Det har skapats många myter kring forntida stenringar och monument. De har betraktats som övernaturliga och magiska. De sägs ha byggts av jättar och finns på platser där keltiska druider och häxor samlas, där féer dansar, fruktsamhetsriter, vit eller svart magi utövas.
New age-tidens sökare vallfärdar till Stonehenge och en sentida druidisk kult utför midsommarriter vid denna världens mest berömda stenring.
Enligt en myt uppfördes Stonehenge av trollkarlen Merlin, som på magisk väg flyttade stenblock från Irland för att göra ett monument över kung Arthurs farbror Pendragon. Kyrkan, som ansåg dem vara platser för ondskefulla krafter, arrangerade stenbegravningar, lät omplacera eller förstöra stenar eller helt enkelt ”kristna” dem genom att sätta upp kapell på forna tempel- och gravanläggningar, och hugga kors i resta stenar.
Gåtfulla barngravar
Stonehenge imponerar trots att bara delar av grundstrukturen är kvar. Monumentet var ämnat att ses långt ifrån och omgavs av megalitiska gravhögar och andra anslående byggnader. Forskarna talar om Stonehenges fyra faser. Den första fasen inleddes omkring 3200 f Kr med byggandet av en omfångsrik jordring (henge). Det uppfördes en cirkulär jordbank av markens krita med en diameter på över 85 meter, vilket skapade en yttre grav. Innanför jordringen, som hade ingångar i söder och i nordöst anslutna till processionsvägar (i linje med fullmånens nordligaste uppgång under vintersolståndet), uppfördes en cirkulär träkonstruktion som omgavs av en stenring.
Utplacerade trästolpar visade månens olika uppgångar. Det månorienterade templet övergavs en tid, men omkring 2400 f Kr grävdes 56 hål utmed jordbankens insida. I ett av dessa påträffades kvarlämningar av ett barn. Det hade begravts tillsammans med en utsökt stenklubba. Man har hittat värdefulla föremål i neolitiska gravar ämnade för barn på flera platser i England, bland annat tre utsökta cylinderformade föremål skurna i kalksten, påträffade i Folkton, North Yorkshire. De gåtfulla föremålen ser ut som små trummor dekorerade med ögonmotiv och från sen neolitisk tid, omkring 2500 f Kr.
Måntemplet blev ett soltempel
Stonehenges andra fas inleddes omkring 2200 f Kr. Då ersattes den inre trästrukturen av två ofullbordade dubbelcirklar i blå sten. De omkring ett ton tunga stenarna – av dolorit, vulkanisk lavasten, sand- och kalksten – valdes för sin himmelska, oceanblåa färgs skull. Ingången i nordöst breddades och kompletterades med en rak aveny, och det cirkulära diket som omgav komplexet fylldes igen.
”Måntemplet” blev nu ett ”soltempel” genom att orientera monumentets huvudaxel mot Midsommarsolståndets soluppgång. Fyra stenblock placerades in-nanför jordbanken i var sin ända av en tänkt rektangel, varav en av sidorna placerades i linje med midsommardagens soluppgång.
Under den tredje fasen, från 2000 f Kr, togs de två stencirklarna bort. Mästerliga stenhantverkare byggde en inre hästskostruktur med 20-50 ton tunga, omsorgsfullt valda sandstensblock. Kolosserna fraktades över tre mil från Marlborough Downs. Monumentets hjärta skapades av fem så kallade trilithoner – ”portaler” bestående av två resta stenar och en horisontell takbjälke – och orienterades mot vintersolståndets solnedgång. Det omgavs av en ring med 30 stenbjässar som förenades med stenbjälkar.
Solbelyst altarsten
Under den sista fasen, 1600 f Kr, återskapades blåstensringen innanför den bjälkbelagda stencirkeln. En ring med 19 blåa stenar placerades innanför trilithonerna och formades som en hästsko. En hög altarsten placerades nära anläggningens centrum. Och två stenar ställdes sida vid sida med knappt tre meters mellanrum utanför cirkeln på den nordöstra allén, så att strålarna från midsommarsolståndets uppgånde sol löpte in mellan stenpelarna och belyste den centrala altarstenen.
Omkring 1100 f Kr gjordes en ansats att bygga ut en aveny, men projektet fullbordades inte och Stonehenge övergavs.
Under 5 000 år har Stonehenge varit ett riktmärke i landskapet och en källa för drömmar och fantasi.
Lars Kollberg
