Ursprungligen publicerad på Debatt i Miljömagasinet 10, 9 Mars 2012

20 timmars vecka - bra men ändå fel

Det är så många som skriver bra artiklar om än det ena än det andra med målet att vi ska få en för människorna, och för vår jord, mindre stressig tillvaro. Men ytterst få kommer längre än att behandla ett symptom eller ett delproblem.

Det gör mig förtvivlad, jag begriper inte varför det ska vara så svårt att ta ett eller att par steg till i orsakskedjan och verkligen ge sig på det som är den faktor som driver på oss och gör att vi utan att se sambanden fyller vår funktion i tillväxtkarusellen.

Det är penningsystemet jag tänker på. Det finns ju ingen verksamhet, bra eller dålig, som inte är beroende av penningtillgången och det är den som orsakar de konsekvenser vi ser och varav en del förskräcker. Men penningen är neutral, det är ägarna som avgör vad den ska används till. Och vilka är då ägarna?

Ja, tro inte att du hör till denna exklusiva klubb, de pengar som du har i fickan är inte dina, de är lånade, inte direkt utan via banksystemet. Men neutral, hur är det egentligen?

Många tror fortfarande att det är Riksbanken som "ger" ut alla våra pengar, men så är det inte. Långt därifrån, de ger inte ut något alls, de lånar ut en obetydlig andel av de pengar som cirkulerar i samhället. Den stora mängden, över 95 procent, förser de privata bankerna oss med och de dikterar villkoren som gäller, villkor som hela samhället får lov att acceptera. Och villkoret är tillväxt.

Bankerna har förvisso lite pengar, men de pengarna aktar de sig för att låna ut, de läggs i stället i en reservfond, vilket är ett myndighetskrav för att bedriva verksamheten och ju mer i fonden desto mer får de låna ut.

De pengar som lånas ut hämtas ur luften på så sätt att en godkänd låntagare får låna enligt önskan, men lånebeloppet sätts in på kundens konto mot att personen skriver på motsvarande skuldförbindelse och ställer säkerhet till bankens förfogande.

Inga pengar behövs, men amortering och ränta måste betalas och då ska det vara med "riktiga" pengar som tjänats ihop av lönearbetare i den verksamhet som hållits igång med hjälp av de ursprungliga lånade pengarna. Men detta går ju inte ihop! När amorteringarna är avklarade är ju de lånade pengarna slut, och för att inte hamna på gäldstugan måste ett nytt lån tas och karusellen fortsätter.

Varje lånad krona måste omsättas till en vara eller tjänst med motsvarande värde, även de kronor som lånades till räntebetalningen. Det innebär att vi får en tvångsmässig tillväxt som grovt räknat motsvarar räntan varje år, detta oberoende av om det finns behov eller ej. Finns inga behov skapas de med hjälp av massiva annonskampanjer. Så var det med den neutraliteten.

Men inte nog med det. Om inte räntan lånas ut utan läggs i reservfonden kan utlåningen ökas långt utöver vad räntan inbringat. En obetydlig ränta kan på så sätt dramatiskt öka utlåningsmöjligheterna och därmed resursslöseriet som vi och vår jord dignar under.

En del av de lånade pengarna används till att förnya och modernisera maskinparken i våra verksamheter. Det är ju bra då kan vi producera minst lika mycket som förut på kortare tid, men det innebär också att verksamheten blir mera kapitalintensiv och att den kan drivas med färre arbetstimmar. Större del av avkastningen hamnar i ägarens ficka och mindre går till de anställda och ägaren kan investera mera i ännu effektivare maskiner. Snart har vi 20 timmars arbetsvecka, bara det att det är 50 procent som arbetar 40 timmar och 50 procent som tittar på, det blir ju genomsnittligt 20 timmar!

Om vi som Anna Coote /Vivianne Gunnarsson önskar lyckas förhandla fram kortare arbetstid och fler i arbete fortsätter ändå tillväxten och slöseriet i oförminskad takt så länge vi har kvar ett låne- och räntebaserat penning-system. Ett sådant system kräver nämligen en ständig tillväxt för att vara stabilt, och utan stabilitet där tappar hela samhället både stabilitet och styrfart med politiskt kaos som följd. Så vad har vi för val? Tillväxt av ena eller andra slaget, det är de val vi har att välja mellan.

Däremot, om vi angriper penningsystemet, och ersätter det med ett basbeloppsbaserat system finns goda förutsättningar att i ett slag avsevärt minska den påtvingade arbetstiden, liksom att komma till rätta med slöseritendenserna. En stor del av dessa fördelar kommer sig av att mestparten av de stora kostnader som nu behövs för skatte- och bidragsadministration, den försvinner både hos myndigheter och företag.

Tänk er ett liv utan skattmas och deklarationer och ingen bokföring annat än för eget behov.

Jan-Olov Bernhard
Yxered

Vill du kommentera den här texten? Skicka ditt svar till:
insant@miljomagasinet.se

Share