Det handlar om mänskliga rättigheter, att kunna utöva sitt språk och sin kultur och känna delaktighet i samhället.
De arbetar för att finna gemensamma plattformar som kan representera romer, oberoende av i vilket land de bor, vilken religion de utövar, vilken klan de tillhör och kultur de företräder. Romerna möts på konferenser och seminarier i olika delar av världen, etablerar nätverk och arbetar för att upprätta kulturinstitutioner och fora som kan föra fram deras frågor till myndigheter, FN, EU m m. I samband med Broderskapsrörelsens kongress i Avesta i sommar genomfördes, tillsammans med romer från Sverige och Rumänien, ett seminarium med temat ”Romernas kulturer och situation”. Seminariet var ett led inför en planerad internationell konferens i Sverige nästa år som fokuserar på romernas kulturer.
Hundratusentals förintades
Ett resultat av seminariet i Avesta blev en uppmaning från Broderskapsrörelsen till den svenska regeringen, att möjliggöra upprättandet av ett internationellt forskningsinstitut inriktat på forskning, utbildning och förmedling av kunskap om romernas historia, språk, religion, ursprung och kulturer, och mänskliga rättigheter med särskild tyngdpunkt på oförätter begångna mot romer under historien och alltjämt. Det omfattar romernas Porraimos (Förintelse), något det talats litet om. Under andra världskriget mördades hundratusentals romer i nazisternas dödsläger. Hur många som föll offer är okänt, men det talas om mellan en halv och en miljon romer. Forskning i ämnet kan ge klarare besked, bidra till att hedra minnet av offren och ge anhöriga upprättelse.
Mellan den 10 och 14 september i år arrangerar organisationen Office for Democratic Institutions and Human Rights, tillsammans med rumänska utrikesministeriet, en konferens i Bukarest. Temat är ”Likvärdiga möjligheter för romer – från ord till handling”. På konferensen skall ett långsiktigt handlingsprogram för att förbättra romernas situation behandlas. I november arrangerar romer en konferens i Stockholm, med företrädare från flera länder och med stöd av svenska regeringen. I samband med denna planeras en hearing till vilken bl a svenska biståndsorganisationer skall inbjudas.
I storsamhällets skugga
Under århundradenas lopp har storsamhällen positionerat sig som romernas fiender. ”Vagabonderna” har uppfattats som hot mot en etablerad samhällsordning. Romernas väg har varit lång, fylld av umbäranden. De har mötts med misstänksamhet för sin fria livsstil, betraktats som främlingar. De har omfattats av förnekande, förtryck, fördrivning, segregation och tvångsassimilering. Attityden är på sina platser än i dag övervägande negativ. En undersökning i Rumänien ger inte belägg för att romer skulle vara mera kriminellt belastade än den övriga befolkningen. Fördomar kan vara svåra att bemästra. Med fortsatt utslagning kan de negativa stereotyperna komma att förstärkas, enligt regeln: ju djävligare folk behandlas, desto djävligare reagerar de – om det har överlevnadspotential.
En enkät utförd i västeuropeiska länder placerar romerna lägst på ”popularitetsskalan”. I Rumänien har tre fjärdedelar av tillfrågade icke-romer uttryckt negativa synpunkter. Inställningen har sin grund i bristande kunskap om och intresse för romernas kulturer och historia. I Rumänien, det enskilda land med flest romer (de utgör omkring tio procent av befolkningen) kan skolorna inte erbjuda tillräcklig undervisning kring romerna.
I början av 90-talet inträffade i Rumänien en rad fall av våld mot romer. Pöbelhopar brände romska byar och fördrev dem. En våg av illgärningar drev också fram i Ungern, Bulgarien, Polen, Tjeckoslovakien, Italien och Österrike.
Vana vid förakt
Situationen för de armaste av de generellt fattiga rumänerna, romerna, har inte blivit bättre efter kommunismens fall 1989. Tvärtom talas det om försämrade levnadsvillkor, ökad arbetslöshet och diskriminering. Ansträngningar att anpassa Rumänien till marknadsekonomins krafter har inte gett positiva resultat. Andelen fattiga rumäner har mångdubblats sedan 1989 och över en femtedel lever i extrem misär. Ruinerna efter det totalitära samhällets isolerande och giftiga murverk har, tillsammans med frustration över att ekonomin inte blivit bättre, lagt sina skuggor. Rumänerna har mycket att bearbeta. Decennier med en regim där överlevnad berodde på skicklighet i att hyckla, ljuga, manipulera och förtränga. En besynnerlig regim som hade en speciell babypolis med uppgift att utföra gynekologisk kontroll på medborgarinnor, för att tillförsäkra sig om att de inte medelst förbjudna preventivmedel förskingrade ledaren Ceausescus framtida arbetskraftspotential. En regim som lät registrera och licensiera varje skrivmaskin – som vapen – och som inte ville vidkännas några etniska minoriteter.
Romer har vant sig vid att utstå oförätter och utpekas som syndabockar. Att omfamnas av storsamhällens kvävande attityd, inbegripet att pavlovskt betaktas som socialt problem. Det finns en otäck tendens i Europa, men nu gäller andra bevekelsegrunder än att romer skulle vara utövare av svartkonst, barnarövare, kannibaler och vampyrer, vilket de en gång beskyllts för att vara.
Utsatthet en förenande faktor
Romerna har påståtts sakna historia och kultur, bland annat med hänvisning till att romani är ett muntligt språk. Att ”det gåtfulla folkets” kulturer överlevt är närmast ett mirakel. En förklaring är att språket romani, som liknar språket i dagens Indien och omfattar omkring 30 dialekter, hållit dem samman. Också den månghundraåriga sång- och musiktraditionen med rötter i Indien – som bland annat utvecklat den andalusiska flamencon – har bidragit till att hålla dem samman.
Rumänien ratificerade 1995 Romkonventionen för skydd av nationella minoriteter innebärande rättighet att använda det egna minoritetspråket, och undervisning på romani bedrivs i ett ökande antal skolor. Språket och de många romska gruppernas brist på homogenitet och central hierarki, jämte romernas behov av att skapa överlevnadsstrategier mot fientliga majoritetssamhällen, har bidragit till att hålla deras kulturer levande. Att vara utstött, leva vid sidan om samhället, har blivit en förenande faktor.
I Sverige behandlades, till för ett kvarts sekel sedan, romer på ett ovärdigt sätt - en förklaring till varför vissa misstror myndigheter. Skolan uppfattas av vissa romer som en institution som vill assimilera deras barn och därmed kan utgöra ett hot mot deras kulturer.
För en kruka honung
Rumänien är ett ungt land med ett gammalt folk. Det har varit bebott sedan förhistorisk tid och varit mötesplats för otaliga kulturer. En som satt sin prägel är romarnas. Rumänien blev Roms kornbod efter segern över dakerna 106 e Kr. Självständighet kungjordes den 9 maj 1877 av Carol I, som bar kungakrona smidd av järn från en kanon tagen i krigsbyte av turkarna. Transylvanien, en tredjedel av landets yta, införlivades först 1920 till priset av osämja med ungrare, som i dag utgör en av landets största minoritetsgrupper.
Romernas förfäder tros stamma i nordvästra Indien. Av okänd anledning lämnade de Indien för omkring 1 000 år sedan för att vandra mot väster. Första gången de omnämns i Rumänien är på tusentalet. Trehundra år senare skrivs i dokument att de är slavar. Under påföljande 500 år uttyttjas de som arbetsdjur. Institutionen slaveriet får sin fulländning efter Vlad Tepes, Dracul, prins av Valakiet (1431-1476), som utmärker sig med att brutalt bemöta den ottomanska aggressionen. Under senmedeltiden importerar härskare i de historiska provinserna – de feodala furstendömena Valakiet och Moldavien (som tillsammans med Transylvanien utgör det moderna Rumänien) – romer för att användas som slavar. Under denna tid kan en ärrad rom inhandlas för en kruka honung. Först 1864 upphör slaveriet i Rumänien och romerna blir fria. Fria utan jord och utan land.
Måste vara bäst
Romerna har tvingats in i ett ekonomiskt beroende, vilket tär på stoltheten. Rumäniens omkring 40 romska grupper finner i dag inte tillräcklig avsättning för sina traditionella yrken inom hantverk och underhållning, som till exempel koppar- och plåtslagning, förtenning, smide och musik.
Gabor-romer jag mötte i Rumänien, män med svarta Stetsonhattar och praktfulla mustascher, erkänner att de förvisso är stolta. En överlevnadsstrategi. Stoltheten kan av enfaldens tjänare tolkas som brist på respekt – en provokation. ”En annan provokation” utgör ett fåtal förmögna romer i behov av att manifestera sin framgång genom att uppföra palatsliknande villor med terrasser som omger spatiösa innergårdar – dekorativa ramar om befintlig tomhet.
Romerna är det lägst utbildade folket i Rumänien. Över femtio procent är analfabeter. Deras förväntade livstid är 50-55 år, nästan 20 år lägre än för andra rumäner. Över hälften lever på eller under fattigdomsgränsen. Romska samhällen har ofta strikta levnadsregler och egna lagar, romska flickor får inte ha utomäktenskapliga relationer och gifter sig ofta i 15-18 årsåldern.
Romerna, de fria, otämjbara, som först under senare tid etablerat permanent boende, kanske fann sin rörliga livsstil genom århundranden av förtryck och förakt. Trots umbäranden hyser många hopp. I dag studerar omkring 600 unga romer på universitet i Rumänien. De romska ledarna Albert Dandos och Victor Moldovan, som ledsagade mig på min resa i Transylvanien i juni, talar om dessa ungdomar som ”våra pärlor, vårt hopp”. De måste utbilda sig inom alla områden och inte förneka sitt ursprung. Romerna behöver sina förebilder. Också dessa ungdomar berättar om uppoffringar och diskriminering. De säger att de måste vara bäst för att ha en chans.
Insatser nödvändiga
Radikala insatser är nödvändiga. NGO:s (frivilligorganisationer) kan bland annat bidra på utbildningsområdet och när det gäller mänskliga rättigheter. Det föreligger behov av att förmedla kunskap om romernas kulturer, möjliggöra för hemspråksundervisning och upprätta institutioner för romernas kulturer och forskning kring romer. En viktig milstolpe är att romerna erhåller offentliga ursäkter för statliga övergrepp genom tiderna, något de fick förra året i Sverige. Samma år erkändes de också som en nationell minoritet i Sverige. I Malmö och Stockholm pågår f n projektering av romska kulturinstitut.
Ett är säkert, ”vi” har mera att lära av ”dem”, än ”de” av ”oss”. ”De” känner ”oss” väl...
Lars Kollberg
