| Recension, Litteratur: Titel: Järnnätter Av: Mirja Unge (Anamma böcker) |
|
|
En författare besatt av språkets möjligheter skriver om en flicka som ser ord som hot. Motsägelsen i detta ter sig helt naturlig ett stycke in i Mirja Unges bok Järnnätter. Unge berättar om hur Bente kämpar sig fram i tillvaron, hur hon har sitt främsta försvar i att vara ordknapp.
Det är Bente själv som står för orden. Tankarna når aldrig fram till analys utan stannar vid konstateranden. Om känslor talar Bente inte, hon tänker dem inte ens utan känner dem utan vidare kommentarer. Bente tar avstånd från de människor som söker kontakt med henne på ett känslomässigt plan. Hon vill ha sitt huvud ifred, för all närhet har hittills gjort henne besviken. Hon litar inte på människor, litar inte på deras ombytlighet.
I början av Järnnätter bor och arbetar Bente på sin styvpappas gård. Mamma Mikaela är på väg att få ett psykiskt sammanbrott och söker bekräftelse hos både Tomas och Bente. Tomas försöker, på sitt handfallna sätt, att ge henne trygghet, men Bente skjuter Mikaela ifrån sig. Hon vill inte bli berörd. Den ende som rör henne är Leo, bilmekanikern. Hos honom söker Bente fysisk närhet, som blir en ersättning för den riktiga kontakten hon inte vågar uppsöka. Han försöker lösa upp hennes skyddsmurar och når längre än någon annan, men ändå utan att få ur henne ett enda ord om hur hon känner.
När Mikaela försöker ta livet av sig och tas in på behandlingshem dras även Tomas nedåt och Bente får ensam ansvaret för gården. Hon sköter korna, fixar allt praktiskt och arbetar på som i trans. Hon är stark rent fysiskt och skjuter med en skrämmande effektivitet bort de tankar som skulle kunna få henne på knä. Det är först när Leo sviker henne som hon faller. Men inte ens då erkänner hon med ord att det som hänt berör henne. Det är bara handlingarna som vittnar om hennes förtvivlan.
Bentes fruktan för ord som sårar och som får igång tankar och känslor tvingar henne att ständigt vara på vakt. Hon avbryter andras meningar när hon misstänker att de kan ge upphov till känslor, hon avvisar dem som försöker komma nära och hon sätter stopp för egna tankar som dyker upp.
Mirja Unges skildring av Bentes oförmåga till ord griper tag och håller fast. Bente lever vidare när boken har tagit slut. Järnnätter öppnar för läsaren att själv tolka Bente, för ingenting serveras, ingenting förklaras. Mirja Unges språk ger en inblick i det karga liv som är Bentes och genom frånvaron av analyser blir läsaren tvungen att själv försöka förstå denna ordknappa flicka. Bentes styrka som finns någonstans bortom vanmakten fängslar. Det är en roman där du som läsare känner dig nödvändig, för Bente skapas lika mycket genom Mirja Unges ord som genom dina tankar.
Åsa Forsman
