När kommer klimatkrisen att behandlas som en kris?

Roger Bydler.
Foto: Miljöpartiet

De första dagarna på året har dominerats av coronapandemin och angreppet på demokratin i USA, där den då sittande presidenten Trump uppmanade sina anhängare att storma Kapitolium. Frågor om liv och död och om hur det starkt splittrade landet i väster ska kunna vända den negativa utveckling landet är inne i. Det är både viktigt och naturligt att dessa frågor får stort utrymme i medias rapportering och analyser.

Samtidigt pågår en annan kris, klimatkrisen. Eftersom den inte upplevs så akut, och de som drabbas oftast inte är i vår geografiska närhet, så får den inte alls lika stor uppmärksamhet. Uppgifterna om klimatförändringen och dess konsekvenser som kom nyligen visar att utvecklingen fortsatt går åt fel håll. 2020 är tillsammans med 2016 det hittills varmast uppmätta året. Enligt Parisöverenskommelsen, som i stort sett alla länder skrivit under, har bland andra Sverige åtagit sig att föra en politik som innebär att den globala uppvärmningen inte överstiger 2 grader jämfört med förindustriell tid och med strävan nedåt 1,5 grader. Vi är nu oroväckande nära 1,5 graders global uppvärmning. Under 2020 var den uppmätta globala medeltemperaturen 1,25 grader högre jämfört med förindustriell tid.

Nu är det inte temperaturen ett enskilt år som vi kan dra alltför långtgående slutsatser av, utan trenden över åren. Den visar tydligt att vår värld blir allt varmare. De senaste sex åren är de varmaste som har uppmätts och de senaste tio åren är det varmaste decennium som har uppmätts.

Det som driver uppvärmningen är koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Media har rapporterat om minskade utsläpp av växthusgaser under coronapandemin. Vi har framför allt rest mindre och de minskade utsläpp som är kopplade till människors aktiviteter har beräknats till 7 procent. Tyvärr har dessa minskningar uppvägts av andra utsläpp, främst de omfattande bränderna under 2020. Koncentrationen av koldioxid i atmosfären har därför fortsatt att öka. Minskningen av utsläpp har därför endast lett till en litet hack i kurvan som visar utsläppsökningen.

Förra året har utmärkt sig på flera sätt vad gäller konsekvenserna av den globala uppvärmningen. I Sibirien uppmättes mycket höga temperaturer och omfattande bränder härjade från början av maj fram till början av hösten. Skogsbränder norr om polcirkeln beräknas ha orsakat utsläpp av rekordstora mängder koldioxid, 244 miljoner ton. Havsisens utbredning i Arktis fortsätter att minska och redan om några decennier kan havsisen vara borta sommartid, vilket i sig leder till högre temperaturer i Arktis samtidigt som vädersystemen påverkas. Det har även varit rekordmånga orkaner i norra Atlanten. Detta bara i de områden som ligger på våra breddgrader.

För att då titta på hur läget är här i Sverige, så kan det konstateras att minskningen av växthusgasutsläpp inte alls är i linje med åtagandena i Parisöverenskommelsen. Enligt vad FN:s klimatpanel, IPCC, framförde i samband med Parisöverenskommelsen behöver utsläppen vara nere på nettonoll 2050 för att vi ska klara att den globala uppvärmningen inte överstiger 1,5 grader. Det gäller då globalt, och enligt Parisöverenskommelsen ska de rika länderna komma ner till nettonollutsläpp mycket tidigare. Dessutom har utsläppen fortsatt öka sedan IPCC framförde detta, varför tidsperspektivet blir kortare. Forskarnas budskap är nu att utsläppen behöver halveras globalt till 2030.

I en forskningsrapport framtagen av Kevin Anderson tillsammans med två andra forskarkollegor beräknas hur stora volymer koldioxid Sverige får släppa ut för att klara åtagandena enligt Parisöverenskommelsen, alltså Sveriges koldioxidbudget. Den visar att Sveriges utsläpp av växthusgaser behöver minska med 12–15 procent per år från och med 2020. Tidsperspektivet fram tills utsläppen ska balanseras av upptagen, alltså nettonoll, är omkring 2035. För varje år som går och som utsläppen inte minskar med 12–15 procent blir förstås tidsperspektivet ännu kortare.

Klimatkrisen är en utmaning av en storleksordning som mänskligheten aldrig tidigare upplevt. En växande klimatrörelse, med ungdomsrörelsen i spetsen, blir allt otåligare. Regeringar måste börja prioritera klimatkrisen på allvar nationellt och internationellt. För varje år som går, för att inte säga varje månad som går, blir tidsutrymmet mindre för att vidta de åtgärder som en omställning till ett hållbart samhälle kräver.