Hela världen dansar i Herräng

Yvonne Marcus Meyer, frilansjournalist och utbildad dansare och dansterapeut besökte dansfestivalen i Herräng. Hon ger här en personlig bild och beskrivning av festivalen.
Foto: Johannes Jansson/norden.org/Creative Commons

Hela världen dansar i Herräng

Yvonne Marcus Meyer, frilansjournalist och utbildad dansare och dansterapeut besökte dansfestivalen i Herräng. Hon ger här en personlig bild och beskrivning av festivalen.

“All of me, why not take all of me… Det är Ella Fitzgeralds sträva, fylliga sammetsröst vi hör när vi precis anländer till Herräng, efter ett par timmars bilfärd från Stockholm.

En av många kurser i Lindy Hop ackompanjeras just nu av Ella, när vi möts upp av Calle Johansson som ska guida mig runt i Herräng, danscentret som varje sommar lockar hit människor från hela världen.

För att komma igång ber jag Calle att visa mig grundstegen i Lindy Hop igen. (Det var ju ett år sedan dansfestivalen i Gäddede). Ett, två, vänster steg bak… ett två tre, höger, vänster fram… ett två… Hänger ni med?

Men nu måste ni träffa… Calle tar tag i mig och vi presenteras för Herrängs organisatör och kassör, Daphne Harel.

Daphne har dansat Lindy Hop i elva år och är från New York, där hon är verksam som professor i statistik, kanske inte det första man tänker på i samband med en Lindy dansare?

Nästa överraskning för min del är att hon är professor på New York University, där jag själv fick min Masterutbildning i dansterapi på 80-talet!

…can’t you see I’m no good without you?

Ella Fitzgeralds röst fortsätter dansa inom mig medans jag så snabbt jag kan skriver ner mina mer och mer oläsliga anteckningar. Nu ska jag visa er något som få känner till… Calle för oss upp för en trappa mot något som kallas ”Off Limit”. På vägen dit möter vi Klavdia Khodakivska från Ukraina, en ung vältränad kvinna med håret uppsatt i stram dansknut. Klavdia jobbar nu med showerna, berättar hon.

”Från början visste jag ingenting utan jag kom hit som volontär och fick börja med att bädda sängar. Naturligtvis har jag lärt mig mycket under den här tiden”, säger hon.

Eftersom tiden är knapp skyndar vi vidare. ”Off Limit” står det utanför en dörr, här har vi vårt ”Högkvarter” säger Calle och leder in oss på ett litet kontor, där även Klavdia sitter och skriver på en dator. Miljömagasinet är nu på plats för att träffa Lennart Westerlund, som visar sig vara en glödande och inspirerande historieberättare när han avtäcker dansens rötter.

För oss berättar Lennart också om Norma Miller, ”The Grand Old Lady” inom jazz och Lindydans, idag kultförklarad. Hon dog nyligen och hann bli nittionio år.

Norma Miller lärde sig som alla andra dansare inom den här genren, från gatan i Harlem. Ingen hade från början någon formell dansutbildning – det var om inte en gräsrotsrörelse, snarare en asfaltsrörelse och den har spritts och fortsätter sprida sig över hela världen.

”Förutom Miljömagasinet har vi haft reportrar här från New York Times och franska Le Monde” berättar Lennart och visar oss artiklarna. Det har också gjorts en dokumentärfilm för SVT av Svante Grundberg, 2005-2006: ”Swingen anfaller”.

– Javisst, kungen och drottningen är alltid inbjudna till Herräng och vi får alltid lika kungliga och artiga svar, att de är upptagna just då, säger Lennart med ett stort leende.

Nästa person som Calle presenterar oss för är Chris Lee, från New York. När jag frågar honom var på Manhattan han bor, säger han Lower Manhattan. ”Men det måste vara i närheten av Spring Street där jag bodde första gången jag var i New York för att studera dans på sjuttiotalet”, säger jag. ”Nu jobbar jag som skådespelare och med TV, både framför och bakom scenen”, säger Chris. ”Var höll du hus på den tiden?”

”Jag var student på bland annat Joffrey Ballet School”, svarar jag och blir så överrumplad att jag inte kommer ihåg de andra. Men det var på den tiden då den moderna dansen och avant gardet var i full blom. Med kompositören och innovatören John Cage, koreografen Merce Cunningham, regissören Robert Wilson och kompositören Philip Glass fick jag möjlighet att dansa med två olika company och vi uppträdde på bland annat Bijou och The Open Eye Theatre. Jag känner hur minnena från New York, som en gång i tiden var som min andra hemstad, nu omfamnar mig igen.

Men tiden rinner iväg och vi har ännu inte hunnit träffa vår megastjärna, koreografen Chester Whitmore från Los Angeles. Det finns inte tid att göra någon intervju den här gången, Chester är upptagen med repetitioner, men vi hinner med att omfamna varandra. Och, det kan nämnas att Chester är verksam på många plan och jobbar också med ungdomar för att stötta och inspirera dem. Bland mycket annat som film, musik och dans har han också ett projekt ”Black History month”. Varje februari fokuserar man då på de svartas historia, som handlar om återupprättelse. Många svarta påverkas fortfarande av det förtryck och osynliggörande som de vita under historien har utsatt dem för.

Vi har nu hunnit bli ordentligt hungriga och vi äter en snabb middag på en av kantinerna. Vi lovar Calle att vi ska komma i tid till föreställningen som börjar klockan nio. Men innan dess hälsar vi på hos Lorenz Ilg som har ett hus i närheten. Han bjuder oss på kaffa och jasminte och den utsökta, handgjorda choklad som är så färsk att den bör ätas upp inom två veckor!

”Här på Herräng är vi noga med miljöaspekten”, säger Lorenz. ”Visst flyger människor hit från hela världen, men när de väl är här har vi flera hundra gamla renoverade cyklar som väntar på dem. Ur miljösynpunkt vill vi skapa kvalitet – all mat kommer från närliggande områden och är ofta ekologisk. Vi bjuder också in byborna hit, på det sättet skapar vi lite goodwill eftersom vi  tyvärr också stör dem när så många människor kommer hit på en gång.”

Det intressanta, säger Lorenz, är att hit kommer människor med exeptionella förmågor, professorer och artister och många mycket framstående IT-människor, de flesta är högutbildade. Det skapar naturligtvis en unik miljö, av kreativitet och möjligheter, att de kan mötas från så många olika kulturer och dansa tillsammans.

Dansen och rörelsen är ju också så ursprunglig, tänker jag. Vi rör oss redan innan vi föds och allt vi kommer i kontakt med påverkar oss och avspeglar sig i våra rörelser. Inom dansterapin ser vi på kroppen som ett uttryck för det undermedvetna.

Kroppen och rörelsen uttrycker vad vi känner, det är intressant hur dansen utvecklats till att bli mer fri från den klassiska dansens tåspetsteknik och strävan att sträcka sig uppåt och från gravitationen till den moderna dansen (som även kallas fridans) till att röra sig med gravitationen och ner mot och på golvet, jorden. Att så många människor kommer samman under några intensiva veckor och rör sig och berör varandra bör naturligtvis väcka många känslor också. Det finns ju utrymme inom lindyhop att improvisera och många rörelser som sen blev stiliserade hade säkert sitt ursprung i både glädje, ilska och rädsla.

Take my lips I want to loose them, take my arms, I’ll never use them…

Klockan är nio och föreställningen börjar. Lennart Westerlund är presentatör.

Efter några komiska scener som han själv framför kommer de första dansparen. De är helt suveräna, dansar intensivt men med precision och återhållen explosivitet. De kvinnliga dansarna markeras i klädseln av snäva kjolar som når nedanför knäna, men för rörlighetens skull har långa slitsar bak. Håret uppsatt i tidsenlig frisyr. Jag kan tryggt luta mig tillbaka, inte en rörelse görs för mycket eller för lite. Så proffsigt!

Vi får se avsnitt ur dansfilmer innan nästa par presenteras, som tydligen ska tävla mot varandra. Här är stilen annorlunda, glad, livlig, snabb och lekfull. Vilket av paren som är bäst vet jag inte, tycker nog att de kan vinna båda två!

Avslutningsvis får vi se Joseph Wiggan utföra ett steppnummer som får publiken att jubla och applådera stående, behövs det några kommentarer?

”Var kommer Joseph ifrån”, frågar jag. ”Från yttre rymden”, svarar Calle, och menar Los Angeles.

Slutligen presenteras jag för Marie Sörqvist. Vår första receptionist här, berättar Calle.

”Och hon har lyckats uträtta underverk! Vi hade aldrig klarat oss utan Marie.” Tidigare var hon designer och hade en butik på Östermalm. Marie tittar undersökande på mig. ”Jag tycker jag känner igen dig. Jag hade en butik på Artillerigatan som hette Bolero, var inte du inne där då, med din dotter…?” Jag letar i minnet igen, och nu sluts cirkeln, jovisst och jag bodde ju på Artillergatan.

”Men hur känns det när de här fem veckorna är över”, frågar jag.

”Det är ju så intensivt, så mycket som händer under de här veckorna. Efteråt blir det ett tomrum.”

Ja, jag förstår det. Men efter att bara ha fått några timmars smakprov på de här dansande intensiva veckorna i den lilla byn Herräng, ger jag mig själv ett löfte:

Nu ska jag börja dansa mycket mer, mitt hjärta är halvt utan dansen.

Your goodbye, left me with eyes that cry.

How can I go on dear without you?

You took the part thar once was my heart.

So why not take all of me.

Herräng, på återseende!

Yvonne Marcus Meyer

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter