Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 40, 3 oktober 2014
Del ett publicerades i nummer 38. Du kan läsa texten här.
Jämtländska intryck II
trömvirvlar friska, leka och viska ... I brist på radio i bilen sjunger Lars-E refrängen ur sin hit Sölvbacka strömmar. Rösten är ännu ren och klar men något mer bedagad än när det begav sig på 1970-talet. Den får mig genast på gott humör då den minner om en lyckosam klimatkamp.
Vi lämnar detta paradisiska landskap för att bege oss till inferno i form av en stadsfestival - med oskyddat sex, hög musik, skräpmat, tonårsfylla och andra styggelser - men vi gör det gradvist, passerar skärselden så att säga.
Utanför smedjan och kvarnen verkar ett fall i Hovermoån som en än fungerande kraftstation konstruerad 1918.
Genom det jämtska landskapet med bergen till vä(n)ster och Storsjön i öster gör vi ett par tre stopp på vägen. I dag är det Snilleriketdagen - den 31 juli håller socknarna i Bergs kommun öppet hus på respektive hembygdsgård. Namnet kommer sig av den mängd uppfinnare som kommunen uppbringat genom århundraden. Hovermo gårdsmuseum drivs av bröderna Folke och Yngve Eriksson. Den senare visar oss runt och berättar:
- Min farfarsfar Johannes Andersson köpte en gård här i Hovermo år 1867 i stället för att ta båten till Nordamerika, som det var tänkt, och startade ett sågverk och en kvarn, helt efter egen design och utan tidigare erfarenhet.
Gården växte ut till en familjedriven småskalig industri som är delvis bevarad. Lador och verkstäder, mumma för vintagemaniska. Smedjan är inte lika gammal som Bingstasmedjan i Hoverbergsgården (se MM 38-2014) men ändå. Bygden har anor från medeltiden, mycket på grund av den vidsträckta Hovermoån; mången flottare har flutit och avlidit längs det 25,6 km långa vattendraget.
Utanför smedjan och kvarnen verkar ett fall i ån som kraftstation. Konstruerad 1918 fungerar den fortfarande. I boken Snillena i Snilleriket skriver en rad prominenta författare med jämtländskt ursprung, som Tage Levin och Carl-Göran Ekerwald, om bygdens innovatörer.
Väl i Östersund blir vi serverade vegetarisk lasagne och sallad av Gunnel, A:s mor. Vi bor mitt i smeten, på en parallellgata till den gågata där Storsjöyran hålls varje år. Att det är en levande stad framgår av resultatet: Yran växer till skillnad från många andra stadsfestivaler.
Dagen efter festivalen tar jag en söndagspromenad genom staden till dess bygdemuseum Jamtli. Likt Skansen, fastän mer levande med personer - många sommararbetande skolungdomar - som tjänstgör som ett slags skådespelare då de iklär sig en roll för en tid med de dräkter, det språkbruk och den hierarki som följer på rollen. Här kan du växla in dina kronor, euro, pund och dollar till Jamtlis egen valuta. Här finns den vackra träkyrkan Håsjö från 1600-talet ett par stenkast från den imposanta Lillhärdalsgården, som en hel by i sig själv, från 1785 där prosten tar emot och talar ett anakronistiskt tungomål. Han titulerar mig "han" och tar mig för en "lärd" då jag förstår "fransyska". I den fasta museidelen får jag läsa på om Jämtlands historia. Att Befrielsearmén (JRA) på intet vis är en ny företeelse framgår med största tydlighet. Och inte märkligt att jämten Georg Adlersparre var kader i militärkuppen, 1809 års män, som ledde till kungens avsättande. Jämtland har länge varit ett separatistfäste i Sverige. Historia: Under vikingatiden en självstyrande bonderepublik med ett av världens äldsta parlament, Jamtamot. Området blev norskt 1178, sedermera danskt, och svenskt, nåja, vid freden i Brömsebro 1645. Tillhörigheten bör dock tas med en nypa salt då separatist- och partisanrörelser flammat upp mest hela tiden. Jämtlands statstillhörighet skiftade inte mindre än 13 gånger under perioden 1563-1677, vilket tydliggörs i landskapsvapnet där älgen (Jämtland) attackeras västeröver av en hund (Norge), österöver av en falk (Sverige).
Mästersmeden förevisar hur järn smiddes förr i tiden, i smedjan skapades många av gårdens verktyg, redskap och instrument.
Historiskt, socialt, kulturellt, politiskt och lingvistiskt är det ett undantagsområde: Republiken Jamtlands förbindelser har alltid legat i öst-västlig riktning. En jamte ser sig generellt inte som norrlänning. Republikens särart inom monarkin manifesteras i den egna flaggan; i nationalsången Jâmtland, Jâmtland, jâmt å ständut; i bygdefestivalen Storsjöyran, då presidenten gör ett framträdande; i Jamtlands Republikanska Armé, JRA (en travesti på IRA) samt i språket jamska (med egna ord, egen grammatik och meningsbyggnad). Presidenten har utsett ett ministerium där bemärkta jämtar och härjedalingar som exempelvis Bodil Malmsten, Rolf Lassgård, Kim Anderzon och Kjell Albin Abrahamsson fått stolar. Rörelsen var i förstone en protest mot den förda regionalpolitiken under 1950- och 1960-talet, den "folkhemska" för att tala "ekelöfska".
Jag lämnar museet med stojande och glada ungar, ut i friska luften som snart fylls av ett fint regn. Genom gårdar och grindar, över ko- och hästhagar kommer jag så till Per Albin-Torpet anno 1942. Dåvarande statsminister Hansson - som hade ett och annat på minussidan: förbud för svenskar att strida mot Francofascismen i Spanien; järnexport, truppöverträdelser och andra eftergifter visavi Nazityskland etcetera - ville att även landsortsbefolkningen skulle ha ett minimum av komfort och värme. Här skulle jag kunna bo, tänker jag i det med trasmattor, bäddsoffor, spisar och löpare ombonade torpet. Som hemma hos Moa Martinsson.
I den lilla skogskojan en bit bort blir jag bjuden på flottig kolbulle (en sorts tjock pannkaka med eller utan fläsk i, en jämtsk specialité) med tidningspapper som assiett av en ung man. Den låter sig smakas efter allt traskande. Väl uppäten urskiljer jag under flottet fem passfoton på rad och följande bildtext:
En republikan med jämtsk toppluva höjer näven i luften bredvid en bil lackerad i republikens färger: grönt, vitt och blått!
"Fem av de omkomna vid ångaren Ada Gorthons förlisning ..." Vad var nu detta? Från den unge skogshuggaren kommer inget svar. Väl vid en dator söker jag reda på mer information. En intressant sajt vid namn dykarna.nu, som listat i stort varje svenskt vrak, informerar: S/S Ada Gorthon av Helsingborg i Sverige förliste den 22/6 1942 efter torpedering av sovjetiska ubåten SC317 ca 2 distansminuter rakt utanför Bläsinge fiskehamn vid Ölands östkust. 14 man omkom medan 8 man lyckades rädda sig på en livflotte, då det 88 m långa malmlastade fartyget sjönk på några sekunder.
En stor utomhussektion har vigts åt förnyelsebar energi. Gott! Här får främst barnen se och pröva på hur vatten-, vind- och solkraft fungerar i praktiken såväl som teorin. Förhoppningsvis blir de så inspirerade av naturkrafterna att de själva väljer dem i framtiden.
Roligast har jag i "Det moderna samhället" från 1975, då jag själv växte upp. Många igenkänningstecken i bulliga bilar, grälla klädval, blommiga tapeter, fula linoleumgolv och gula mjölkförpackningar finns här. I det välborna radhuset hittar jag en yrkesmilitärs hemmafru, tillika mor till en bortskämd son, men även en ung man med Palestinasjal och batikkläder. Han söker enrollera sonen till kampen och bor ett stenkast bort i Jamtlis kollektiv där självhushållning och politisk kamp står för dagordningen.
Vi går över dit i duggregnet. I den mysiga och hemsnickrade stugan med affischer och glasburkar med böner och linser sitter Anton och författar ett tal som säger Atomkraft - Nej tack! Den unge mannen blir begeistrad då jag nämner den lyckade Sölvbackakampen. En kamp han inte kände till fast lovar ta reda på mer om och införliva i talet på torget.