Miljömagazinets Peter Wikberg drar slutsatser efter att ha läst en ny rapport från Svensk Handel
Med WTO:s fiaskoartade möte i Seattle som startpunkt för snart ett år sedan rullar nu en våg av protester allt mäktigare och snabbare över världen. Med storkapitalet, de transnationella företagen och organisationer som WTO, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken som gemensamma fiender ljuder protesterna allt högre igen, senast i Melbourne, i dagarna i Malmö och snart i Prag. Och frihandelsförespråkarna börjar känna sig allt mera trängda. Det är det kvardröjande, nästan övertydliga intrycket av en färsk rapport från Svensk Handel med den talande titeln Från Lutherhjälpen till skyltfönsterkrossare – en kartläggning av frihandelsmotståndet.
Det råder ingen som helst tvekan om att en organisation som Svensk Handel – vars huvuduppgift bland annat är att ”förklara och försvara frihandeln”, med vd:ns Carl Johan Westholms egna ord tar det till synes alltmer omfattande motståndet mot den ohämmade kapitalismen på mycket stort allvar.
Men rapporten misstänkliggör på ett försåtligt sätt en proteströrelse, som i mycket står för global solidaritet och en önskan om rättvisare handel i världen. Genom att bunta ihop vänster- och högerextremister och att lägga stor tonvikt på begreppen nationalism och protektionism frambesvärjer rapportförfattarna Johan Norberg och Paula Werenfels Röttorp en bild av teknikfientliga, internationella orosmakare med förvirrad verklighetsuppfattning.
”Globaliseringsmotståndare” är exempel på en term som genomgående används som en bekväm etikett för de misshagliga som med sådan framgång nu ifrågasätter den rådande världsordningen med dess ohämmade kapitalflöden och spekulation och den rovdrift på människor och miljö som följer i spåren. I rättvisans namn måste dock nämnas att författarna ändå har strävat efter att ge en något sånär objektiv bild av den komplicerade samtidshistorien. De erkänner att den nya motståndsvågen inte kan karakteriseras som protektionism i traditionell bemärkelse utan snarare som handelsskepticism.
Rapporten verkar genom sin kartläggning av svenskt och internationellt frihandelsmotstånd vara tänkt för att definiera den nya proteströrelsen och därmed formera de egna styrkorna, läs SAF, storföretagen, Timbro etc, till kamp. Författarnas objektivitet visar sig dock vara en illusion vid närmare granskning.
Ett talande exempel är fotnoten till följande passus i den löpande texten: ”Analytiker har hävdat att många av demonstranterna inte har någon speciellt genomtänkt världssyn.” Fotnoten lyder: ”Se t ex en i grunden sympatisk betraktare: ·õProblemet är att de inte har någon djupare kritik. Allt de har är en outvecklad rädsla för handel i allmänhet och den Internationella Valutafonden och Världsbanken i synnerhet. Deras moraliska instinkt är berömvärd, men deras bild av världen är en villa.õ, õMarch Madnessõ, The New Republic, 1 maj 2000.”
Exemplet nyss ingår i ett avsnitt där man försöker förklara förenande faktorer bland motståndsrörelsens alla olika schatteringar och motstridiga argument. Enligt rapporten förenas frihandelsmotståndarna förutom den allmänna förvirringen av en antikapitalistisk hållning som framför allt manifesterar sig i en vilja att återreglera de globala kapitalflödena genom att införa Tobin-skatt, det vill säga en skatt på 0,1 procent av kapitalflöden över gränserna. Detta därför att internationella valutarörelser och spekulation ”har inget ansikte och är därför lätta att hetsa mot”.
Vad som verkar som en absurditet för rapportförfattarna är att konsumentorganisationer finns bland dem med fientlig eller kritisk inställning till frihandel. Skribenterna anlägger nämligen ett strikt ekonomistiskt synsätt och anser att det är särskilt som kunder alla kan tjäna på ökad handel, genom rikare utbud och lägre priser.
I det fallet skulle en relevant fråga, som inte ställs i rapporten, vara: hur låga ska priserna vara för att legitimera hälsorisker, förstörd miljö och undergrävd demokrati genom storföretagens oavbrutna jakt på billiga produktionsförutsättningar?
De avslutande slutsatserna i rapporten är intressanta. Det varnas för att demonstranterna kommer att få ett reellt inflytande på den allmänna opinionen och att det finns alltför få vardagsrepresentanter för friare handel. Andra mer oroväckande slutsatser är att våldsamheterna riskerar att trappas upp om inte de bredare rörelserna håller en hårdare kontroll på svansen av anarkister och att frihandelsmotståndarnas disparata åsikter gör att de inte kan skapa en gemensam positiv dagordning.
Säkert är dock att motståndet lär fortsätta, i Malmö, Sydney och inte minst i Prag den 19 september då IMF och Världsbanken inleder nästa möte.
Peter Wikberg
