Blir Europa en världsmakt med 500 miljoner invånare eller splittrat i ny tappning?
Europa håller på att bli ett ekonomiskt sett samlat område för 500 miljoner människor. Väldigare än USA. Toppmötet i EU just nu om framtiden, avgör delvis om Europa också blir ett politiskt kraftcentrum och en supermakt, men den vägen tycks vara fylld med problem och oenighet om maktdelningen framöver. Många tecken tyder på att omvärlden på söndag kommer att registrera att Europa fortsättningsvis bryter arm med sig självt, på gott och ont.
Stormakterna i EU vill nu stärka sin ställning så att smånationerna inte blockerar beslut. Tyskland vill till och med ha större röstvikt än Frankrike och kommer att slåss för det. Och att förändra röststyrkan hos de olika medlemmarna är nu den hetaste potatisen i Nice, där politiker skall försöka där diplomater misslyckats med att få en uppgörelse till stånd. Smånationerna sätter sig på tvären.
Försöken att minska vetorätten är också omstridd. Storbritannien vill ha veto om skatter och sociallagstiftning, Frankrike vill ha vetorätt om tjänstehandel och kultur, Tyskland vill ha det om invandring. Spanien, Portugal och Grekland vill ha vetorätt om förändringar i bistånd.
Två hastigheter
Majoritetsbeslut kommer tydligen även i fortsättningen att bara gälla mindre viktiga områden. EU-kommissionen i Bryssel ser denna utveckling som en handlingsförlamning.
Trenden mot ett EU i flera hastigheter kommer att stärkas i Nice. Storbritannien har öppnat för det under förutsättning att det inte bildas en kärna av elitstater som trycker på sin makt över de andra. Detta med hänvisning till Tysklands och Frankrikes ambitioner att skapa ett EU inom EU. På lång sikt tycks dock denna modell realistiskt sett vara att räkna med.
Men vid Nice-mötet byggs ingen superstat. Förutsättningarna för det finns inte. Inte ens bland de krafter över hela det politiska spektrat som väljer att i det tysta kritiskt diskutera EU:s framtid i stället för att öppet demonstrera. Frågan om utvidgningen österut kan sannolikt klaras i en kompromiss, där dock risken är stor att processen fördröjs ytterligare om inte statscheferna i EU lyfter sig i håret.
Dramatiken i Nice går inte att ta miste på, speciellt som medierna bestämt sig för att mötet är det viktigaste sedan 1991 och att ”ett misslyckande inte kan tillåtas”. Men ett misslyckande av format kan komma om maktkampen inom EU går i stå. Intresset i de länder som ansöker om medlemskap kan då svalna betydligt. Och USA flaggar med alternativa lösningar för länderna i östra Europa om EU inte öppnar sig för dem. Detta sätter viss press på EU.
Centrifugen
Politiskt sett är det inte bara i USA centrifugalkrafterna är betydande, med maktförskjutning från centrum till regionerna. Även i EU har under senare år de nationella tongångarna stärkts. Ett exempel på detta kom häromveckan när premiärminister Blair plötsligen efterlyste någon typ av nationell kulturell samling kring det brittiska.
I Tyskland diskuteras alltmer nationens identitet och Frankrike fasar över att språket hotas av den amerikanska dominansen i alla typer av medier. Ovanpå detta ökar mer eller mindre otäcka förtäckta diskussioner om kulturell utarmning under hotet av ökad invandring runt om i EU:s medlemsländer.
Befolkningarna är tämligen EU-kritiska, långt mer än deras politiska företrädare i de etablerade partierna, och det demokratiska underskottet i EU-processen kostar på i de nationella valen. Någon förutsättning för att man i Nice enar sig om inriktningen för en framtida grundlag saknas. Däremot kan det kanske bli en kompromiss kring platserna i EU-kommissionen.
Mer röstvikt
Frankrike kommer sannolikt att säga nej till att Tyskland får mer röstvikt i EU-rådet. Sedan Helmut Kohl försvann som förbundskansler i Tyskland har relationerna med Frankrike förändrats en hel del. Nuvarande förbundskansler Schröder har förankrat sig mer i Storbritannien och Italien.
Fransmännen slåss för samma röstvikt som Tyskland, enligt Rom-fördraget 1957. Tyskland är i dag större och vill ha ökad röstvikt.
Det är alltså på en rad områden som kompromisser måste tas som går utöver nationella särintressen. Det blir upp till regeringscheferna att väga det nationella visavi det övernationella – och i dag blåser det allt snålare vindar för det övernationella, speciellt om det drar iväg i riktning mot en superstat. De politiska förutsättningarna finns inte i dag i alla fall.
Men det kommer att finnas anledning att granska det finstilta från Nice. I ett kompromissläge vill federalisterna alltid lägga in plattformar för en framtida stormakt.
”Uv i grantopp”
Sverige befinner sig i den föga avundsvärda positionen att ärva resultatet från Nice som ordförandeland i EU första halvåret 2001, efter det nuvarande franska mandatet. Ett av omvärlden bedömt misslyckande i Nice kommer att belasta den svenska regeringen en hel del.
Speciellt om utvidgningen österut går i stå och om maktkampen mellan de stora och de små i EU fortsätter. Regeringen Persson kommer att försöka kryssa mellan en hel del blindskär och samtidigt göra allt för att inte förlora sig i spelet om Europa.
Klart är att regeringen Persson tacksamt följer de brittiska vindarna och analyserna när det gäller de stora dragen i ett framtida EU. Därmed förstärks även banden med USA i detta spel om framtida inflytande.
Det är en pragmatisk linje som en stor riksdagsmajoritet backar upp – och som ger landet maximala marknader. Med den svenska IT-näsan i vädret är dock risken stor att högmod går före fall om arvet från Nice blir en alltför stor belastning.Det gäller att lågmält hantera dagens sköra Europa. Och driva sin långsiktiga linje, om man har någon, som en trött gammal uv i en grantopp.
Bo B Melander
