Enighet behövs för ett Nej till EMU

Miljö- och alternativrörelsen behövs i folkomröstningen om EMU. Både för att stärka synen på hur viktigt lokalt basarbete är och för att nej-sidan ska få ett budskap till de som vill värna om miljö och solidaritet.
Nu har tyvärr olika vänsterideologiska företrädare särskilt inom socialdemokraterna mot EMU och Vänsterpartiet med visst stöd av Miljöpartiet skapat en polarisering på nej-sidan som kan skada de annars goda möjligheterna till att det blir ett nej till EMU i folkomröstningen. Konflikter ledde till en uppdelning av nej-sidan i två nätverk och att organisationer på nej-sidan utestängdes. De två nätverken Samarbetande organisationer och Nätverket Nej till EMU fördelar tillsammans de 48 miljoner som riksdagen beslutat ge som stöd till kampanjorganisationer. Av dessa har nätverken redan beslutat att tilldela sig själva 42 miljoner.

Fördelningen har gjorts sådan att merparten hamnar hos kanslier baserade i Stockholms centrum på bekostnad av basarbete i storstädernas förorter och verksamhet på landsorten utanför huvudstaden. Till partipolitiskt obundna kampanjorganisationer har pengarna fördelats i direkt omvänd proportion till hur demokratisk en organisation är och hur mycket lokalt arbete och ansvar för uppbygget av lokala EMU-nätverk man tar. Desto fler medlemmar som är aktiva i EMU-frågan och desto mer lokalgrupper och interndemokrati som finns, desto mindre pengar får man om några alls. Omvänt desto mer man efterliknar EMU:s centralbank i Frankfurt och är sluten för demokratiskt inflytande och har så få medlemmar som möjligt med hela verksamheten koncentrerad till ett rikskansli i Stockholm, desto mer pengar får man.

18,6 miljoner av de 42 miljonerna nej-sidan hittills delat ut har gått till riksdagspartier och organisationer inom dessa varav en dryg miljon till ungdomsförbund. Detta trots att riksdagen beslutat att kampanjmedlen inte skulle gå till partier. 16,9 miljoner har gått till slutna sällskap och organisationer utan lokal bas. De slutna klubbarna Medborgare mot EMU och Europa ja – Euro nej får 6 respektive 3 miljoner. De två organisationerna Fackliga EU-kritiker och Folkkampanjen Sverige ut ur EU som saknar lokalt basarbete tilldelades 5,4 respektive 2,5 miljoner. Bägge har mycket få medlemmar.

Kvar blir mindre summor till partipolitiskt obundna folkrörelser med lokalt basarbete. Tillsammans får den socialpolitiska folkrörelsen Verdandi, Sveriges småbrukare och Unga mot EU drygt två miljoner.
Den organisation som mer än någon annan drivit det partipolitiskt obundna EMU-motståndet i Sverige är Folkrörelsen nej till EU med 3 000 medlemmar och lokalgrupper över hela landet. De har varit den drivande kraften bakom samlingen av Nej till EMU-nätverk från söder till norr och gör fortlöpande kvalificerad nyhetsbevakning samt material om EMU-frågan. Ingen annan organisation är knappast i närheten av en sådan demokratisk insats för den samlade nej-sidan. De får 1,5 miljoner eller inget alls om de inte lämnar ifrån sig sin hemsidesdomän www.nejtillemu.se.

Oroande är också att regeringsunderlagets organisationer i Stockholm har skapat splittring. Till skillnad från i övriga landet utestängs utomparlamentarisk vänster från samarbetet. Miljöpartiet i Nacka och Haninge, Alternativ Stad, KPML(r ), Socialistiska partiet, Vänsterns studentförbund och Ung vänster tröttnade till slut på utestängningsförsöken och bildade Folket mot EMU för alla som önskar ett demokratiskt öppet samarbete. Nu växer oron ute i landet för hur de återstående 6 miljonerna fördelas. Kommer demokratiskt öppna nätverk som inte aktivt döljer att de samarbetar med utomparlamentarisk vänster att motarbetas? Kommer splittringen i Stockholm att spridas runt landet? Det kan bli till skada för ett landsomfattande lokalt samarbete för att vinna folkomröstningen.
Problemen kan övervinnas. Det är nu viktigt att inpränta i nej-sidans partiföreträdare att basarbetet är viktigt. Få om ens någon motsätter sig att det finns bredd i nej-sidans kampanj och att medel går till borgerliga kampanjorganisationer eller andra baserade i Stockholm. Men nej-sidan kan inte vinna främst med ja-sidans metoder. Det behövs också en respekt för öppet demokratiskt lokalt arbete som inte minst tar vara på nya människor som vill engagera sig.
Förutom att klargöra kritiken mot den fördelning som varit och se till att sprickorna nu minskar när resten av medlen fördelas så är det än viktigare att se konstruktivt framåt. Miljöförbundet Jordens Vänner föreslår nu att att de lokala nätverken tillsammans med intresserade folkrörelser ordnar en gemensam insamling och en riksträff i maj för att stärka basarbetet och nej-argumenten i hela landet.

En sådan linje för att stärka det lokala samarbetet måste vara en angelägenhet för Miljöpartiet. Det är svårt att tro att partiets medlemmar eller ens många förtroendevalda är medvetna om hur Miljöpartiet varit delaktiga i att marginalisera folkrörelsesamarbete och basarbete till förmån för Stockholmselitism. Miljöpartiet växte fram som en reaktion på hur riksdagspartierna i folkomröstningen om kärnkraft 1980 toppstyrde nej-kampanjen. Denna toppstyrning bidrog till att det försprång som byggts upp av miljörörelsen och samverkande organisationer förlorades. Miljöpartiet får inte bli en kraft som repeterar en sådan partipolitik. Miljöpartiet behöver istället stödja solidaritet, självtillit och lokalt basarbete i kampen mot EU-elitismen. Tillsammans kan miljörörelsen och Miljöpartiet motverka hämmande vänsterideologiska klyftor och bidra till en seger i EMU-omröstningen med bredare argument och tilltro till folkrörelsesamarbete.

Tord Björk