I en tid när IT och bredband är på allas läppar och höjda
aktiekurser fyller många plånböcker finns en risk att den kritiska hållningen förloras. Man vill inte att det ska vara några hinder i vägen för IT och kommunikationssamhället.
IT-revolutionen letar sig in i i varenda skrymsle; från dagis med knowhow för treåringar till anställda som får datorn på avbetalning.
Utan att vara särskilt framtidsfientlig så måste det medges att tekniken kan inge oro. Var och varannan man pratar med känner eller vet någon som har lite problem med stickningar, rodnader när de tillbringar mycket tid framför dataskärmen eller någon som är så rejält elöverkänslig att han tvingats sluta jobbet.
Men i den svenska politiska debatten är det tämligen tyst. Medan skolbarnen i England instrueras i hur mobiltelefonen ska användas på ett säkert sätt ifall det visar sig vara farligt, har man i Sverige nöjt sig med att informera eleverna om att de inte får använda telefonerna under lektionstid.
Förutom enstaka forskare i landet som hissat en varningsflagg för den nya elektronikboomens eventuella risker har statliga Strålskyddsinstituet, SSI och Ericsson samma inställning till riskerna genom att de hänvisar till WHO:s studier och forskningsrapporter i frågan.
Att som myndighet ha i stort sett samma inställning till eventuella risker som ett företag vars vinst bygger på att det inte är farligt kan oroa delar av allmänheten.
När jag nyligen intervjuade Ericssons informationschef, Jan Arhenbring, ville han inte gå ut med Ericssontelefonernas SAR-värde, det strålningsvärde som sänds ut från telefonen och orsakar en liten uppvärmning i huvudet.
Anledningen var enligt honom att människor ändå inte förstår vad det handlade om, utan tror att det är röntgenstrålning.
Efter att jag påtalat vikten av att folk själva måste få välja vilken telefon de vill utifrån strålningsmängd gav han med sig så mycket att han sa att jag skulle få reda på det högsta och lägsta värdet på Erikssons alla telefoner. Han försäkrade mig också om att alla telefonerna klarade gränsvärdet 2 watt per kilo kroppsvikt.Kanske har han orsak att inte lämna ut värdena – de kan utmynna i en debatt som man inte vill ha?
För ett par veckor sedan träffade jag en kille som var anställd på Ericsson i Kista utanför Stockholm. Han berättade att man nyss bytt ut alla fasta telefoner mot mobiltelefoner på hans avdelning. Det gick inte utan tandagnissel från de anställda. En diskussion utbröt om telefonerna och han uppskattade att hälften av avdelningens 100 anställda var ganska likgiltiga och 25 positiva. Men 25 var negativa till bytet; de var rädda för att strålningen kan orsaka cancer på lång sikt, sa han.
Praktiskt löste de kritiska personerna på avdelningen det med att inte ha telefonen på sig hela tiden utan lägga den på bordet när man inte förflyttade sig. Men av försäljningen av mobiltelefoner att döma, är inte andelen försiktiga personer i övriga samhället så stor som 25 procent.
Hänger det ihop med det som Jan Arhenbring sa angående SAR-värdet: att människor inte förstår? Den intressanta frågan är då vad de negativa Ericssonanställda förstår och vet. För de förväntas väl förstå?
Jag väntar med spänning på vem som vänder på klacken först, och ser säkerheten hos datorer och mobiltelefoner som ett försäljningsargument.
När tävlan i att hålla tyst vänds till en tävlan i att göra den miljömässigt och hälsomässigt bästa telefonen eller datorn.
Kenneth Samuelsson
