Problem med välfärd och anmälningsplikt
I opposition lovade högerpartierna att det mesta skulle bli mycket bättre efter ett maktskifte. Nu kommer väljarna att vilja se resultat.
Regeringens budget för 2023 bygger på partiernas överenskommelser i det så kallade Tidöavtalet. Det är en stram budget. Ett stålbad för välfärden och klimatet. I år är läget ännu tuffare utifrån inflationen.
I en hemställan till regeringen i slutet av oktober vädjade Sveriges kommuner och regioner (SKR) om ekonomiskt stöd till regioner och kommuner, som väntas drabbas hårt av inflation, höjda räntor, lågkonjunktur, pris- och löneökningar samt ökade pensionsavsättningar. Det kommer att kosta regionerna över 20 miljarder. Det är långtifrån de 20 miljarder, därutöver, som enligt SKR, behövs för att bibehålla nivån i välfärden.
Vad är då att vänta ? I första hand kommer verksamheterna att prioritera bort det som inte är kärnverksamheten. Man kan inte utesluta effektiviseringar, besparingar och en än mer minutstyrd hemtjänst de kommande åren. Det kommer att påverka medborgana påtagligt i deras vardag.
Sjukvården kämpar med personalbrist. Dessutom måste sjukvården också beta av resten av den vårdskuld som uppstod i samband med pandemin. Vårdskulden handlar också om de nya vårdbehov som följde av pandemin. Till exempel rehabilitering.
Det är tuffa tider som väntar för svensk sjukvård. Men även vård och omsorg, bland annat äldreomsorgen och LSS, kommer att drabbas. Personalen inom bland annat hemtjänst kan komma att minska och kvarvarande personal får allt fler uppgifter och försämrad arbetsmiljö. Coronakommissionens rapporter blottade obönhörligt bristerna i Sveriges äldreomsorg. Allt är ännu inte åtgärdat.
SKR kan ändå glädjas åt beskedet att offentlig sektor kommer få ta del av regeringens högkostnadsskydd för el. Sjukhus och skolor är exempel på verksamheter som drabbas hårt av de höga elpriserna.
Många i offentlig sektor ser, eventuellt, framför sig en övermäktig uppgift. Personal, men även myndigheter kan, om Tidöavtalets skrivning blir verklighet, tvingas bli medlöpare till ett oönskat angiverisystem. Tidöavtalets avsikt att genom anmälningsplikten ”komma till rätta med skuggsamhället” framstår inte bara som humanitärt stötande utan också ifrågasättande av vad som är rättsligt möjligt i en demokrati. Det väcker också starka reaktionen bland berörda yrkesgrupper.
Hur ska man kunna vara både lärare och gränsvakt? Eller fältassistent? De jobbar uppsökande och bygger förtroende med alla grupper. En annan fråga: Hur påverkar förslaget Barnkonventionen? Tidöavtalets skrivning att kommuner och myndigheter ska bli skyldiga att rapportera papperslösa personer, väcker starka reaktioner. Men de som vägrar, riskerar de då jobbet?
”Förslaget skulle befästa ett angiverisamhälle där lärare, socialarbetare och personal i sjukvården tvingas bli medlöpare”. Artikel i Sydsvenskan 24 oktober.
På frågan om vilka yrkesgrupper som skulle omfattas av anmälningsplikt svarade migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) i TV4 27 november att hon vill invänta kommande utredning. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) sa däremot i en intervju till tidningen Arbetet, 25 november: ”Alla yrkesgrupper kan omfattas av kravet att anmäla papperslösa”.
Vad säger Liberalerna om förslaget? Blir det en ”halvmesyr” genom att försöka lappa och laga lite humant och liberalt i förslaget? Eller kommer (L) tydligt att sätta ner foten? Och säga vad?
”När man går till val säger man en sak innan valet. Sedan genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.” Johan Pehrson då han försvarade Liberalernas kompromisser i Tidöavtalet. Men de borgerliga tog inte upp offentliganställdas anmälningsplikt – innan valet. Det kom med Tidöavtalet.
I Tidöavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna finns ett förslag om en lag som säger att ”kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och polisen när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”. Det är, i så fall, en angiverilag som då kommer att införas.
Hade det tydligt framgått före valet hade de borgerliga förmodligen fått färre röster. I varje fall från offentliganställda. Men också från andra medborgare som vill värna demokratin. Varför ställa offentligt anställda i frontlinjen? De har tillräckligt med ansvarsfulla och tunga arbetsuppgifter ändå. Hur det blir, det vet vi inte. Vi måste avvakta ett konkret lagförslag.
Det rimliga vore väl att Polisen och Migrationsverket ansvarar för att se till att personer som har fått nej på sin asylansökan lämnar landet. Arbete som bygger på att skapa förtroende kan inte samtidigt hantera frågor om angiveri, det skulle gå på kollissionskurs.
