Social välfärd i fara

Den svenska modellen kännetecknas – i teorin – av en offentlig sektor som förser sina medborgare med välfärdstjänster och ett socialt skyddsnät. Föräldrar får barnbidrag och föräldraledighet, sjukvård och sjukhusvistelser ska finnas tillgängliga vid behov, sjuka, arbetslösa och äldre ska tas om hand av samhället. Det har varit den svenska modellens målsättning sedan vi började bygga ut välfärden. Men vi är ändå inte där i dag.
Eivor Karlsson, opinionsredaktör.

Social välfärd i fara

MILJÖMAGASINET Nr 34 • 23 AUGUSTI 2019

Den svenska modellen kännetecknas – i teorin – av en offentlig sektor som förser sina medborgare med välfärdstjänster och ett socialt skyddsnät. Föräldrar får barnbidrag och föräldraledighet, sjukvård och sjukhusvistelser ska finnas tillgängliga vid behov, sjuka, arbetslösa och äldre ska tas om hand av samhället. Det har varit den svenska modellens målsättning sedan vi började bygga ut välfärden. Men vi är ändå inte där i dag.

Just nu finns det stor politisk enighet kring att det är tillväxt och fler arbetande timmar som är lösningen på våra problem. Men politiken är på väg åt fel håll. Vi ser det genom ett ökat antal sjukskrivningar, inte minst bland kvinnor, bland annat de som jobbar inom hemtjänst och på äldreboenden. Ångest, stresstillstånd, utmattning och depressioner drabbar allt fler människor i Sverige och västvärlden. Vad beror det på, vilka följder får det för individen och samhället och vad kan vi göra åt det? Vad kostar detta enskilda och samhället?

De äldre får ofta hembesök av outbildade vikarier och nya ansikten dyker upp. En kvart för att lämna matlådan och prata lite har på vissa håll blivit fem minuter. Och var finns den fasta personalen? Är de utarbetade och sjukskrivna eller söker sig utbildad personal ifrån äldreomsorgen? Nu när det behövs fler då antalet äldre ökar. Många närstående tvingas gå ner i arbetstid för att ta hand om sina föräldrar.

Vi ser det också inom LSS. Användarna nekas ofta antingen hjälp eller får minskat antal timmar. Hur ska de närstående då orka arbeta heltid och upprätthålla arbetslinjen? Eller kunna försörja sig och senare få en pension som går att leva på. Så byggs en ny generation fattigpensionärer upp. Och politikerna talar om att det är viktigt att livspusslet går ihop.

Är det möjligt att skruva politiken lite mer mot välbefinnande och livskvalitet, inte bara tillväxt och ekonomiska reformer? Tillväxt behövs men frågan borde vara – tillväxt av vad och för vem? Vi borde ställa konsumtion mot mer fri tid och livskvalitet. Det skulle vara möjligt, men nu har partierna ganska stor samstämmighet. Ingen vill riskera att tappa väljare och sin ideologi. Då är det besparingar och effektivitet som gäller – på kort sikt. 

Vi såg det nu senast efter valet 2018 bland regeringen och samarbetspartierna. Man pressar varandra i förhandlingarna och ut kommer en välfärdspolitik med stora maskhål för de mest behövande.

Ett annat exempel är nedskärningarna inom Arbetsförmedlingen (AF). Både fack och arbetsgivare tycker att läget är allvarligt. I dag är 360000 inskrivna som arbetssökande på AF. Ungefär 120000 av de inskriva har endast grundskoleutbildning. Myndigheten räknar med att två tredjedelar av de arbetssökande står långt från arbetsmarknaden. Vad säger det? Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet, SRR, säger: ”Vi ser nu hur staten gör sig av med kompetens samtidigt som privata arbetsmarknadsutbildare går i konkurs. Nedskärningarna har slagit undan benen för AF.” 


Det håller inte att bedriva en anorektisk arbetsmarknadspolitik samtidigt som vi går mot en lågkonjunktur. Var ska politikerna lägga fokus i denna trassliga organisation?

M:s och KD:s skattesänkningar för många miljarder och oklara nedskärningar  leder till väldigt osäkra planeringsförutsättningar i välfärden. Nu har vi en grundbudget som drivits igenom med aktivt stöd av SD. Men vad kommer en S-MP-regering att kunna bedriva för arbetsmarknads- och välfärdspolitik när de sitter i samma båt som C och L? 

Risken är stor att sprickorna i välfärden inte kommer att tätas. En räddningsplanka i en lågkonjunktur kan vara att tillfälligt sluta eller åtminstone minska amorteringarna av statsskulden. En intressant fråga är också hur miljarderna i den överenskomna skatteväxlingen på ”minst 15 miljarder” kommer att användas.

Eivor Karlsson, opinionsredaktör.

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter