Vitesföreläggande till skolan eller eleverna?

Skolan är en komplicerad och svårstyrd verksamhet. Just nu står elevernas höga ogiltiga frånvaro i centrum. Det kan i förlängningen leda till varaktigt skolk – därför måste det snabbt åtgärdas. Följden kan också leda till vitesförelägganden även för de föräldrar som kämpar för att förmå sina barn att gå till skolan.
MM

Vitesföreläggande till skolan eller eleverna?

Eivor Karlsson

Skolan är en komplicerad och svårstyrd verksamhet. Just nu står elevernas höga ogiltiga frånvaro i centrum. Det kan i förlängningen leda till varaktigt skolk – därför måste det snabbt åtgärdas. Följden kan också leda till vitesförelägganden även för de föräldrar som kämpar för att förmå sina barn att gå till skolan.

När resurserna uteblir klarar inte alla elever de olika delmålen i skolan. Men Skollagen är tydlig: Alla skolor är skyldiga att göra de anpassningar som krävs för att en elev ska kunna klara undervisningen utifrån sin förmåga.

Skolorna måste bli bättre på att tidigt upptäcka och ta reda på orsakerna bakom frånvaron på individ-, grupp- och skolnivå och vidta åtgärder utifrån dessa orsaker. Skolinspektionen bör därför rikta sin granskning mot berörda skolor, hur de lever upp till skollagen och vad den höga ogiltiga frånvaron beror på.

Frånvaron kan bero på mobbning, kränkningar, psykisk ohälsa, trassliga hemförhållanden, diagnoser, inlärningssvårigheter – eller skolans lärmiljö. Innan detta är kartlagt bör ingen skola få tillämpa sitt allra hårdaste vapen enligt skollagen – vitesföreläggande mot vårdnadshavare – för deras barns höga ogiltiga frånvaro.

Ett åtgärdsprogram bör upprättas eller vid behov aktualiseras och som ska beskriva det särskilda stöd som en elev ska få – alltså insatser och undervisning. Åtgärderna måste vara konkreta och utvärderingsbara vilket innebär att det måste framgå på vilket sätt och i vilken omfattning som eleven ska få stöd.

En pedagogisk kartläggning av elevens eventuella behov av särskilt stöd och av färskt datum kan vara motiverat. Även en psykologisk kartläggning av elevens hälsa och av färskt datum bör finnas. Det kan finnas ångest, självskadebeteende (främst hos flickor) psykosociala problem eller en oupptäckt diagnos med i bilden. En tidsram ska finnas som anger när utredningen eller kartläggningen ska genomföras och hur omfattande utredningen ska vara.

Särskilt svårt har elever med (NPF) neuropsykiatriska diagnoser. Under 2015-2016 blev fenomenet orosanmälningar allt mer framträdande. Skolan och vårdnadshavaren kom i konflikt när det gällde otillräckliga resurser till eleven.

En stor del av problemen i skolan handlar om övergripande politiska beslut. På många håll saknas det pengar – även till det mest grundläggande.

Det behövs fler specialpedagoger, barn- och ungdomspsykiatrin, BUP-samarbete, elevhälsa, skolpsykolog, kuratorer, systematiskt arbete, tidiga insatser – och skolsociala team. I detta team bör även socialtjänsten ingå.

Hur åstadkommer man detta när köerna till BUP blir allt längre? När sju av tio skolkuratorer har så hög arbetsbelastning att de inte hinner med arbetet. När kommuner över hela landet tvingas skära ner på anslagen till skolan. När rektorerna tvingas att prioritera bland behoven.

Då är inte en ekonomisk piska (vitesföreläggande) rätt åtgärd till elever och vårdnadshavare. De mest behövande drabbas först. Och där föräldrarna ibland redan har en svag ekonomi. Det är inte en skola för alla.

Behov av konkreta åtgärder:

·        Skolinspektionen måste få ökade resurser och vidta snabbare åtgärder för att säkerställa, granska och följa upp skolor som brister i sina åtgärdsprogram eller stöd till eleven.

·        Kraftfullare kritik och vitesföreläggande till skolor som inte uppvisar agerande i form av konkreta, tydliga och utvärderingsbara åtgärder.

·        Ökat socialt och psykologiskt expertstöd och till exempel skolsociala team, kring eleven från aktuell kommun och skola.

·        Föräldraansvaret och samarbetet mellan skola och föräldrar är viktigt. Men vitesföreläggande istället för stöd, är fel väg att gå.

·        Riksdag och regering ska genom myndigheter och regionala skolorgan ta ett tydligt ansvar för skolan och elevernas kunskapsutveckling.

 

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter