Den gröna rörelsen blir smal utan social rättvisa

Den andra juli avslutades den senaste perioden i EU-parlamentet, en dryg månad efter valet. Ett val som starkt präglades av två huvudfrågor: klimatet och demokratin. På Miljöpartiets valvaka i Stockholm 26 maj dansade gröna politiker, tjänstepersoner och valarbetare för att fira de gångna månadernas intensiva arbete och det valresultat som arbetet ledde fram till.
”Först när vi låter rättviseperspektivet ta plats i vår problemformulering kommer vi kunna bygga den starka och breda folkrörelse som Miljöpartiet från början haft som mål att bygga.”
Foto: Jeremy Segrott (is.gd/g69wGU) / CC BY (is.gd/2eaEG2)

Den gröna rörelsen blir smal utan social rättvisa

Den andra juli avslutades den senaste perioden i EU-parlamentet, en dryg månad efter valet. Ett val som starkt präglades av två huvudfrågor: klimatet och demokratin. På Miljöpartiets valvaka i Stockholm 26 maj dansade gröna politiker, tjänstepersoner och valarbetare för att fira de gångna månadernas intensiva arbete och det valresultat som arbetet ledde fram till.

Alice Bah Kuhnke, partiets toppkandidat, kallade från Nalens stora scen resultatet för ”en arbetsseger”. Och en arbetsseger var det – valresultatet på 11,5 procent hade varit omöjligt utan det hårda arbete som gjordes av partiets medlemmar under våren, i det stora och det lilla. Likväl lät kritiken från media inte vänta på sig och alla utom våra egna tycktes ställa sig frågan – hur kunde svenska Miljöpartiet backa medan gröna partier i andra jämförbara länder gick så starkt framåt?

Det var självklart helt rätt att känna stolthet över det svenska valresultatet, inte minst i ljuset av Miljöpartiets svaga resultat i höstens nationella val. Att de högerkrafter som förväntades gå starkt framåt, och i värsta fall befarades kunna få avgörande inflytande i EU-parlamentet, blev svagare än förväntat var likväl något att fira. Men med EU-valet bakom oss är det nu dags att blicka framåt. I Tyskland har de gröna i mätning efter mätning blivit större än det kristdemokratiska regeringspartiet, CDU. Varför uteblir liknande framgångar i Sverige?

För bara några år sedan befann sig det tyska gröna partiet, Die Grünen, i samma situation som svenska Miljöpartiet nu gör. Partiet riskerade att trilla ur den tyska riksdagen och ansågs irrelevant, eftersom flera andra partier hade börjat vässa till sin klimat- och miljöpolitik i takt med att frågorna blivit allt viktigare för väljarna. Svaret på krisen för de tyska gröna blev att satsa på att skapa en tydligare identitet för partiet. Samtidigt satsade man på att med strategier som dörrknackning och öppna möten, både i städer och på landsbygd, komma närmare väljarna.

Någonstans där, i närheten till och kommunikationen med väljarna, är jag övertygad om att svaret ligger även för oss gröna i Sverige. Endast var tionde medlem i Miljöpartiet tycker att partiet förstår sig på ”vanligt folk”. Bland övriga väljare är situationen än allvarligare. Vi betraktas som ett akademiskt förbudsparti, verklighetsfrånvända storstadsbor som vill läxa upp och försvåra livet för medel- och arbetarklassen.

Vi kan beklaga oss över den bilden hur mycket vi vill och anse den orättvis. Men faktum är att det inte går att åka till en landsbygdskommun och säga att det är bra att bensinen blir dyrare. Inte heller går det att åka till ett miljonprogram där det största tecknet på ekonomisk framgång är att ha råd med bil och prata om hur vi i regeringen har gjort elcyklar billigare.

Grön politik handlar inte bara om en fråga. Därför kan ett grönt parti inte heller vara ett enfrågeparti. Det är min övertygelse att grön politik blir trovärdig först när den följs upp med ett budskap om social rättvisa.

Själv brukar jag använda mig av begreppet klimaträttvisa – det fångar in själva essensen i det som är grön ideologi för mig, både lokalt och globalt. Det handlar om solidaritet med de svaga, och om att den som förstör också är den som ska betala. Jag tycker att Greta Thunberg säger det bra i boken Scener ur hjärtat: ”Det är inte alla som ställt till det. Det är några få och för att kunna rädda planeten måste vi ta strid mot dem och deras företag och deras pengar och ställa dem till svars.”

Det är dags att vi som tror på den gröna ideologin och en ljusare framtid likt de gröna i Tyskland börjar formulera vår politik utifrån folket och riktar blicken mot de stora utsläpparna. Vi måste sluta uppfattas som att vi ställer vanligt folk till svars för en katastrof som någon annan har skapat. Först när vi låter rättviseperspektivet ta plats i vår problemformulering kommer vi kunna bygga den starka och breda folkrörelse som Miljöpartiet från början haft som mål att bygga.

Bodil Valero

Ny krönikör i Miljömagasinet

Bodil Valero (MP) har just avslutat en mandatperiod som ledamot i EU-parlamentet (2014-2019). Hon var riksdagsledamot 2006-2014 och är utbildad jurist. Hon har politiskt arbetat med bland annat demokratifrågor, fredsfrågor, flyktingars och migranters rättigheter och för lagliga vägar in i EU.

 

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter