Ursprungligen publicerad på Insänt i Miljömagasinet 11, 18 mars 2016

Varför ser de gröna inte rött som köttet i slaktarns bod?

Debattören väljer ekologisk kött och ratar
"med brinnande hjärta" den danska
fläskfilén till extrapris.
(Foto: Maximilian Björsten)

Varför ser de gröna inte rött som köttet i slaktarns bod? Så sa landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) i radions ekonyheter som först lät som en parodi på en homo sapien utan insikt och utan förstånd.

Bucht låter svenska folket få veta att det inte kommer att finnas med några "pekpinnar" om köttätande i den livsmedelsstrategi som regeringen ämnar presentera. Inte heller anser vår landsbygdsminister att köttkonsumtionen utgör några miljö- och klimatproblem. Han är saligt ovetande om att svenska folkets köttkonsumtion har ökat med 45 procent sedan 1990, och att hälften av den åkerjord som används på vår planet går åt till att odla djurfoder. Det sorgliga är att Bucht verkade vara fullt ärlig i sin okunnighet. Det var ingen parodi, således.

Som miljöpartist och ännu inte avdankad lokalpolitiker tänkte jag att det här ju borde vara perfekt tillfälle för ärade språkrören Fridolin och Romson att ryta till ordentligt. Det här var verkligen en klockren, grön profilfråga om något! Men så kom jag på att det nog skulle vara att hoppas för mycket. Mitt förtroende för den nuvarande partiledningen är inte precis högt.

Hade de varit trygga i den gröna ideologin och lite mindre rädda om ministerportföljerna, hade de nog inte låtit landsbygdsministern gå ut och demonstrera en så total okunnighet. Man hade helt enkelt pratat ihop sig inom regeringen mellan de två partierna och kommit fram till någon form av kompromiss. Vi kommer knappast få höra Romson säga att Sven-Erik Buchts uttalanden var "beklagliga" eller "olyckliga". Att Fridolin skulle stå inför tv-kamerorna och säga "Det här är skit!" är än mer osannolikt, för att inte tala om att något av språkrören skulle stå och gråta i direktsändning.

Nu kan det här kanske låta som en orkan i ett vattenglas, men för de som fortfarande har hjärtan som brinner för den gröna drömmen illustrerar språkrörens tystnad hur Miljöpartiet fullständigt har tappat sin ideologiska kompass och sin själ, hur anpassningen och trianguleringen har slagit rot. Visst, nu kommer säkert någon tycka att jag låter självgod i mina uppfattningar och rent av moraliserande när jag gnäller över Buchts intellektuella moras i köttfrågan. För jodå, jag äter själv kött, något mindre än förr men säkert fortfarande alldeles för mycket för vad som egentligen är en hållbar mängd för klimatets bästa.

Men då jag äter kött väljer jag exempelvis att lägga en ekologisk kotlett eller entrecóte i varukorgen, men ratar med brinnande hjärta den där danska fläskfilén, irländska köttfärsen som erbjuds till extrapris eller den frysta kycklingfilén med halalmärke och oklart ursprung.

Debatt
de grönas problem. Det är illa nog att inget av Miljöpartiets språkrör någonsin andas något om konsumtionskritik, kritik mot det ohållbara med en ständigt ökande BNP-tillväxt, viskar något om basinkomst, sänkt arbetstid och mer tid för familj, fritid, kultur och andlig utveckling; säger en så självklar, grön grundtes att människan inte är en ekonomisk varelse, utan i stället en biologisk, social och kulturell sådan.

Om ett grönt språkrör inte ens orkar säga att vår landsbygdsminister är på fel spår i köttfrågan, då undrar åtminstone jag om våra språkrör har rätt att kalla sig gröna. Det vore inte för mycket begärt om de båda ställde sina platser till förfogande vid kommande partikongress.

Jonas Serneholt (Mp)
Fullmäktigeledamot i Järfälla

Vill du kommentera den här texten? Skicka ditt svar till:
insant@miljomagasinet.se

Share