Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 48, 2 december 2016
Hisnande skönhet undet hot
Det börjar inte bra: Två timmars sömn på planet från Helsingfors till Delhi. En på-håret-anslutning (bergspasset är stängt för vintern, landsvägen som vore att föredra därmed utesluten) upp till det forna kungadömet Ladakhs huvudstad Leh i Himalaya. Samt en natt på ett ekohostel där en råtta ansåg att mitt vänstra långfinger var utsökt nattsnacks. Allt det kompenseras dagen efter av den hisnande färden genom och utsikten över världens längsta och största bergskedja.
Den mäktiga Indus delar sig i bifloden Zanskar, 4 500 meter över havet. (Klicka på bilden för högupplöst version.)
Jag sitter bredvid chauffören Tashi Thokmat - tillika biträdande chef för organisationen LEHO (Ladakh Environment and Health Organisation) som sedan 1995 stöttas av Framtidsjorden med Forum syds bistånd - och hans hustru Patma i den lilla men välspinnande vanen som ljuder av traditionell ladakhisk musik. Vi är på väg till deras hemby Domkhar och en mängd andra byar för att träffa folk och se klimatåtgärder gå från teori till praktik.
Vägen är asfalterad och håller god standard. Det är den halvmilitära filialen BRO (Border Roads Organisation) som byggt och underhåller vägen. Den militära närvaron är överlag påtaglig då vi befinner oss ungefär lika nära den kinesiska som pakistanska gränsen. Med Kina har det inte varit några skärmytslingar sedan gränskonflikten 1962 medan det med Pakistan pågår ett slags psykologisk krigsföring alltsedan delningen 1947 och en direkt konflikt över Kashmir där strider blossar upp med jämna mellanrum. Just nu är läget spänt efter att demonstrationer hållits för ett kashmiriskt självstyre.
Vi stannar till i Alchi. Ett tusen år gammalt buddhistiskt tempel utgör här huvudattraktion. En munk guidar oss runt tempelområdet. Vi är de enda turisterna. Visningen känns exklusiv. Mest rörs jag av ett gammalt aprikosträd som liksom byggts in på tempelgården. Oljan från kärnorna används till lamporna i templen. I den här regionen är buddhismen dominerande. I städerna finns en del moskéer och muslimer men på landsbygden är buddhismen allenarådande sånär som på en "indoarisk" by, Dambema, som bebos av hinduiska indier.
Men de är alla mer eller mindre ladakhier. Som ett en gång i tiden eget kungadöme hade Ladakh lika gärna kunnat hamna i Pakistan, Kina eller Tibet beroende på utgången av krig, politiska maktförhållanden och godtyckliga gränsdragningar. Just med Tibet råder stora likheter. Etniskt och lingvistiskt sett är ladakhier nära tibetaner. Ladakhiska är en tibetansk dialekt och de praktiserar samma gren av buddhism som kallas lamaism. Det är en mild form av buddhism där inmundigande av både alkohol och kött förekommer vid särskilda tillfällen.
Annars är det hjälpsamhet, hänsynsfullhet och ödmjukhet som råder. Det märks när Tash kör. Han viker av så pass långt i väggrenen att vi nästan kör av vägen för att ge plats åt mötande bilar. Vi följer floden Indus. Den mäktiga hemvisten för en av de åldrigaste civilisationerna. Den är turkos med inslag av jade till färgen. Det beror på dess rena och djupa flöde. Fast färgen växlar med årstiderna, förklarar Tash. Vid ett ställe viker Indus av och bildar floden Zanskar som slingrar sig vidare mot Kashmir och konflikten där. På vintern fryser Zanskar till is. Då äger den famösa Chadartrekken rum. Numera under endast två månader mot tidigare fyra på grund av klimatförändringarna.
Tio mil och tre timmar senare befinner vi oss i en djup dalgång: branta berg vartän du ser. Här är det synnerligen gynnsamt att leva. Eller rättare sagt var: i takt med den globala uppvärmningen smälter glaciärerna på Himalayas toppar. Vattentillförseln direkt från bergen och via floden minskar, men värst är dess oregelbundenhet. Om våren när det ska sås kan det vara snustorrt. LEHO bemöter torkan med att förlänga och förenkla odlingssäsongen genom att konstruera enkla men sinnrika växthus. På nordsidan byggs en mur av sten och lera; på sydsidan en böjd trä- eller metallkonstruktion över vilken en presenning spänns. Där inne odlas mangold och sallad, koriander och tomater.
Även jordkällare har tagits i bruk. Tashi berättar att han har lärt sig mycket av den gamla svenska sedvänjan under sina två besök i landet. Annars utgör byarnas huvudsakliga inkomstkälla torkade aprikoser och mandlarna från dess kärna. LEHO har låtit konstruera ett torkhus i metall och nät som förenklar torkningen och minskar rötan.
Tashi i samspråk med en bybo i växthuset. (Klicka på bilden för högupplöst version.)
Det börjar skymma när vi sakta rullar uppför branten till byn Domkhar. Vi korsar ett litet biflöde till Indus. Parets hus är stort. De byggde det tillsammans med Tashis far för 25 år sen. Tyvärr används det inte så ofta då bägge barnen är utflugna (en i Delhi, den andra i Kina) och föräldrarna arbetar och bor på annan ort. Men de passar på att bo här när de gör sina fältresor. Ibland är hela huset fullt av Framtidsjordens praktikanter och LEHO:s anställda. Även när föräldrarna behöver hjälp med sådd, skörd och boskapsskötsel åker Tashi hit.
När mörkret fallit gaddar vi ihop oss i det lilla köket vars enda värmekälla är en liten elspisplatta. Lustigt nog står den på en äkta eldstadsspis i gjutjärn. Den hade spritt välbehag. Anledningen till att eldstaden inte brukas är bristen på ved och virke. Egentligen växer i stort sett ingenting här uppe, allt är planterat och odlat av människan. Förutom aprikosträdet är det mest raka smala popplar och tjocka krokiga pilar som utgör trädfloran. Främst de senare är utmärkt byggmateriel för stomme och tak.
Jag inbillar mig att människor lever längre här på grund av den klara luften långt från stadsföroreningar. Fast, förklarar Tash, det kompenseras av de stränga vintrarna så medellivslängden är inte mycket högre här än i övriga Indien, runt 65 år. En stränghet jag blir varse under natten. Det är inte så kallt på huden utan mera in i märgen; när den väl sätter sig där är det bara fysisk aktivitet som kan råda bot. Och det är ju svårt att kombinera med välbehövlig sömn.
Forsens porlande och brusande blir ett slags perpetuum mobile som ledsagar min oro. Orden är latin för evighetsmaskin. Det ter sig alltmer som ett önsketänkande. Om naturen själv fått råda hade den säkert porlat i det närmaste en evighet. Men med människans många dåraktiga beslut och kortsiktiga profithunger tycks dess lopp kört. Hinner vi vända utvecklingen och hindra katastrofen? Sömnen blir till slut inte så mycket djupare och längre än natten innan på grund av kylan och oron som kryper in i kroppen och stannar där till nästa dags soluppgång över Himalaya.