Coronakrisen och klimatet

Coronavirusets härjningar kräver akuta och långtgående insatser. Det är naturligt att fokusera på vad som nu krävs för att skydda oss för riskerna viruset för med sig och som för vissa grupper är livshotande. Vi har en sjukvård som uppenbarligen inte är rustad för den situation vi nu är i. Vi ser hur vår rörelsefrihet måste inskränkas, vilket får konsekvenser både för enskilda människor, företag, serviceinrättningar och därmed även för människors arbete och försörjning.

Roger Bydler.

För att möta denna utmaning agerar samhällets olika organ med kraftfulla insatser. De politiska partierna sluter leden och går ut med gemensamma budskap. Ekonomiska paketlösningar tas fram för att ge stöd till olika samhällssektorer, företag och medborgare som drabbas. Vi ser en vilja, insikt och beredskap för att vidta åtgärder som krisen kräver.

Konsekvenserna av vad som nu sker och de åtgärder som sätts in kommer att ha effekter långt efter det att coronakrisen som sådan är över. Därför behöver vi, samtidigt som vi fokuserar på att klara den akuta krisen, se framåt. Peter Wolodarski skriver i sin söndagskrönika 22 mars att vi måste klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Han syftade då dels på kampen för att klara coronakrisen, dels att rädda samhällsekonomin.

Men vi behöver nog hålla tre frågor i huvudet samtidigt. Förutom de två som Wolodarski tar upp, måste även omställningen till ett fossilfritt samhälle finnas med i våra tankar och handlingar. De budskap forskarna förmedlar är entydiga, vi kan inte vänta med att minska utsläppen av växthusgaser. Utsläppen måste enligt FN:s klimatpanel, IPCC, minska med minst hälften till 2030 om vi ska klara målen i Parisöverenskommelsen. Det förutsätter dessutom stora negativa utsläpp. Kevin Anderson säger i en intervju nyligen i ETC att ”Den återstående koldioxidbudgeten för Sverige är så liten att utsläppen måste kapas med minst 12–15 procent per år. Och närma sig noll år 2035”.

Klimatpolitiska rådets utvärderingsrapport av regeringens klimatpolitiska handlingsplan visar att vi tyvärr inte har en plan för hur utsläppen ska minska för att uppnå de klimatmål som är beslutade. Rådet skriver i sin rapport ”… enligt rådets bedömning, är det mycket få punkter i handlingsplanen som kan ge nämnvärda tillkommande utsläppsminskningar under de fyra år som planen gäller”. Som man för fram är det efter denna plan tidsmässigt bara en och en halv planperiod fram till 2030 och sex handlingsplaner fram till 2045, då vi i Sverige ska ha uppnått netto noll utsläpp enligt vad riksdagen har beslutat.

Coronakrisen visar att det politiska systemet och samhället klarar att vidta drastiska beslut och genomföra stora förändringar när så krävs. Människors beteenden har också ändrats och vi ser hur många gör stora insatser för att bistå dem som nu behöver hjälp.

Effekterna visar sig också på utsläppen av växthusgaser och luftföroreningar. Enligt en analys från Carbon Brief har Kina tillfälligt minskat sina utsläpp med 25 procent. Det motsvarar Sveriges nationella utsläpp under två år. Satellitbilder visade hur giftiga kvävedioxidmoln över Kina och Italien löstes upp, minskade utsläpp som kommer att rädda många människoliv. Eftersom kvävedioxidutsläppen kommer från samma källor som koldioxiden, så visar detta att även de utsläppen minskat kraftigt.

Det är alltså viktigt att vi nu klarar att ha klimatperspektivet med i bilden när vi tar de beslut som krävs för att klara effekterna av coronakrisen. Efter den finansiella krisen 2008 ökade utsläppen snabbt igen och vi måste nu dra lärdom av vad som skedde då, så detta inte upprepas. Vi ser att det är möjligt att göra stora förändringar och att människor även accepterar dessa när det är uppenbart att de krävs. coronakrisen utgör ett omedelbart hot mot vår hälsa, medan klimatkrisen ofta ses som något vi kan skjuta på framtiden. Eftersom det uppenbart inte är så, behöver nu de insatser och åtgärder som görs ha en inriktning som leder till snabbt minskade utsläpp.

Bill McKibben, grundaren av organisationen 350.org, skriver i The New Yorker (fritt översatt), ”Vårt mål kan inte vara att återvända till status-quo, eftersom det gamla normala drev en klimatkris som i varje avseende kommer att bli lika destruktiv som en pandemi”. Han menar därför att de stöd som olika industrisektorer får ska utgå från att ”de beror på de löften som aktuell industri ger för att uppfylla sin del av klimatmålen satta i Parisöverenskommelsen och som de inom några månader visar i en plan hur de ska klaras”.