till såväl hållbarhet och självförsörjning som självständighet från det brittiska imperiet. Inhyst i ashramet är dagverksamheten Earn N Learn för barn från slummen. Verksamheten erbjuder utbildning och självmedvetande som alternativ till gatuliv och barnarbete. Jag köper en bunt vykort med Gandhimotiv och citat som "Mina fötter är trötta, men min själ utvilad", "Volontärer har nödvändigtvis inte tid, men de har hjärta", vackert illustrerade av barnen.

Hans idéer och metoder hade dock sitt pris. Kolonialisterna dömde Gandhi till sex års fängelse, läser jag i den tilltagna och utförliga exhibitionen, för tre artiklar publicerade i tidningen Young India under 1921-22. Subversiva och uppviglande texter, som britterna såg det. I Yervadafängelset träffade han bland andra Mulshi-Peta, bybor som straffats för att ha protesterat mot ett hydroelektriskt projekt nära Poona vid floderna Niva och Mula som skulle dränka deras hembyar. Samma oinskränkta och odemokratiska makt går igen.

Författaren, människorätts- och klimataktivisten Arundhati Roy - hon med den lysande romanen De små tingens gud - beskriver i reportaget The Cost of Living (1999) hur vattendammen Sardar Sarovar i Narmadadalen lågt räknat tvångsevakuerat 50 miljoner människor från hem och härd, odling och djurhållning. Från ett sedan urminnes tider levnadssätt till en förmodad misär i en av storstädernas allt mer växande slumområden. Jämför den mängden människor med fjolårets strax över en miljon asylsökande som fått hela EU-projektet i gungning. Med oantastlig argumentation beskriver Roy hur Indien, IMF, Världsbanken och korrupta konsulter åsidosätter mänskliga rättigheter, natur och djur i termer av "framsteg" och "utveckling".

Offrens etniska "andrahet" underlättar bördan för Nationsbyggarna. Det är som att ha ett representationskonto. Någon annan står för kostnaderna. Folk från ett annat land. En annan värld. Indiens fattigaste betalar för dess rikaste livstil. Hörde jag någon säga något om världens största demokrati?

60 procent av den asiatiska elefanten bor i Indien. Men den är utrotningshotad, inte på grund av tjuvjakt här utan för att dess habitat krymper i oroväckande takt. (Foto: xiquinhosilva / CC-BY-SA )

Vad betyder 50 miljoner fattiga jordbrukare mot "nationens bästa"? Flertalet av dessa jordbrukare är daliter, "kastlösa", och adivasis, urspungsfolk. Gandhi kallade dem harijans, "guds barn", och för det fick han sona. Inte bara från hans religiösa och politiska fiender utan även hans egna lärljungar. Slutligen fick han plikta med sitt liv för att ha ifrågasatt kastväsendet och stått upp för människors lika värde. I dag är dammen - en av landets runt femtusen för övrigt - färdigbyggd men makten (staten) har fortfarande inte kunnat lägga fram vedertagna siffror på hur många människor som egentligen drabbades av den, dog för den. Tre nya är på gång vid Indus - den största på 2000 MW - på gränsen till Pakistan.

Projektets tusentals deldammar löper längs min resrutt från Jaipur till Mumbai. Det ska senare visa sig att det var den långa kampen mot dammen som fick min kamrat Prashant att bli klimataktivist. Att Indien i dag investerar cirka 11 miljarder i förnyelsebar energi är i själva verket fikapengar jämfört med vad alla dammar kostat - och kostar! Indiens motsvarighet i Sydamerika, Brasilien, har slutat bygga jättedammar till skydd för ursprungsbefolkningen och naturen.

På vägen från Sabarmati till hotellet i city promenerar jag längs floden med samma namn. Boardwalken är gjuten i betong vilket avger ett grått intryck trots solens sista strålar som träffar den. En särskild cykelväg har stakats ut men någon cykel syns inte till. En gång var här nytt och fräscht; numera är det lika slitet som floden. I stort sett alla vattendrag i landet är översvämmat av plast och skräp och stinker kloak. Vore det inte klokare av myndigheterna att ta itu med reningen före mer ansamling av vatten, tänker jag i den lila skymningen. Minervas uggla flyger först i skymningen, som Hegel sa.