Det började med en avancerad polismilitär mobilisering som förvandlade centrala Nice till en befästning och innerstadskvarteren till en livlös stenöken. Mängder av gator stängdes av och lokalmedierna var fulla av klagomål från butiksinnehavare, restaurangägare, taxichaufförer som blev avskärmade från sin kunder och kunde se fram mot förlust av ett halvt dussin dagskassor, utan chans att begära ersättning från EU.
Det fortsatte med fredliga folkliga massdemonstrationer, i princip av samma slag som i Seattle, Washington, Geneve och Prag, men större och riktade, inte mot WTO, IMF och Världsbanken, utan mot EU. Nu buntar Attac och andra protestgrupper alltså ihop EU med alla de internationella organisationer som anklagas för att underblåsa och främja en nyliberal världssyn. EU uppfattas av dessa gröna, röda och alternativa rörelser inte som en del av lösningen utan som en del av problemet.
Så följde förstås de gamla vanliga snedsprången av smågrupper som tror att det är genom att bränna ner ett litet bankkontor på en bakgata i Nice som man krossar världskapitalismen. Massmedierna fick sina bilder och spekulationsekonomins lakejer sina argument. Dock blev det mindre dominans för debatten om demonstrationsmetoderna den här gången än efter Prag.
Frågan är förstås vad polisen skulle motivera sin enorma kraftsamling och lättprovocerade brutalitet med om dessa provokatörer inte funnes. Under de korta dagarna hörde jag dussintals upprörda berättelser om onödig, oprovocerad polisbrutalitet. Själv råkade jag ut för tårgas i ögonen för första gången i livet – och det var inte i samband med någon demonstration utan mitt på huvudgatan Jean Medecin under fredlig eftermiddagsprome-nad. Plötsligt satte sig ett dussin ungdomar tvärs över gatan, dock utan att stänga den helt. De fåtaliga bilar som fått tillstånd att köra in i centrum kunde snirkla sig förbi.
Efter ett tag framgick att man genom att ”stänga gatan” ville protestera mot att franska polisen hade stängt gränsen mot Italien för att hindra inresa för ett tusental av sittdemonstranternas kompisar. Rätt oskyldigt! Borde ha kunnat fixas med samtal och lugn väntan. I värsta fall kunde man kanske lyfta bort ungdomarna från gatan. Men icke fransk polis, inte! På nolltid hade man tillkallat ett femtiotal beväpnade konstaplar med gasmasker och ansiktsskydd som ställde upp i anfallsformation.
Förbipasserande hutades åt, men inte effektivare än att trottoarerna fylldes med tusentals flanörer samtidigt som sittdemonstranterna fick sympatistöd från snart sagt varje ungdom under 25 år som råkade komma förbi. På några minuter hade polisen lyckats skapa en högexplosiv situation som givetvis motiverade ännu fler poliser. Staden genljöd av sirener medan uppladdningen trappades upp.
Till slut small det naturligtvis – tårgasgranater regnade ner över demonstranterna, men spreds med havsvinden också in över de helt oskyldiga åskådarna. Vi fick lägga benen på ryggen, vilket inte var så lätt för alla högklackade borgardamer. Under den närmaste timmen genljöd smågatorna i närheten av ilskna snyftningar och förbannelser över polisen på ett språk man inte trodde fanns i så fina kvarter. Embryot till en Nej till EU-förening i Nice var skapat.
Medan gatuteatern rullade vidare och plötsligt gav föreställning på det mest skilda håll i staden, öppnades kejsarcirkusen inne i betongbunkern bakom alla kravallstaketen. Bakom lyckta dörrar pågick där något som i efterhand av åtskilliga kommentatorer har kallats ”matthandel”. Stats- och regeringschefer skulle göra upp om EU:s maktstruktur och slogs naturligtvis in i det sista för egna intressen.
Men i motsats till tidigare toppmöten, då alla brukar lyckas lura i sina egna massmedier att just de ”vunnit”, verkar det den här gången finnas en bedövande enighet om att Nice blev ett totalt fiasko. Härom är federalister och euroskeptiker helt eniga, om än av delvis olika skäl. Federalisterna tycker att det blev alldeles för litet av överstatlighet, EU-kritikerna menar att det trots allt blev ytterligare steg på vägen till en EU-superstat.
Bådadera är sant, men ser olika ut beroende från vilket perspektiv det betraktas. Alla är dock eniga om att regeringskonferensmetoden är ett demokratiskt fiasko och kräver att toppmötescirkusen inställer nästa föreställning. I stället måste en helt ny modell till, där befolkningar och folkrörelser och regionala och nationella parlament aktivt är indragna i arbetet för att utforma lämplig samarbetsstruktur för Europa (inte bara EU, alltså).
Inte minst måste det fastslås vem som har rätt att bestämma vad så att det blir slut på den s k ”glide-banen”. Vad det ska utmynna i har många namn. Kompetenskatalog säger en del, bl a tyska Bundeslän-der. Konstitution, säger EU-federalisterna varpå de flesta EU-kritiker ryggmärgsmässigt svarar: Då blir det ju en stat! Men nog måste man kunna skriva ihop en sorts stadgar för en europeisk samarbetsorganisation utan att det automatiskt blir en stat? Om dagens EU får en konstitution med president och allt blir det givetvis en superstat. Men om man skulle kalla Europarådets stadgar för ”konstitution” skulle den organisationen inte därmed automatiskt bli en stat. En sak är klar: Så länge EU:s befogenheter inte är reglerade kommer driften på ”glidebanen” mot superstaten obevekligt att fortsätta.
Inför stormen av kritik i EU-parlamentet två dagar efter toppmötets avslutning, då resultatet diskuterades utan att det färdiga beslutet förelåg (!), försvarade sig president Chirac med att det var bättre med ett dåligt resultat i Nice än inget alls, för utan Nice-fördrag blir det ingen utvidgning av EU. Men det är bluff, vilket Göran Persson sedan länge insett.
I praktiken skulle ingen stat och inte heller EU-parlamentet våga rösta nej till Polen 2002 även om toppmötet i Nice hade misslyckats med att ändra en del maktpolitiska avvägningar mellan de nuvarande EU-staterna. Dessutom är ju hela tanken bakom ”effektivitets”-behovet fel. En organisation som växer ska inte centralisera utan tvärtom decentralisera, delegera, avknoppa verksamheter, outsourca osv för att få fram en kärnverksamhet som man kan koncentrera sig på och sköta bra.
Hotet om utvidgningsnej är alltså en helt tom bluff som bara har syftat till att skrämma småstaterna att godta stormakternas krav på att de skall få bestämma Europas öden precis som de gjort så många gånger förr – med katastrofalt resultat. Men EU skulle ju vara något annat, ett skydd för de små, brukar anhängarna säga. Utfallet i Nice visar att det alltid har varit en önskedröm. Utvidgningsbluffen har gått hem, annars skulle ju de små inte ha vikt sig i sista sekund. Och Sverige har sålt sina legitima demokratiska intressen för att få ett lugnt ordfö-randehalvår (tror dem!).
EU är och förblir ett redskap för ett antal f d stor- och kolonialmakter att tillsammans göra comeback i samma liga som USA, Kina, Ryssland, Indien. Det är verkligen inte tänkt att småstaterna ska spela någon annan roll än att tillhandahålla en del lutheranskt plikttrogna räknenissar som kan hålla ordning på bokföringen, några blåögt godtrogna kuttersmycken som kan skapa en illusion av jämställdhet och, naturligtvis, ett antal högteknologiska militärdatafreaks som kan styra iväg EU-bomber mot revolutionära bråkstakar i hela världen – tills de gör sina triumfartade hemkomster i gul-och-blåstjärniga zinkkistor.
Chirac var övertygad om att Nice-toppmötet går till historien. Ja, säkert – som toppmötet som utlöste den största folkliga protestdemonstrationen i EU:s historia, som toppmötet som definitivt placerade EU i samma grupp av protestmål som WTO och IMF och därmed bidrog till framväxten av ett nytt alleuropeiskt EU-motstånd, som toppmötet som visade upp avgrunden mellan ”kvinnan på gatan” och makteliten bakom lyckta dörrar – ja, kanske också som det sista toppmötet av sin sort.
Per Gahrton
