Ursprungligen publicerad på Insänt i Miljömagasinet 19, 13 maj 2016

Fridolins kolbit är kastad

I helgen avgörs sannolikt Miljöpartiets framtid. På podiet i kongresshallen ligger Gustav Fridolins lilla kolbit, som gång på gång dök upp under valrörelsen 2014. Antingen går MP-kongressen all-in för att Vattenfalls brunkol ska bli kvar i marken, eller så bränner partiet upp och fyller atmosfären med sin trovärdighet.

Vi är farligt nära de gränser där självförstärkande effekter i klimatsystemet kan öka den globala uppvärmningen utan möjlighet för mänskligheten att stoppa den. När norra halvklotets tundror tinar släpper de ifrån sig metan som ytterligare förstärker uppvärmningen. När världens isar smälter absorberar jorden mer värme eftersom hav är mörkare än is.

Om klimatavtalets livsnödvändiga ambition om att försöka hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader ska nås, måste världens rika länder visa att de menar allvar. Kan inte ens Tyskland och Sverige avstå kortsiktiga vinster från kolaffärer, varför ska då andra länder med sämre ekonomiska förutsättningar göra det?

Miljöpartiets kongressledamöter har ett val att göra. De kan lämna kongressen som planetskötare som ger klimat-omställningen en riktning, en skjuts framåt, eller så kan de sälla sig till de planetförstörare som våra barn och barnbarn kan få svårt att förlåta.

Pontus Björkman
engagerad i Klimatriksdagen 2014

Vill du kommentera den här texten? Skicka ditt svar till:
insant@miljomagasinet.se

Share