Oksana kämpar för miljön och rätten att vara ovanlig

Oksana Yakimenko är en av få miljöengagerade ungdomar i det ekologiska katastrofområdet Monchegorsk. Samtidigt är hon ett sällsamt knippe utåtriktad energi och en utpräglad individualist.
Taxin skumpar upp mot den bästa utsiktsplatsen i stan. På håll syns ett fabrikskomplex som formligen spyr ut rök mättad på svavel och tungmetaller. Oksana sitter fram och talar ömsom med taxichauffören, ömsom med oss. Hon växlar mellan ryska och engelska lika ofta som hon växlar samtalsämne.
– Jag vill inte äta djur. Det har att göra med min miljöövertygelse och sen tror jag inte det är bra för kroppen, säger hon.

Oksana Yakimenkos föräldrar träffades i Kazachstan, mamma tyskättling och pappa från Ukraina. Själv är Oksana uppvuxen i Monchegorsk. Fast hon föddes på ett tåg mellan Ukraina och Ryssland. Det var den 13 juni 1982.
– Det är typiskt för min personlighet med ett tåg. Det är som min själ, att allt händer samtidigt hela tiden. Det rör sig, säger Oksana.
Snart vecklar hon in sig i en längre diskussion med chauffören. Hon försöker förklara för oss, men hittar inte de rätta orden. Det handlar om ett ryskt barnprogram om ett visst djur. Hon vet inte vad djuret heter på engelska och blir frustrerad över sina språkliga begränsningar.
– Jag ska rita det för er senare, lovar hon.

Från utkiksplatsen ser man hela stan och hela dalen, ett landskap som ser ut som kalfjäll. Oksana följer med ut och röker en cigarett, sedan gör hon den väntande chauffören sällskap i bilen. Vi springer runt krönet med stelfrusna fingrar och försöker få de bästa bilderna av staden och smältverket. De ligger så nära varandra.
Kafé Metallurg är Oksanas favoritkafé. Det är en normal rysk restaurang. Rent, prydligt och med ganska loj personal. Spegelväggarna löper från golv till tak och även i taket.
När Oksana satt sig ner hinner vi få en närmare titt på henne. Hon har lila slingor i det korta håret. Naglarna på de gestikulerande händerna är spräckligt lila. Ögonen är bruna. På bordet framför sig lägger hon sin kalender klädd i blått jeanstyg.
– Den har jag gjort själv, det var en kjol, säger hon.
På hennes tröja sitter asymmetriskt placerade lappar. Den har hon också sytt själv.

I väntan på maten börjar Oksana berätta om projektet som hennes miljögrupp planerar.
– Vi har ett projekt i Monchegorsk som jag leder, säger hon. Det är ett studieprojekt för barn om miljö.
Sen avbryter hon plötsligt sig själv.
– Först ska jag teckna djuret, sen berättar jag om projektet, OK?
Oksana lånar min penna och målar en taggig igelkott på servetten. Det var den figuren som hon och taxichauffören talat om. Oksana ger tillbaka pennan.
– Den är väldigt populär i Ryssland. Så nu ska jag berätta för er om projektet.
Projektet består av två delar och ska löpa över två år. Den första delen består av ett frågeformulär till stadens skolor om hur de arbetar med miljö. Om miljöfrågorna till exempel tas upp i undervisningen.
– De skolor som inte arbetar så mycket med miljö ska vi arbeta med. Under en månad kommer vi till skolan för att hålla lektioner, berättar hon.

Sedan följer en tävling i idékläckning bland eleverna om vad skolan kan göra för miljön. Den skola som vinner tävlingen är tänkt att tillsammans med miljögruppen genomföra projektidén.
Oksana var själv med och drog igång miljögruppen för fyra år sedan. Monchegorsk är en plats där miljöproblemen är oerhört påtagliga för såväl människor som växter och djur.
– Jag har vuxit upp här. När man åker in i stan ser man döda områden. Det är som på månen eller på mars. Ibland gråter jag när jag ser det.
Hon berättar att alla som bor i stan har problem med luftrören. Att det blir som ett tryck över lungorna. Att vissa dagar är det svårt att andas. Men många i staden arbetar på smältverket och trots att människor känner sig sjuka så är det svårt att som miljöengagerad uttala sig kritiskt om det.
– Stan finns här för att fabriken finns. Säger man att fabriken är dålig är det samma sak som att säga att staden borde dö.
Sedan försvinner Oksana iväg i tankarna, det gör hon flera gånger under samtalet. Särskilt om de spelar en låt i bakgrunden som hon gillar. Då måste hon sjunga med.

För två år sedan startade Oksana tillsammans med en arbetslös journalist en lokal ungdomstidning, Kontakt, i Monchegorsk.
– I Ryssland har vi bara korkade tidningar för unga. De handlar bara om sex och utseende och de har dåliga bilder. Varför ska jag bry mig om hur jag ser ut när det är själen som räknas, säger hon.
Den kopierade tidningen Kontakt kom ut varannan vecka och bestod av olika avdelningar. Personintervjuer, sport, musik, miljö, sex och ”fråga psykologen”. Tidningen sålde de sedan på skolor för en rubel styck. Oksana berättar att de flesta kände till tidningen. Nu ligger Kontakt nere eftersom journalisten börjat jobba på fabriken.
I ett nummer hade de med en historia om en tjej som varit tillsammans med en annan tjej, något som är väldigt kontroversiellt i Ryssland. Artikeln handlade om Oksana.
– Det är svårt för mig. Min mamma vet och är väldigt orolig. I början grät hon. Hon sa: ”Du kommer inte att gifta dig och få barn”, berättar Oksana.

Nu har hennes mamma vant sig och säger sig kunna leva med dotterns bisexualitet. Då är det värre med andra människor. Oksana är van vid att få kämpa för att kunna vara annorlunda.
– Folk förstår inte när man är ovanlig. De tycker att man måste vara som alla andra, men jag kan inte vara det. Jag är individualist, det finns bara en av mig. Men jag har bra vänner som förstår mig och gillar mig för den jag är, säger hon.
Ändå berättar Oksana att hon helst inte vill bli förälskad i en annan tjej igen.
– Jag är rädd för att bli kär, för jag vet hur mycket man kan älska. Ryssland sätter upp så svåra hinder. Man kan inte bo ihop och det gör ont.

Oksana bor tillsammans med sin mamma, sedan hennes pappa lämnat dem. En yngre syster bor i Apatity. Mamman arbetar i en affär, medan Oksana går hem till folk och klipper dem för 100 rubel styck. Hon har några kunder varje dag.
– Min mamma kommer först för mig. Hon är viktigast. Jag är närmast förälskad i henne. Vi gör allt ihop. Vi röker ihop, vi dricker ihop.
Sin pappa saknar inte Oksana, men hon säger att hennes mamma ser skilsmässan som ett misslyckande.
– Men varför ska man bo ihop när man inte älskar varandra? Det tycker jag är korkat. Min mamma tänker så, men hon växte upp i Sovjet. Jag är annorlunda. Jag har växt upp i fria Ryssland.
Oksana sträcker armarna i vädret och jublar.

Emil Schön