Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 17 oktober 2014
Del två publicerades i nummer 40. Du kan läsa texten här.
Jämtländska intryck III
lofs, slofs! Nog är vi i myrmarken alltid. Eller en bättre benämning: i Myltaland. Det är här uppe det riktiga Norrlands guld växer, inte det kvalmiga ölet utan det gudomliga bäret, hjortronet (Rubus chamaemorus efter grekiskans chamai, på marken, och moros, mullbär).
Men här är även himmelriket på jorden för brunbjörnen. Här kan Bamse mumsa på bär och myror, lufsa fritt och ströva över enorma ytor utan att stöta på ovälkommet sällskap, som vårt till exempel. Eller var det tvärtom? Koncentrationen och spänningen är hursomhelst på topp där vi går i fjälldimman, molnröken som drar i tjocka sjok över berget och skapar mystik.
Lars-E söker fånga middagsfisken i Sölvbacka strömmar som han och andra lyckades rädda 1979.
Fast vi backar ett par steg: över en frukost bestående av sedvanligt kokkaffe med fetmjölk, tunnbröd med smör och messmör, långfil med müsli och mylta, berättar Lars-E om sitt smultron- eller snarare hjortronställe uppe i bergen. Dit vill vi. Direkt efter tillägger han att det är där björnen härskar som en sällan ifrågasatt kejsare (om älgen är skogens konung så är björnen dess kejsare). Född och uppvuxen i en förort har jag sett björn blott på Skansen och blir genast förtjust över möjligheten att få träffa Nalle IRL. Varg och ren har jag stött på förut, i Nyåker där jag en gång bodde. Lo och uv såg jag sväva över åkerfältet utanför Västerbottensgården. Men björn, nej, det är liksom en annan kategori, en tyngre viktklass.
Parallellt läser jag på om Snillena i Snilleriket (2:a uppl. Jengel förlag). Främst om Margareta Olofsson. Hon kom in i mitt liv genom besöket på Hovermogården där det berättas om hennes liv: förmodligen en av Sveriges största doldisar, och i USA dito kändisar. Nå, Johannes Andersson köpte och kickade i gång gården - ett praktexempel på ekologisk entreprenörsanda - för pengarna han egentligen sparat ihop till en båtbiljett över Atlanten. Han kom aldrig så långt. Det gjorde Olofsson.
Hon - liksom A och Lars-E - är bördig från Rörön i Bergs socken. Där bor mången uppfinnare och överlevare. Margareta Olofsson föddes 1872 på Nygården. Hon förkovrade sig i vävkonsten och blev snart en mästare. En dag kom ett brev från barndomsvännen Johan från Vigge, numera John kort och gott. Där stod lakoniskt: "Vill du komma till Seattle och gifta dig med mig?" Det ville Margareta, och vid 29 års ålder for hon via Östersund, Trondheim, Hull, Liverpool och Halifax till Poulsbo vid kusten utanför Seattle i nordvästra hörnet av USA och blev Margaret Bergman.
Väl i USA blir hon efterfrågad. Ständigt på resande fot undervisar hon och visar upp sina konststycken. Ett dilemma är emellertid: Hur demonstrera sin förfinade teknik om hon inte kan ha kvar väven i stolen som är ett åbäke att transportera? En sömnlös natt kommer hon på konstruktionen; maken John gör en modell efter hennes anvisningar av en vävstol som kan fällas ihop med väven kvar i en liten resväskevävstol. 1933 beviljas patentet: "The Bergman Suitcase Loom" är skapad och lägger grunden för en smärre industri. På Nordic Heritage Museum i Seattle har hon en egen monter och en framskjuten plats i det skandinaviska hantverkets parnass.
Åter till safarin: Vi packar ihop en matsäck bestående av samma föda som frukosten och packar in oss i Lars-E:s silver-Saab anno 1979, en likadan som jag satt i som barn: den säckade så småningom ihop medan den här går som ett urverk. Synd och skam att det anrika företaget ska tillverka massförstörelsevapen - "Evil minds that plot destruction/Sorcerers of death's construction" som Black Sabbath mässade i War Pigs 1970 - vilket omöjliggör ett odelat gillande.
Huvudpersonerna vid en enorm rotvälta som stormen Ivar förorsakade den 12 december 2013.
Vi tar en språngfika i Börtnan där jag blir introducerad som "mågen". Bygden här har verkligen tagit vara på sin natur, skog och berg, Ljungan och Börtnesjön. Både älvfiske och viltsafari står på turistagendan - och de överlever på det. Om Gnosjöandan vore norrländsk skulle Bergs kommun ta priset. Och viktigast av allt, de är stolta över och värnar starkt om sitt samiska arv. Jag plockar på mig ett par broschyrer. En berättar om Tamrenskötselns landskap, en annan om Tässåsens sameby. Intressant: Det får bli nästa reportageserie.
Vid ett par tillfällen får vi stanna för ren, den skuttar fritt i fjällvärlden och återfinns lite varstans. Här återfinns också den utrotningshotade fjällkon, en underbart maklig varelse som bevisar att den bästa mjölken och osten kommer från det fria djuret. Den strosar alltså lika fritt som renen, än i skogen, än i väggrenen. När vi korsar länsgränsen till Härjedalen blir Lars-E upprörd. Någon, förmodligen myndigheterna, har flyttat skylten ett par tre kilometer hitom, alltså tagit ett stycke jämtsk mark i anspråk. Det kollektiva minnet om svenska kronans och statens usurpation väcks och lokalpatrioten, tillika miljökämpen, i Lars-E vaknar.
Väl framme vid foten av berget i Lövdalen har det olämpligt nog börjat regna. Vi sätter på oss stövlar och spänner på oss ränslar. I sakta mak stiger vi uppför berget, följer en rännil som blir bredare och bredare ju närmare toppen vi kommer. Vätan gör stenarna hala och det vill till att vara stadig på foten. Snart får vi ett annat hinder än halka på halsen: våtmark som vid varje steg hotar att suga fast först stöveln, sedan en själv som i ett kärr. Med en kraftansamling går det dock vägen men det tröttar duktigt och ett björnbesök nu vore icke rekommendabelt.
Just som jag tänker tanken ligger spillningen där och påminner oss. Fast vi klafsar på och finner en del mylta trots allt: ännu rött, omoget, och inte guldgult som vanligt. Den långa torra sommaren har gjort att hjortronet inte växer som det ska och inte heller kommer göra det. Väl på toppen tar vi ännu en fikapaus. Vi är ju i Norrland.
Lars-E passar på att berätta om sitt möte med Bamse: För ett par år sedan var han här uppe och plockade bär då han plötsligt får syn på en stor brun mytomspunnen siluett. Den är runt 40 meter bort. De stirrar stint på varandra. Som tur är har björnen dålig syn, desto bättre luktsinne, men då vinden ligger på till Lars-E:s fördel kan han sakta backa därifrån och sen skynda sig till bilen vid foten. Väl där är han så skakig att han knappt kan köra hem.
Men den är inte farlig, bara man är varlig, som barnvisan går, ty enligt en rapport från Skandinaviska björnprojektet har endast 31 människor attackerats av björnar i Skandinavien från år 1977 till våren 2012. Ehuru florerar gott om skrönor om släktingar som förolyckats eller skadats av björn i Jämtland. Vi traskar på. Fjällandskapet blir magnifikare för vart steg. Moln sveper in topparna i bomull och molnrök fyller dalgångarna med svepande dimma. Att vi bara finner någon liter mylta gör inte så mycket med den här naturupplevelsen i minnet.
Vi stiger nerför berget och ser ingen björn, men väl en annan av fjällvärldens kännetecken: övernattningsstugor med säng, spis, ved och kamin för vandraren och jägaren, bärplockaren och renägaren. Det ser så gemytligt och mysigt ut, så nära himmelriket det går att komma. När en av lederna dessutom går till Glen, en sameby som vi ville men inte hann besöka, blir jag nästan kvar där. Det får bli, som sagt, nästa resa.