När besluten om utbyggnad av 3G-nätet togs tillfrågades inte de myndigheter som ansvarar för frågor om strålning och människors hälsa.
Socialstyrelsen har i uppdrag att skydda människors hälsa. Myndigheten är tillsynsvägledande för frågor som rör skydd av människors hälsa under miljöbalken. Det innebär att de flesta instanser som hanterar bygglovsärenden för 3G-master förlitar sig på myndighetens bedömning, alltifrån miljö- och byggnadsnämnder till länsstyrelser och regeringen.
Socialstyrelsen ska även ansvara för att människors hälsa beaktas enligt de 15 miljömålen, bland annat säker strålmiljö, som tagits fram för att samhällsutvecklingen ska vara långsiktigt ekologiskt hållbar. Målen är utformade så att de känsligaste grupperna i samhället – barn, gamla eller de som på grund av någon annan anledning är extra känsliga – inte ska drabbas av negativ påverkan.
Ja, detta låter ju fint och bra, men hur sker arbetet i praktiken med den säkra strålmiljön exempelvis?
Outredda hälsoeffekter
I frågan om 3G-utbyggnaden har Socialstyrelsen inte gjort eller ens tillfrågats om att göra en utredning av effekterna för människors hälsa inför beslutet att bygga ut 3G, som enligt beräkningar innebär minst en fördubbling av den totala strålningen som vi har i dag från radio, TV och GSM tillsammans. Regeringen valde i stället att uppdra åt Boverket att tillsammans med Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket, Post- och Telestyrelsen, Gles-bygdsverket och Svenska Kommunförbundet analysera vilken inverkan utbyggnaden kunde få för främst natur- och kulturvärden med hänsyn till miljöbalken och plan- och bygglagen.
Inte heller Statens strålskyddsinstitut (SSI) tillfrågades. Det är ICNIRP:s, den internationella strålskyddskommissionen, och WHO:s bedömning som Socialstyrelsen förlitar sig på när man menar att försiktighetsprincipen inte är tillämplig på 3G-utbyggnaden.
Studien i Lund nonchaleras
Socialstyrelsen har ingen egen expert på området utan anlitar ett vetenskapligt råd som är Anders Ahlbom, professor i epidemiologi vid Karolinska institutet. Anders Ahlbom är också en av de 15 personer som ingår i ICNIRP:s så kallade main commission. Dessutom är Anders Ahlbom ordförande i SSI:s vetenskapliga råd för frågor som rör mikrovågsstrålning. SSI förlitar sig också på ICNIRP:s bedömning. Det innebär att Anders Ahlbom blir mångdubbelt konsulterad av svenska myndigheter och får minst sagt mycket att säga till om i denna fråga, som är så omtvistad bland forskarna världen över.
Bertil Persson, professor i radiofysik, är en av de forskare som ingår i Salfordgruppen från Lund.
– Varken SSI eller Socialstyrelsen har kontaktat oss efter publicerandet av vår studie som visar att hjärnceller dör av mobilstrålning. Nästan alla andra länders myndigheter har kontaktat oss, exempelvis de tyska, engelska och amerikanska. Men inte de svenska. Det är en oförlåtlig nonchalans mot medborgarna att man tillåter den här utbyggnaden utan att överhuvudtaget ha utrett riskerna med den nya strålningen eller ha någon kunskap om vilka effekter detta kan få, avslutar Bertil Persson.
I ett meddelandeblad från år 2002 skriver Socialstyrelsen att ”det finns i dag inga belägg för att cancer eller några andra effekter kan uppstå till följd av högfrekventa fält från mobilbasstationer”. Vidare skriver myndigheten att ”Det finns människor som anser att de är direkt påverkade av elektromagnetiska fält från olika källor däribland högfrekventa fält från mobilbasstationer. Dessa personer uppvisar ett stort antal symptom. Det gäller trötthet, svaghet, diffus värk, koncentrationssvårigheter, nedsatt minne, yrsel och huvudvärk. Det finns dock inget underlag som styrker ett samband mellan symptomen och elektromagnetiska fält”.
Det är just dessa symptom som den franske forskaren Robert Santini, visade i en studie att människor led av i högre utsträckning ju närmare en mobilbasstation de bodde. Dessutom hävdar Santini att det är fullständigt visat att strålning från mobilbasstationer ger negativa effekter på människors sömn, ökad trötthet och huvudvärk samt försämrat immunförsvar. Till underlag för sin slutsats har han 57 vetenskapliga rapporter.
”Försumbar forskning”
Socialstyrelsen skriver i ett brev till Sunne kommun år 2003, med anledning av en inlaga av Björn Gillberg och stiftelsen Miljöcentrum, att forskarvärlden inte är delad i två läger och att det är ytterst få forskare, som trots brist på relevant forskningsunderlag, hävdar att det finns risker förknippade med mobilbasstationer.
Många länder och städer runt om i världen har betydligt lägre gränsvärden än Sverige (se Miljömagasinet nr 24). 1 000 läkare, framförallt tyska, varnar nu i det så kallade Freiburg-uppropet för allvarliga hälsorisker, eftersom de observerar ett ökat antal sjukdomar som de anser sig kunna härleda till bland annat uppförandet av mobilbasstationer.
Historien upprepar sig
– Socialstyrelsen förefaller vara väldigt enögd i denna fråga och är uppenbarligen inte objektiv, säger Björn Gillberg i en kommentar. Man sorterar bort forskning som tyder på risker, vilket är fullständigt oacceptabelt. Det är ett mönster som jag känner igen sedan 30 år tillbaka i tiden. Myndigheterna hävdade att DDT, kvicksilverpreparat, hormoslyr, neurosedyn var ofarligt. Man förlöjligade och nedvärderade rapporter som påvisade risker. Och det vet ju alla i dag hur det slutade. Alla preparaten förbjöds på grund av cancerrisker, risk för fosterskador med mera. Detta kallar jag för ”ofelbarhetssyndromet”. Myndigheterna försvarar i det längsta sin ofelbarhet i stället för att vara öppna för ny forskning, avslutar Björn Gillberg.
Mona Nilsson och
Marica Lindblad
