Demokratinätet som är på plats i Oslo har noterat att protesterna mot Världs-banksmötet de kommande dagarna genomförs med betydligt mindre eller inga kravaller av den typ vi fick se under EU-toppmötet i Göteborg.
Oslomodellen innehåller flera punkter som visar att norsk polis och möjligen också de politiker som haft möjlighet att påverka myndigheternas agerande har valt en politik som visar att man förstår polisens dubbla uppgift att upprätthålla både lag och ordning.
Oslomodellen upprätthåller både respekten för protesterna och lag och ordning, det visas bl a av:
1. Att polischefen utlovat att ingen husrannsakan kommer att ske under de dagar Världsbanksmötet pågår. I Göteborg genomfördes tre husrannsakningar.
2. Att polischefen utlovat att polisen inte kommer att vara beväpnad. Norsk polis är ej vanligtvis beväpnad men möjligheten att använda sig av mer extrema vapen som vattenkanon för att bekämpa protester har avvisats som kontraproduktivt.
3. Att polisen utlovat att inte gripa efterlysta personer som är verksamma i den norska autonoma miljön kring Blitz under Världsbanksmötet. Tvärtom har man markerat vikten av att alla, även efterlysta, ska kunna demonstrera dessa dagar. Den efterlyste Lillevolden deltog också öppet i en demonstration för demokratiska rättigheter och mot terroristlagstiftningen på lördag utanför stortinget inför Världsbanksmötet utan att polisen ingrep, vilket visar att de vill hålla sina löften.
4. Att polisen inte maximalt utnyttjar möjligheten att trakassera tillresande demonstranter. Man har genomfört kontrollen mycket snabbt och nästan omedelbart släppt igenom alla som inte är registrerade. Hittills har man dessutom undvikit den typ av avvisningar av ostraffade personer som genomfördes i Göteborg om informationen om den avvisade svensken är korrekta. Vad som händer med en grupp danskar vars sak nu prövas är dock oklart.
5. Att norska polisen uttryckligen tagit avstånd från brutala ingripanden mot toppmötesdemonstranter som förekommit i en del andra länder.
En del agerande från den norska polisens sida är dock värt att kritisera. Det tidiga polishotet som framförts i Klassekampen om att straffa personer som varit registrerade med två års utvisning har hittills visat sig vara falskt men har bidragit till polarisering. Att polisen verkade för att stänga en redan hyrd skola för demonstranternas övernattning har fungerat provocerande. Både genom dess praktiska konsekvenser men också genom den kontroversiella motiveringen att det var gemensam övernattning och inte polisens stormning av skolor i Göteborg som skapade problem under EU-toppmötet 2001. De extrema åtgärder med stängda tunnelbanestationer och parkeringsförbud i Oslo centrum förefaller vara en anpassning till en internationell modell och bidrar till en uppskruvad hotbild som knappast kan vara relevant vid ett expertmöte för Världsbanken och i Norge. Att det från polishåll enligt massmedia spritts rykten som utnyttjats av pressen för att hetsa upp stämningen är också negativt.
Intressant är den annorlunda roll som massmedia har i Norge inför toppmötesprotester. Redan motkonferensens politiska budskap före demonstrationerna i Norge har fått stor uppmärksamhet. Norska massmedia låter olika proteströrelser fortlöpande komma till tals före mötet på ett sätt som inte skedde i Sverige. En systematisk jämförelse mellan svensk och norsk toppmötesjournalistik kan bli ett värdefullt bidrag till hur en demokratisering av internationell politik kan hjälpas fram i stället för motverkas av massmedia.
Tord Björk
