31 mars 2000
Det finns inga skäl att anta att mikrovågsbestrålning från mobiltelefoner och deras sändare är ofarlig för barn, gamla, elöverkänsliga eller andra människor. Det finns ingenting i dag som verifierar att högfrekventa signaler skulle vara ofarliga. Därmed finns det skäl att anta att placeringar av mobiltelefonmaster i bostadsområden med daghem, skola, äldreboende och elöverkänsliga människor ger upphov till olägenheter och skada såväl akut som på längre sikt. Därmed måste sådana placeringar anses som olämpliga. Det går inte att förneka att lågintensiv exponering från RFR påverkar nervsystemet. Tillgängliga uppgifter visar på både invecklade och komplicerade reaktioner och förvisso har RFR effekter av olika slag på det centrala nervsystemet. Att effekten skulle stå i direkt proportion till styrkan av RFR är inte självskrivet utan andra parametrar såsom frekvens, exponeringstid, vågform, modulation med mera har stor betydelse. Det är viktigt att veta hur dessa olika faktorer påverkar människokroppen var och en för sig, men det är också nödvändigt att veta och förstå hur dessa faktorer samverkar med varandra och därmed ger upphov till nya och oväntade effekter. Här finns mycket forskning som måste göras för att få bättre kunskap. Till detta måste också läggas närvaron av den individuella känsligheten. Det som ej påverkar en individ eller djurart kan vara förödande för en annan. Även om det finns studier som visar att olika frekvenser kan ge upphov till olika effekter så finns det vissa effekter som kännetecknar och återkommer vad gäller RFR. Det finns många studier som visar att olika frekvenser kan ge samma biologiska påverkan, men med en skillnad i styrka och beskaffenhet. Detta gäller till exempel förändringar i hjärn-/blodbarriären, påverkan på kalcium och på sömnen. Tillgängligt forskningsmaterial visar att pulsade mikrovågor ger fler biologiska effekter än analoga mikrovågor. GSM-systemet jobbar med en pulsmodulerad signal, 217 gånger/sekund. Att detta lågfrekventa elektriska och magnetiska fält (pulsningen) samverkar med den högfrekventa strålningen och ger fler effekter är tydligt. Frågan som måste besvaras är på vilket sätt. Biologiska effekter från lågfrekventa fält är i dag tämligen väl dokumenterade. Hur påverkar då frekvensen, styrkan, exponeringstiden och exponeringstillfällena från RFR dessa? Mot bakgrund av vad forskningen gett vid handen finns det inte heller anledning att betvivla de beskrivningar som elöverkänsliga människor ger över sina symptom eller ifrågasätta deras erfarenheter. Dessa borde i stället vara en av grundpelarna i både beslutsprocesser och fortsatt forskning. Eva Ljungberg |