Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 26 mars 2013
Del 1 av 2
En resa med soporna i den indiska återvinningscykeln
I slummen arbetar många av Indiens daliter, de som kallats både oberörbara och kastlösa, med återvinning i stor skala. Rikard Rehnbergh har besökt dem och andra länkar i jättestaden Mumbais sophanteringskedja.
...en plastmal på högvarv: oväsendet är öronbedövande och molnet av giftiga plastpartiklar står tätt...
Hon berättar stolt att hon ansvarade för det här schabraket i nio år.
De vertikala solstrålarna slår mig rätt in i ögonen när Prashant och jag stiger ur den lilla blå bilen - av märket Maruti/Suzuki, indisk tillverkning men japanskt ägande; Maruti är ett av apguden Hanumans många namn. Bilen, som faktiskt går på biogas, vilket vi ibland får leta länge efter bland mackarna, fungerar som transportmedel under Klimataktions månadslånga projektarbete i Mumbai. Det skulle knappast gå annars, knökfulla bussar och tåg i all ära, men bilen blir som ett litet kontor tillika packåsna för kikare, datorer, telefoner, kläder, papper, föda och vätska.
Ur skuggan lösgör sig en liten, satt kvinna, för fort åldrad men ändå ung på något motstridigt sätt, uppklädd i lila sari med guldbrokader, mycket bling i näsa och öron och en lång gadd på vänstra underarmen, ett dalitiskt tecken. Jag sträcker reflexmässigt fram handen men den lilla damen snuddar snabbt vid min handflata och för i stället händerna samman i den sedvanliga indiska hälsningen: vi växlar våra namasten och för våra högerhänder mot hjärtat. Senare ska Vithabai Jadhav berätta för sin dotter Jayashree Shinde att just detta, att jag ville ta i hand, gjorde henne välvilligt inställd. Till Karin, min organisationskollega, sade hon också att hon tycker om Sverige eftersom kvinnorna där är ekonomiskt självständiga.
Moln av plastpartiklar
Vi befinner oss i Dhavari, ett av Mumbais största slumområden med en befolkning i stort lika stor som Stockholms. Slummen är huvudsakligen bebodd av daliter, "de förtryckta", och välkänd, nästan odödliggjord utanför Indiens gränser genom blockbustern Slumdog Millionaire (2008) men även en av mina indiska favoritrullar Salaam Bombay (1988) där barnskådisar spelade sig själva. Dhavaris huvudsakliga näring är återvinning. Det är därför vi är här.
Vithabai tar oss vant genom trånga gränder med öppet avlopp som täcks av återvinningsmateriel - pet- eller glasflaskor, tidnings- eller kartongpapper, 300-litersdunkar i plast eller dito 100 i aluminium - eller djur, moppar och människor. Var liten lokal, miniverkstad, har sin naturliga plats i kretsloppet, i kastlådan, och hon bemöts lika respektfullt i var och en av dem. De bräckliga taken bågnar av materiel som sedermera ska återvinnas. Materiel som i förstone kommer från staden men även utifrån.
I mörka fuktiga källarliknande rum sitter unga män, endast unga män, dagarna i ända hukade över lådor vari de kastar den separerade plasten, separerad efter färg, form och slag. Även metallskruvar, -muttrar och -slag avlägsnas med van hand. I nästa mörklagda rum skär en annan ung man plasten i handflatestora bitar. I det tredje går en "plastic shredder", en plastmal på högvarv: oväsendet är öronbedövande och molnet av giftiga plastpartiklar står tätt kring de båda männen.
Resultatet, tumnagelsstora plastbitar, växer i en pyramid på golvet tills en av männen börjar skyffla in dem i säckar.
Liknar en köttkvarn
Den lilla damen berättar stolt att hon ansvarade för det här schabraket i nio år. Jag svarar att det måste varit till det bättre att hon kom därifrån, till en drägligare länk i återvinningskedjan?
Jag hör emellertid inget svar. Ordet plastlunga får här en egen innebörd. Vi går vidare till den sista stationen på bandet: nedsmältningsugnen. Här inne är det än hetare, två taniga seniga män drar igång maskinen som är en sex meter lång sak. Ur ugnen kommer tio tolv tunna plastlinor - det hela liknar således en köttkvarn - som leds via en vattenbassäng, för att få en fast och lätthanterlig form, in i en liten kap som klipper linorna i små, ett par millimeter runda pärlor som påminner om de barn gör mönster med på pärleplattor.
Kampen för lika villkor
Vithabai har bott i Dharavi i 40 år, trots att hennes barn flyttat till "bättre" områden så har hon hårdnackat valt att stanna kvar. Hos sig har hon sin son och sondotter: Supriya är en duktig fotbollsspelare som varit i San Fransisco och lirat. De är daliter, tidigare gick de under benämningen oberörbara, och sågs ned på av sina landsmän. Hennes svärson och dotter var kraftfullt engagerade i kampen för respekt, lika villkor och grundläggande mänskliga rättigheter. I omgångar har de fängslats för sina åsikter och sin aktivism, vilket kan låta romantiskt, Robin Hood-likt, men är långt ifrån det. Det är förmodligen en av förklaringarna till att hennes svärson är den mest jämställde man jag träffat i Indien - han ställer sig exempelvis och diskar och lagar mat utan knot - för att han fick vara både mamma och pappa till dottern när mor var frihetsberövad.
Vi befinner oss i Dhavari, ett av Mumbais största slumområden med en befolkning lika stor som Stockholms.
Expanderande stadsdel
Vid pass klockan sju väntar Prakash på mig nere vid trappan till bostadskomplexet i kvarteret Bhoiwada i stadsdelen Parel där vi bor under vår månadslånga vistelse i Mumbai. Parel var tidigare, för blott en 20 år sen, en Hill Station, alltså en sorts tillflyktsort. I dag är det 20-miljonersstadens snabbast expanderande stadsdel, endast en kvart på ett överfullt tåg in till Churchgate i Mumbai centrum eller en halvtimme på en krypande buss. Under en föreläsning får vi lära oss att det är den sämsta, värsta stadsdelen att bo i då det byggs som mest här och följaktligen har flest farliga partiklar farande i luften.
Träffande nog har Prakash parkerat bågen vid sopkärlen. För vi är på väg till Bandra, den stadsdel där han jobbar som platschef och ansvarig för sophämtning och -hantering över ett stort upptagningsområde, ett "Waste Management Department". Efter att ha zick-zackat oss igenom den tidiga morgontrafiken kommer vi till ett litet mörkt och murrigt kontor där två äldre herrar hälsar mig något disträ välkommen hukande över enorma liggare där de med prydlig handstil för in data. In kommer en tämligen strid ström av gatusopare eller, rättare, sanitetstekniker som prickar av sig i liggarna.
Rykten om guld
Alla är, eller råkar vara, övre medelålders kvinnor klädda i vackra pistageturkosa arbetskläder varpå det står "Clean Up Mumbai!".
Utropstecknet lyser intensivt rött. Slagordet kan lätt tolkas som ironiskt. Damerna har dock sopborste och skyffel i högsta hugg och har utrustats med en handdragen vagn med olika plastkärl fästade uppå. Vi följer Prikaya ett par kvarter, hur hon vant och med ett stort leende faktiskt, skyfflar och sopar upp helgens skörd av sopor. Hon verkar även uppmärksam på innehållet. Det förekommer rykten, eller myter, om att stadsstädare funnit pengar, guld och till och med diamanter, bland soporna. Fast döm om min förvåning då Prakash nämner sinmånadsinkomst i paritet med en lärares.
Livliga sopgubbar
Vi hoppar på bågen igen och far till huvudstationen, samlingsplatsen. Där står nu runt 30 sopbilar i olika skick, alla lika klart, skönt orangea och med samma logga/slagord som på Prikayas väst: "Clean Up Mumbai!". Det innebär emellertid inte att alla är anställda av kommunen, utan att somliga är fristående åkare. Platschefen Sanjay tar emot oss med en handskakning och verkar inför ett hundratal "sopgubbar", eller mobila sanitetsenheter, påtagligt nöjd över att ha fått utländskt besök. Prashants oro att de inte skulle låta mig fotografera kommer snart på skam: gubbarna och i vissa fall grabbarna är särdeles livliga, morgonpigga, diskuterar animerat och låter sig gladeligen fotas. De sägs vara ständigt berusade för att stå ut i stanken från tropiska sopor och matrester, men det finner jag inget direkt belägg för.
Jag frågar Sanjay om gubbarna/grabbarna kommer från olika bakgrunder och han bekräftar det.
Från olika bakgrunder
Jag frågar Sanjay om gubbarna/grabbarna kommer från olika bakgrunder och han bekräftar det. Således inget traditionellt dalityrke som är fallet med återvinningsindustrin i slummen, sopstaden Dharavi. Sanjay berättar även att stationen är ett av 56 distrikt inom BMC (Bombay Municipal Corporation). Med en 134 000 anställda är BMC "Number one corporation in Maharashtra", som han säger med visst eftertryck.
Vi hakar på Kalims truck, efter att ha fått Sanjays signatur och välsignelse, när han backar ut ur stationen. Med sig har han ett team om fyra, två yngre, två äldre. Vid i stort sett vart gatuhörn stannar de för att med en enorm gaffelanordning lyfta och tippa de säkert 500 kilo tunga och cirka 4 kubikmeter stora metallkärlen som oftast har en skavank; ett skevt eller saknat hjul, en trasig eller sned hake, och så vidare. Emedan det är måndag är det en hel del sopor på gatan och minst lika mycket ligger runtom som i kärlen. De två yngre, Parmar och Ganesh, sopar, skrapar och skyfflar in de kringliggande soporna medan de äldre, Om Prakash och Marimutho, sköter gaffeln och med ett geschwint och vant handledsryck tömmer de separata sopkorgarna, Kalim kör, punkt. Det råder således en strikt arbetsfördelning, kanske en sorts hierarki inom arbetslaget.
Löneavdag och straffrunda
Jag misstänker att de är extra noggranna nu när de har en chef och en journalist vakande över sig. Så i logikens namn frågar jag Prakash vad som händer här om de inte sopar upp ordentligt.
Han svarar snabbt att det blir löneavdrag och straffrunda. Fan tro't; över hela Mumbai ligger sopor och rester som legat, kletat där i all evighet och bara väntar på Godot, Nirvana eller något ännu bättre. Karin säger vid ett senare tillfälle att hon aldrig varit i en skitigare stad tidigare.
Snabba cash
Efter att ha följt sopbilen en bra bit så återförenas Prakash, Sanjay och jag på Hotell Sanjay - av alla ställen, men det är inte ett hotell utan bara en restaurang; hotell kallas ofta för lodge eller hostel i Indien. Vi äter frukost och för ett slutsnack över en kopp chai och dosa - en sorts indisk crépe med fräna såser och stark potatisstuvning.
Och det är inte utan en påtaglig ton av stolthet i rösten som de låter meddela att Mumbai producerar, levererar, åsamkar, bidrar, eller vilket verb som nu bäst karaktäriserar sopberget, hela 7 000 kubikton per dag. Sug på den mängden! Dosan står mig upp i halsen när jag tänker på det. Jag kommer också att tänka på att det med de mängderna måste förekomma en hel del spekulation och korruption, efter det neapolitanska exemplet och en tämligen enkel ekvation: mycket sopor - snabba cash!
Se även del 2, där Rikard Rehnbergh besöker en klimatvidrig soptipp och funderar över varför man inte också satsar på att minska mängden sopor i stället för att öppna tipp efter tipp.