”De Grönas” Ralph Nader blir vågmästare
och hotar nu segern för demokraterna
När bara några dagar återstår av den amerikanska presidentvalskampanjen har Ralph Nader, det gröna partiets kandidat, skakat den politiska scenen i USA i opinionsmätningarna. Han är nu något av en vågmästare och demokraterna räds att han plockar för många röster från dem. Gore kan förlora om inte Nader uppmanar sina väljare på upploppet att rösta för Gore för att stoppa republikanen Bush.
Nader är plötsligt förstasides man i amerikanska medier. Vägen dit har varit kantad av skickligt politiskt arbete från den gamle konsumentadvokaten Naders sida. Han har lockat till sig ungdomen och de politiskt aktiva som delar hans åsikt att storföretagen i USA styr de etablerade partiernas politik och att demokraten Gore och republikanen Bush dansar efter deras pipa.
När demokraterna nu hoppar på honom, efter att ha haft honom som något av en idol under sin uppväxt, så svarar Nader med att Gore aldrig kan skylla sin egen oförmåga att vinna ett val på honom. I stället säger Nader att han sakta men säkert bygger en ny rörelse i USA som skall förankra demokratin hos folket och inte i storbolagen.
Möjligen kommer demokraterna i slutspurten att bjuda Nader på substans och samarbete. Men Nader tycks inte slänga in handuken förrän han kan visa sina väljare att han uppnått något av substans i en uppgörelse med Al Gore. Nader har demokraterna mellan tummen och pekfingret. Och det beror helt enkelt på att det in i det sista är dött lopp mellan republikanen Bush och demokraten Nader enligt opini-onsundersökningarna. Misslyckas demokraterna med att dra väljare från Nader får USA nästa vecka en amerikanskt president som är republikan, från Texas, och som heter George W. Bush.
President Bush?
Hur kommer då en president Bush att leda USA? Det tycks bli en återgång till filosofier och makthavare under hans fars, gamle presidenten Bush, tid i Vita Huset.
Utrikespolitiskt signalerar han ett mer introvert USA, som vill dra hem sina styrkor från Europa (Kosovo) och engagera sig så lite som möjligt i andra länders inre angelägenheter. Hans rådigvare är delvis kända gestalter från Gulfkriget, men där finns också yngre mer moderna utrikespolitiska experter.
Inrikespolitiskt har han utlovat skattesänkningar, decentralisering och en ”medkännande konservatism” som inte tvekar att fylla fängelser och ta livet av folk med mer omfattande tillämpning av dödstraffet. Sociala åtaganden överlåter Bush med varm hand till frivilliga krafter och stödorganisationer. Bush kommer att dra igång exploatering av nya naturgas och oljefält i Alaska till miljöorganisationernas fasa. Hans miljöengagemang är väl knappast mätbart. Allmänpolitiskt har Bush utlovat samarbete med demokraterna i kongressen, enligt en modell han haft i Texas, men USA är inte Texas, och demokraterna har inte någon större tillit till de löftena. Det finns en stor tvekan kring om Bush egentligen är en medkännande konservativ och i stället en viss oro för att han är ett lätt byte för de reaktionärare krafterna i USA.
Det är i stora drag vicepresidenten Al Gores politik som styrt Clintons andra mandatperiod vad gäller inriktning och substans. Det var Al Gore som reformerade Clintons politik mot mitten och i en mer företagsvänligt inriktning. Republikanerna säger att han stal deras politik. Utifrån det perspektivet kommer Gore i grunden att fortsätta att regera enligt de principer han förde in i Vita Huset under senare år.
President Gore?
I fokus står ekonomin under riksbankschefen Greenspans ramverk, och finansministeriet har att anpassa sig därefter och även budgetpolitiken. Gore kommer att förbättra vissa sociala åtaganden för staten, men huvudinriktningen blir att säkra förutsättningarna för den ekonomiska aktivitet som nu präglar USA.
Utrikespolitiskt tycks Gore också vilja fortsätta på den inslagna politiken, med engagemang i världspolitiken och inte bara av kortsiktiga amerikanska skäl. Det finns mer en vilja hos Gore att engagera USA i världspolitiken än hos Bush, som ser mer strikt på affärsmässiga och säkerhetspolitiska ambitioner. Men det är alltid riskabelt att i förväg gissa vilken kurs amerikansk utrikespolitik tar på basis av valmanifest och några enstaka utfästelser. USA, som den ledande och enda supermakten i världen, brottas med en osäkerhet kring hur den nya rollen skall hanteras. Bland ledande experter står traditionalister mot nydanare i en hård envig.
Nader har rätt
Den gröne presidentkandidaten Nader har viss fog för sin kritik att de bägge presidentkandidaterna företräder ekonomismen och stor–företagens intentioner och att de är politiskt lika som bär i många avseenden i sin kamp om den amerikanska mitten i politiken. Bush och Gore har utkämpat en vansinnigt tråkig presidentkampanj med rabblande tvåradersretorik. De blev bägge offer för en personfixering som ingen av dem mådde direkt väl av eller kunde hantera fullt ut. Bush gjorde dygd av nödvändigheten och gjorde sina tillkortakommanden till folklig populism.
Gore försökte sig på populismen men sänkte sig till nivåer som stred mot hans personlighet och intellektuella inriktning och det skar sig som mjölk omrörd i rabarberkräm. Naders framgång, när han nu pendlar mellan 3-10 procent i delstaternas valmarskår, grundades på en ödmjuk inställning (”jag kan inte vinna, men jag kan tala om vad som fattas i amerikansk politik”) som vann respekt.
Likt en outsider har han seglat förbi alla andra kandidater som försökt sig på att utmana de etablerade kandidaterna efter primärvalen. Nader vinner nu gehör hos grupper som normalt skulle rösta demokratiskt om inte partiet hade drivit högerut.
Framför allt drar han till sig unga intellektuella. Framtidens demokratiska politiker eller samhällsomdanare. Naders huvudvärk just nu är om hela den gröna rörelsen skadas av att ha eventuellt medverkat till att ge republikanerna Vita Huset, eller om hans ”tredje väg” vinner i längden oavsett valutgången. Det är mycket svårt att säga. Sannolikt skulle Nader hälsa en substansrik uppgörelse med demokraterna i slutändan, innan väljarna går till valurnorna.
Alan Greenspan
Kanske finns det plats för en sanningsägare på någon post i Vita Huset under Gore? Demokraterna behöver inte bara Naders röster, de behöver på sikt Naders unga garde för att vitalisera demokratin.
Hur det än går i det amerikanska valet så tycks den amerikanska väljarkåren känna sig väl tillmods så länge riksbankschefen Alan Greenspan sitter som en halvgud ovanför det politiska käbblet. Inte sedan en berömd FBI-chef, har en tjänsteman haft en sådan makt och ett sådant inflytande i det offentliga rummet i USA, som Alan Greenspan.
Om Gud vill så sitter han vid bankens roder som USA:s visdomsguru i flera år till. Och varken Gore eller Bush kan fatta några avgörande ekonomiska beslut utan att göra det inom de ramar som Greenspan drar upp för amerikansk ekonomi. Därav kommer många vallöften nu att komma på skam framöver. USA får se en hårdare ekonomisk politik än vad presidentkandidaterna utlovat. En del menar att löfteskarusellen redan är uppäten av höstens kongressbeslut vad gäller skattefinansierade åtaganden.
Medierna har också gjort Greenspan till en fadersfigur av format, vilket möjligen tillåtit väljarna att inte bry sig så mycket om själva presidentvalet. Så länge Greenspan håller i trådarna och så länge medierna ligger vid hans fötter framstår Vita Huset ofta som ett annex till den verkliga makten.
Det numera så omtalade väl-befinnandet i USA symboliseras tydligt av den trygghet som Greenspan får symbolisera i mänsklig gestalt: En slags monark eller halvgud och orakel i en och samma person.
Folkomröstningar
Delstats- och kommunalpolitik är alltmer i centrum för amerikansk politisk aktivitet. Vid valet nästa vecka kommer väljare i en rad lokala val få folkomrösta i stora lokala frågor i en omfattning som aldrig tidigare.
Om detta är en trend som står sig vet ingen men en del statsvetare i USA förutspår centralmaktens fortsatta reduktion i och med att allt större frågor avgörs i lokala folkomröstningar. På gång är Internetomröstningar som redan om åtta år kan ha förändrat hela det nu komplicerade sätter att både välja politiker och utforma folk-omröstningar.
Det om något kanske kan reformera och aktivera den amerikanska demokratin, som i och med årets presidentval riskerar att notera det lägsta valdeltagandet någonsin, vilket är en skam för USA, som självutkorad ledande demokrati.
Bo B Melander
