Att gå från bäst till sämst
I Sverige är myndigheter självständiga och politiker förväntas avhålla sig från att kritisera dem. Det fick jag lära mig för många år sedan då jag på ett Miljönämndsmöte kritiserade Strålskyddsmyndigheten.
Det är dock svårt att låta bli kritik som känns välgrundad. En av de myndigheter jag ofta kritiserat är Migrationsverket. Den återkommande frågan jag ställer mig är hur det kommer sig att resultatet alltid blir tvärtemot i Migrationsverkets tolkning av de lagar som riksdagen antagit när syftet varit att underlätta för barn och barnfamiljer. Och hur tolkningen stämmer överens med alla FN-deklarationer vi stoltserar med att vara först med att underteckna och som vi inte ens lever upp till när vi införlivar dem i svensk lagstiftning?
Barnkonventionen är i det sammanhanget ett praktexempel där vi i media kunnat läsa att Migrationsverket anser att den inte påverkar deras verksamhet eftersom ingen ändring gjorts i utlänningslagen.
Men redan innan den antagits hade lagstiftarna vid flera tillfällen lagstiftat till barnens fördel. Bland annat infördes en barnportal. Migrationsverket fortsatte ändå att som grund för avslag hänvisa till en grundläggande princip som uttryckts av någon minister vid något tillfälle många år tidigare innan den nya utlänningslagen trädde i kraft, om ”att Sveriges behov av en reglerad invandring står över barnkonventionen”.
Principen om en reglerad invandring fördes så småningom in bakvägen via migrationsbudgeten och är därför styrande. Men vad betyder reglerad invandring? Rätt och slätt att den ska vara begränsad. Och i den tolkningen hamnar också domstolarna, eftersom den blivit praxis sedan många år tillbaka.
När lagstiftare ifrågasätter lagtolkningen påstås de ha varit otydliga och uppmanas att stifta ny och tydligare lag. Men hur ska de lyckas med det när det svenska kortfattade sättet att lagstifta skiljer sig från många andra länders, där tydlighet prioriteras och texterna i stället blir väldigt långa. Vi ger på vårt luddiga sätt att lagstifta myndigheter och domstolar mycket större utrymme att tolka ihop lagtext, förarbeten, allmänna principer och praxis än de flesta länder.
Regeringen kan styra myndigheterna genom budget och regleringsbrev. 2009 skrev den dåvarande regeringen in återvändande som prioritering i regleringsbrevet för Migrationsverket. Det ledde till en häxjakt på alla de som av olika skäl stannat kvar i Sverige och/eller som fått avslag innan den nya lagen om arbetskraftsinvandring hade börjat gälla.
Sedan dess har det bara blivit värre och värre. Efter den tillfälliga och nu förlängda lagen är det katastrof och prognosen att det ska bli bättre är inte särskilt god. Vi har lagt oss i det absoluta bottenskiktet bland EU-länderna. Inte många förstår att det är Sverige det handlar om när jag berättar om blomsterhandlaren i Ystad, som jag skrev om i Miljömagasinet i januari, eller om alla de palestinier som i 10–15 år fastnat i limbo i Sverige utan möjlighet att jobba eller studera, som palestinier gör i andra EU-länder. Eller om de ensamkommande afghanerna som flyr vidare till ett liv på gatan i Frankrike hellre än att återvända till Afghanistan.
Nu senast har jag nåtts av information om två barn (ett fött i Sverige) som ska utvisas med sin mamma (som jobbar och försörjer familjen) till Mongoliet, trots att de varit här i 13 år. Ett beslut som damp ner mitt i värsta coronakrisen. Hur kan Sverige vara så inhumant, undrar många? I omvärldens ögon hamnar skammen inte på myndigheten utan på Sveriges politiska företrädare: regering och riksdag.
En gång i tiden kände jag mig stolt över Sverige och att vi i jämförelse med andra länder hade en förhållandevis human och generös asylpolitik. Nu skäms jag. Vi behöver inte gå från bäst till sämst. Och vi kan ändra i skrivningar i budget och regleringsbrev. Så länge riksdag och regering inte gör det är det i princip som att uppmana Migrationsverket att fortsätta som hittills, oavsett barnkonvention och många ledamöters goda intentioner.
Bodil Valero (MP) har suttit som ledamot i EU-parlamentet 2014–2019). Hon var riksdagsledamot 2006–2014 och är utbildad jurist. Hon har politiskt arbetat med bland annat demokratifrågor, fredsfrågor, flyktingars och migranters rättigheter och för lagliga vägar in i EU.
