påverka måste jag fortsätta”
– Man måste tala om vad man tycker är väsentligt i livet. Att fred och frihet är viktigt. Om det är en stor och väsentlig fråga tar man ställning och hoppar inte av – även om det kostar på. Så länge jag har en chans att påverka måste jag fortsätta.
Ingrid Segerstedt Wiberg, idag 90 år, mötte som barn vid första världskriget flyktingar. Mötet grep henne så djupt att det fick betydelse för hela hennes livsinriktning. Alltsedan dess har hon kämpat mot intolerans och för fred och frihet i ett oändligt antal tidningsartiklar, 23 böcker och många upprop.
Pappas dotter
Naturligtvis har hennes pappa påverkat henne. Torgny Segerstedt var en av de få i Sverige som vågade stå upp mot ett framgångsrikt Hitlertyskland och som inte förleddes av sin beundran för tysk kultur till att också acceptera nazismen som många i den tidens överklass gjorde. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som han var huvudredaktör för fick kritik från kungen och utrikesministern, och pressnämnden försökte stoppa den. Tidningen drogs in åtta gånger och den utsattes för annonsbojkott från handlarna. Ingrid menar att det byggdes upp en osann bild av att hennes pappa skulle vara ett hot mot freden. Det var snarare medlöparna som kände sig hotade.
Hon diskuterade med sin pappa redan som liten om allehanda frågor. Det gav bra analytisk och demokratisk träning. Och hon har lika envetet som pappan stått upp för vad hon anser vara rätt.
– Man måste tala om vad man tycker är väsentligt i livet. Att fred och frihet är viktigt. Om det är en stor och väsentlig fråga tar man ställning och hoppar inte av – även om det kostar på. Så länge jag har en chans att påverka måste jag fortsätta.
Slutat på GP och i Fokpartiet
Ingrid hade anställning på Göteborgsposten från år 1955. När GP inte ville ta in en artikel om en nynazistisk demonstration 1993 på redaktionell plats – utan bara som debattartikel – slutade hon skriva för tidningen.
För ett par år sedan lämnade hon folkpartiet eftersom partiet ville ha omedelbar Nato-anslutning. Det kunde hon inte ställa upp på som kärnvapenmotståndare och efter att ha arbetat för nedrustning hela sitt liv. Flyktingpolitiken och frågan om buggning bidrog. Hon tycker att partiet förlorat sin själ, men kan som liberal och frisinnad i grunden inte tänka sig att gå in i något annat parti.
Utskälld och hedrad
Förra året var hon med och drog igång en kampanj mot SÄPO:s åsiktsregistrering. Ingrid anser att vi bör ha en sanningskommision av norsk modell, och att alla papper ska upp på bordet för forskarna och dem som blivit registrerade. Ingrid har själv bara fått ut några pressklipp från SÄPO och undrar hur hon som folkpartistisk riksdagsman i konstitutionsutskottet kunde registreras som en samhällsrisk. Regeringsrätten gav inte ens prövningstillstånd för överklagandet mot att inte få ut alla handlingar. Fallet har förts vidare till Europadomstolen.
Ingrid har blivit utskälld. Kallad bråkstake. Radio Islam kallade henne israeldyrkare efter hennes stöd för tidningen Expo.
Men Ingrid Segerstedt Wiberg har också blivit hedrad. Hon har fått Västsvenska Publicistklubbens stora pris, blivit hedersdoktor, fått ett gymnasium uppkallat efter sig bland allt annat. Hon är glad för all uppskattning. Men uppskattning är inget man kan sträva efter. Då blir det fel. Man gör det man måste göra. Och det är inte så märkvärdigt.
Ingrid Segerstedt Wiberg började tidigt skriva artiklar om flyktingar och tycker att det är fruktansvärt att människor fortfarande kan bli förföljda för sina åsikter eller för vilka de är, som zigenarna nu i Östeuropa och förr i Sverige. Hon har själv hjälpt flyktingar att gömma sig.
Ordets makt att förändra
Hon tror på ordens makt att förändra, och att det kommer att bana väg för sanning och humanitet till slut. Hon skäms inte direkt för något hon skrivit, även om man alltid kan ändra åsikt och riskerar att göra missbedömningar. EU trodde hon på, men inte nu längre. EU har alltmer blivit en rustningsorganisation och en Fästning Europa som utestänger människor.
Ingrid Segerstedt Wiberg fruktar att mediakoncentration och annonsberoende kommer att kunna föröda det fria ordet, men annonsörerna är mer beroende av läsarna än läsarna av dem. Hon hoppas att Miljömagasinet som annorlunda röst skall överleva.
– Man köper inte en tidning bara för att den ska jamsa med. Om pressen blir för utslätad dör den. Den måste ge uttryck för samhällets alla strömningar och kunna diskutera utan att beröva andra deras rätt att uttrycka sig.
Hans Sternlycke
