Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 14, 5 april 2013
Del 2 av serien om indisk återvinning - Se även Del 1
En soptipp för mycket
Rikard Rehnbergh avslutar en resa genom Indiens sopsystem på en klimatvidrig soptipp och funderar över varför man inte också satsar på att minska mängden sopor i stället för att öppna tipp efter tipp i känsliga ekosystem.
Vakterna hävdar att de har ledningsorder som hindrar dem att släppa in aktivisterna men gruppen låter sig inte bevekas.
Vi är cirka 20 personer utanför Kanjur Integrated Solid Waste Treatment Facility som dividerar med vakterna om att bli insläppta och inspektera den klimatvidriga soptippen, tämligen centralt belägen i Mumbai.Än värre, en 141 hektar skövlad yta mitt i ett ekokänsligt mangroveträsk/skog vid den alltmer nedsmutsade Thane Creek, Asiens största bäck, som slutar vid Sewri Coastal Wetland, en flamingo hotspot, en IBA (Important Birds Area) bland Indiens naturföreningar.
Ett område myndigheterna nu planerar att bygga en bro över, fast det är en annan historia.
Förutom tiotalet klimataktivister återfinns även runt tio lokala politiker från MNS (Maharashtra Navnirman Sena, en ungdomligare och allmänt ansedd aggressivare utlöpare av det hinduiska nationalistpartiet Shiv Sena) av vilka de mest högljudda och barska är sex sju kvinnor med mycket bestämda åsikter om vad som gäller/går och inte går. Vakterna hävdar att de har ledningsorder, och ett domstolsutslag, som hindrar dem att släppa in oss. Kvinnorna, lokalpolitikerna, varav den ena pådrivande är folkvald och menar att hon i kraft av den positionen har en självklar rätt att besöka tippen när hon behagar, låter sig ej bevekas.
Rådvilla konstaplar
Efter ett tag får de nog och lyfter sonika upp bommen så de två milt sagt fullpackade bilarna kan rulla in. Men vi tvingas göra halt strax därefter då lagens långa arm anländer. De två underkonstaplarna ser helt rådvilla ut medan kvinnorna och klimataktivisterna bombarderar dem med argument. Det blir för mycket för dem och de kallar som väntat på förstärkning.
In rullar nu en kortege med en Inspector/kommissarie i spetsen som dock tar det hela med ro, och ber alla att lugna ned sig. Nu har också några män från sopledningen anslutit, och de bröstar upp sig bredvid de uniformerade. Det bildas således snart två läger/sidor om bommen/lagen. Vad har de att dölja där inne?
"De hävdar att det är den mest vetenskapligt behandlade/handhavda soptippen i Asien, vilket är rent nonsens, bara tomma ord," säger senare Nandukumar Pawar, en koli, en fiskare som leder klimatcellen inom Shree Ekvira Aai Pratishan (vilket ordagrannt betyder: Alla fiskarsamhällens moder/gudinna) och som i tolv år kämpat/stridit för mangroveskogens liv & överlevnad.
"Borde jobba mer aktivt"
Med i bilen sitter också Rishi Aggarwal, även han en utböling, inte fullt lika norrut som jag, men väl från Himalaya-regionen i nordöstra Indien. Numera jobbar han för Observer Research Foundation Mumbai och är egentligen anledningen till att vi nu sitter här med halvt om halvt oförättat ärende.
Han höll i ett seminarium under den populära och välbesökta festivalen i Kala Ghoda (Den svarta hästen) - som glädjande nog hade återvinning och hållbarhet som tema - mitt i den vackra gotiska och viktorianska delen av Bombays centrum, under rubriken The Environment and Mumbai.
Där och då berättade han om den rätt nyöppnade klimatvidriga soptippen och menade emfatiskt att BMC borde jobba aktivt för att minska mängden sopor, få folk att inte bara separera torr- (emballage) från våtsopor (matrester) utan även att erbjuda oss skapliga återvinningsmöjligheter, i stället för att öppna tipp efter tipp i natursköna områden med känsliga ekosystem.
Tippen ligger mitt i ett vidsträckt mangroveområde som löper längs den vindlande bäcken. De närliggande samhällena syns blott någon kilometer bort.
Sopor och mangroveträd
Samma självklara argument som kollektivförespråkare nyttjar när regering och stat klubbar igenom ännu ett nytt motorvägsprojekt. Det absolut enda tecknet på återvinning som jag bevittnat i Bombay har ju kommit från de fattiga, underpriviligerade daliterna och definitivt inte från myndigheternas - läs Bombay Minicipal Corporation (BMC) - sida (se förra veckans nummer).
Vi ger emellertid inte upp utan far ett par kilometer till ett höghus i Kanjur Marg, där vi tar hissen till trettonde våningen, spanar på tippen i kikaren och fotar för fullt. Nu först står klimatkatastrofens omfattning klar. Tippen ligger mitt i ett vidsträckt, långt större än jag förstod, mangroveområde som löper längs den vindlande bäcken. De närliggande samhällena syns blott någon kilometer bort. Vad det gör med luften, djurs och människors hälsa kan ju vem som helst lista ut. Över soporna svävar de kolsvarta kråkorna, och glador, fåglar det inte är något större fel på i sig bara det att de stöter bort de naturligare och - om jag får lov att vara något litet subjektiv - skönare fåglarna som flamingoer, hägrar och ibisar, snäppor, pipare.
Vi far ner till gatuplanet igen och Nandukumar bjuder in oss till sitt kontor i Bhandup på en kopp te. Väl där träffar vi dessutom D. Stalin (sic!), Ashwin och Kavita som jobbar för Vanashakti (sanskrit för Skogens kraft/makt). De är rätt slutkörda efter att ha spenderat en hel dag i rätten rörande Mithi River, en flod som kraftigt förorenats men som de vet exakt var och hur staden skulle kunna rena. Och detta är deras modus operandi: de spenderar timme efter timme med att förebygga och belägga varje argument från stadens, statens eller företagets sida för att täcka varje kryphål hos försvaret. De verkar outtröttliga, ett rättsfall kräver mellan ett halvt och ett helt år att förbereda fastän oftast med realtivt små utsikter att lyckas.
"Tja", säger Stalin, "nån måste ju göra det eller hur?" "Må så vara", svarar jag, "men er ihärdighet såväl som uthållighet är minst sagt beundransvärd!" Det närmaste vi kommer i Sverige är lokala aktionsgrupper som kämpar för en myr eller flod eller skog: Ojnare!
En intellektets Robin Hood
Ashwin är också ett original, en intellektets Robin Hood: från ett välbetalt jobb som erkänd reporter på en av Mumbais största engelskspråkiga dagstidningar, DNA, har han gått till en osäker, otacksam, underbetald och bra mycket mindre flärdfull men ack så mycket mera rättfärdig tillvaro som klimataktivist och specialist på att gräva fram lika svåråtkomliga som nödvändiga fakta om och inför fallen i rätten. På stört mejlar han mig en diger lunta/pdf med reserarch kring tippen. Vanashakti befarar att tippen endast är en ursäkt, en förberedelse för ett framtida markrov bland byggherrarna, som styr bostadspolitiken lika mycket här som i Sverige. Faktum står: Kanjur är den tredje tippen inom en mils radie, samtliga belägna i den lag/klimatskyddade mangroveskogen vid bäcken. Något som gett upphov till smeknamnet The Eastern Dump. Fast i gula sidorna heter området Kanjur Marg och ligger 15-20 kilometer nordost om centrum, exempelvis Kala Ghoda. Således ett attraktivt område för de nyrika.
7000 kubikton sopor
Den närliggande, blott några kilometer bort, tippen i Kopri tar emot runt 1000 fullastade truckar om dagen, lika mycket som Kanjur, medan den i Deonar, ytterligare ett par tre kilometer bort, tar dubbelt så många.
Tillsammans utgör de kring 4000 truckarna de 7000 kubikton sopor som BMC säger att Bombay orsakar/åsamkar per dag. Och det finns till och med domstolsutslag som säger att detta är ett avgörande brott mot lagen The Designation of Protected Forests under Forest Conservation Act.
"Ja", sammanfattar Rishi, "Indien är ett paradis på papperet men ett helvete i verkligheten!"
Kavita visar mig ett flygfoto över området, och ur ett än hög-re fågelperspektiv än våning 13 syns den rena galenskapen i att hugga ner mangroven och lägga tre stora tippar så nära varandra inom samma känsliga eko-område/sfär. Prashant, min nästan ständige följeslagare under Mumbaivistelsen, säger slutligen, på väg hem till Parel igen, lätt cyniskt att "Ja, här har du the end of the line på sopkedjan!"
"Jovisst", mumlar jag, smått desillusionerad, "men den andra änden är ju den som din svärmor står för, den där återvunna plastpellets, ekopapper och metalltackor kommer ut ur Mumbais sopberg."