Girjas versus staten – en isbrytare?

Utfallet av den uppmärksammade domen (23/1) i målet Girjas vs staten sätter fingret på ett flertal företeelser i förhållandet mellan Sverige och Sápmi, svenskar och samer samt samer emellan. Begreppet ”urminnes hävd” är målets brännpunkt – och lär så bli framöver.

Domen sätter rennäringen före jakten och fisket. Därmed stärker HD den samiska rättskampen att få den svenska regeringen att slutligen skriva under ILO 169. (Foto: Mats Andersson / CC BY)

I betydelsen ”hävda nyttjanderätten över ett område” har det hitintills mestadels gällt nötbönders bruk av mark, vilket lett till en hel del dispyt. Vad betyder mark, vad innefattar ett område: Ett gods, revir, hemman, skifteslag; en trakt, bygd, nejd, domän? Nu ger Högsta domstolen (HD) det tills nu om inte förlegade så med 1972 års jordabalk slumrande rättsbegreppet en uppdatering och tillämplig praxis på rennäringen. Men är det ett prejudikat?

Fastän HD hänvisar till såväl Svea rikes lag (urminnes hävd) som ILO-konventionens artikel 169 (ursprungsfolks besittnings- och markäganderätt) som skäl att ogilla statens överklagan mot Girjas sameby lyckas den samtidigt med mästerstycket att inte beröra samernas forntida markrättigheter inom Sápmi.

– Det är skönt att få ett avslut. Nu har HD sagt sitt och vi vet vad som gäller.

Så säger statens företrädare och regeringens högsta ombud, justitiekansler Mari Heidenborg, om domen. De förra företrädarnas språkbruk – den av JK anlitade advokatbyrån Eversheds sade konsekvent ”lappar” under förhandlingarna – och koloniala härskarteknik i rätten väckte anstöt långt utanför samiska kretsar.

Fast frågan är hur många som vet vad som verkligen gäller? Klart är emellertid att domen sätter rennäringen före jakten och fisket och dess försäljning av licenser – och att HD därigenom stärker den samiska rättskampen att få den svenska regeringen, och staten, att slutligen skriva under ILO 169 i likhet med Danmark och Norge.

Många med Girjas samebys ordförande Matti Blind-Berg tror att domen rent allmänt förstärker samers rättigheter:

– I ett politiskt perspektiv hoppas jag att det här på något vis stärker den samiska rätten generellt.

Att ratificeringsfrågan dragits i långbänk av flera regeringar, från höger till vänster, har flera skäl. Osäkerhet: Hur ska artikel 169 tolkas, vad innebär den för Sverige och Sápmi? Imperialism: Staten förlorar helt enkelt enorma arealer mark om den återbördar Sápmi. Ekonomi: Samisk mark är lönsam.

Den nuvarande rödgröna regeringen har signifikativt nog dröjt med beslutet om det brittiska bolaget Beowulf Minings tillstånd att bryta malm i Gállok (Jokkmokks kommun). Men nu står regeringen med ryggen mot väggen. Om HD åberopar ILO 169 kan regeringen knappast göra annorledes. Framför allt inte med tanke på Isabella Lövins (MP) ministerposter (miljö- och vice statsminister) och miljörörelsens engagemang i Kallakkampen.

Girjasdomen får stor betydelse för ett annat uppmärksammat mål, Vapsten vs Vapsten, där två olika samiska grupper i hundra år stridit om rätten till renskötsel och med den, återigen, jakt- och fiskerättigheter i Tärnabyområdet. Även här är urminneshävden central, liksom statens roll.

När staten tvångsförflyttade samer på 1920- och 1930-talet hamnade ett par familjer från Karesuando (Kiruna kommun) i Vapsten (Storumans kommun). Dessa organiserade sig i Vapsten sameby efter den nya rennäringslagen 1971. Medan det 20- tal ättlingar till de renskötande samerna som redan befann sig i området och med säkert tusenåriga anor, kyrkobokföringen påbjöds först på 1640-talet, inte inkluderades i samebyn.

Girjas samebys byområde i Gällivare kommun, Norrbottens län. (Bild: Skogsfrun / CC BY-SA)

Vaapsten Sijte menar att den utsattes för en kupp, organiserad av länsstyrelsen och dåvarande rennäringsdirektör, och att deras renskötsel trängts undan av Vapsten sameby som i sin tur hävdar att den förra aldrig bedrivit rennäring i någon nämnvärd utsträckning.

1998 stämde runt 120 fastighetsinnehavare i Nordmalings kommun tre av fyra fjällsamebyar i Västerbottens län, däribland Vapsten sameby, för renarnas åverkan på mark och träd samt påverkan på jakten. Umeå tingsrätt ogillade fastighetsägarnas stämning i januari 2006.

Domen fastställdes av Hovrätten för Övre Norrland 2007. Och 2011 slog HD fast att renarna har rätt att beta på jordbruksfastigheterna vintertid. Det var ett prejudikat. Urminneshävden var huvudskälet. Den kan åberopas om, i det här fallet, renskötsel bedrivits i området minst 90 år tillbaka.

Men Vapsten vs Vapsten visar i all tydlighet att frågan om urminnes hävd splittrar renskötande och icke-renskötande samer, liksom Sametinget. Vapstensdomen kommer att ge en fingervisning hur pass prejudicerande Girjasdomen är. Efter åratal av förhandlingar, domar och överklaganden skulle dom ha fallit i Lycksele tingsrätt den 31 januari men har, träffande nog, skjutits upp en månad och lär gå vidare både till Hovrätten och HD.

– Såsom målet är utformat så är det riktat också emot bestämmelser i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det är tydligt att man har tagit takhöjd för att målet kan gå ända dit, menar Sameradions expertkommentator Eivind Torp.

Till saken hör att bägge samebyarna tillsammans med nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck fick rätt i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) 2012. Bergsstaten hade beviljat det kanadensiskt-norska bolaget Nickel Mountain tillstånd att bryta mineraler i Storumans kommun. Parterna lämnade in en överklagan till näringsdepartementet, som avslog den. Domstolen upphävde således departementets beslut som, menade HFD, brast i konsekvensanalysen. Detsamma torde gälla Gállokgruvan.

Men om Sveriges domstolar vill vara i fas med europeiska och internationella konventioner om urfolksrättigheter tycks inte svenska medier vilja det. Mången ledarskribent och självutnämnd expert har kommenterat domen – inom såväl public service som de stora koncernerna Schibsted och Bonniers och de mindre (allra mest i NSD, Norrländska Socialdemokraten, NTM-koncernen) – utan tanke på att ord bör gjuta olja på vågorna, inte antända dem.

Girjasdomen väcker ont blod hos en del. Rasismens fula tryne visar sig igen. Efter domen fylldes sociala medier med dödshot, inte bara mot renarna utan även ägarna. Samiska vägskyltar har rivits ned och Baste samebys ordförande Lars-Ola Jannok har personligen blivit hotad ute i skogen. Norrbottenspolisen har mottagit ett tiotal anmälningar om hot.

Men säger sig i likhet med kollegan Erik (Rolf Lassgård) i Kjell Sundvalls Jägarna (1996) ta allvarligt på händelserna. Filmen har ansetts som kränkande gentemot norrbottningen; den grundar sig dock på den faktiska ”Kalixhärvan” där ett gäng bedrev tjuvjakt/lustmord på ren och älg.

Måtte inte fallet upprepa sig nu när lokala jägare måst ta hänsyn till renarna och inte tvärtom. I Centerpolitikern och Akademiledamoten Per-Olof Sundmans novellsvit Jägarna (1957) är det i stället människor som jagar människor. Omdömeslösa män med vapen, oavsett var de dyker upp, är en farlig kombination.

Nidbild eller inte, med korten på bordet, bara att syna, är de svåra att bortse från. Faktum är att alltfler gemensamma drag mellan Norrland och Nordamerika framträder med tiden. Att vita kolonisatörer anser sig ha rätt att jaga urskillningslöst – med fördrivning/utrotning av ren/bison som följd – på urfolkens mark är uppenbart.

Fast lika uppenbar är kolonialstatens autokratiska ”rätt” att expropriera och exploatera ursprungsbefolkningens mark. Vad betyder urminneshävden då? Då Nordmaling och Rönnbäck inte riktigt lyckades bryta fram kan Girjas och Gállok bli den isbrytare som Sverige och Sápmi så innerligen behöver.

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter