När 28 personer från 22 olika länder i tredje världen samlas under en månad i Karlstad för att gå kurs i Agenda 21-arbete skapas ett unikt miljönätverk. Idén till Life Acadamy fick grundaren Lars Hallén under den stora miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992.
Det sjuder av liv i lokalen, från rummen surrar engelska med olika accenter. Grupparbete pågår på Life Academy.
Michelle A Grant smiter ifrån sin grupp ett tag. Hon har på sig en tjock mohairtröja och yllebyxor. För en jamaicanska är 25 grader ingen riktig värme, fast kylan spelar ingen roll, hon skiner nöjt när hon berättar om kursen.
– Mest intressant för mig var besöket i Tuggelite, ekobyn. Boendefrågor hör till mina hjärtefrågor. På Jamaica byggs det många hus men det tas sällan hänsyn till miljöaspekter, berättar Michelle.
Hon arbetar på Jamaicas motsvarighet till Naturvårdsverket. Dels inspekterar hon och ger tillstånd till byggen, dels tar hon emot och handlägger brott mot miljöskyddslagen.
– När vi ger tillstånd krävs det ibland miljökonsekvensbeskrivningar - där kommer jag ha stor nytta av det jag såg i ekobyn. Överlag har det varit stimulerande att få se exempel på hur ekologiska kretslopp sluts, det är ni väldigt bra på här i Sverige.
Michelle är en av de lyckligt utvalda till kursen, det är bara var tionde som söker som tas in.
– Vi väljer ut människor, som vi vet kan påverka och fatta beslut på plats när de kommer hem. Fast ibland får en professor ge plats åt någon från en fristående organisation (NGO), det gäller att få den rätta mixen på gruppen. Det är lika viktigt att de får ta del av varandra, som att de får ta del av det svenska agenda-arbetet, säger Lars Hallén, kursansvarig.
Lars Hallén fick idén till Life Academy under den stora miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Hans tankar gick direkt
till tredje världen, där han själv arbetat i ett trettiotal länder. Hur skulle u-länderna kunna införa den lokala miljöagendan?
Så han beslöt sig för att arrangera kurser för människor som arbetar med miljö i tredje världen och är nu inne på sjätte året. Life Academys kursverksamhet drivs mestadels med biståndspengar från SIDA; respektive land får betala deltagarnas avgifter allt efter förmåga.
Kursdeltagarna åker runt på studiebesök, till exempel for de till Trollhättan där de tittat på bussarna som drivs med biogas. Dagarna fylls också med föreläsningar och nu mot slutet av kursen får de enskild rådgivning om det egna projektet. Alla deltagare ska planera ett projekt som de ska genomföra när de kommer tillbaka hem.
På nätet finns en virtuell akademi där medlemmarna kan gå in och
diskutera med varandra sedan de har återvänt hem till vardagen. Alla som varit med på kurs blir medlemmar i Life Academy, vilket ger ett unikt nätverk världen över.
I till exempel Kina sitter numera före detta kursdeltagare i beslutsposition och Life Academy har fått uppdraget att utbilda tjänstemän på hög nationell nivå.
Lars Hallén betonar vikten av samarbete, att inte bistånd enbart ska handla om att exportera kunnande eller teknik.
– I Kina finns det en miljard hjärnor, i Sverige nio miljoner. Hjärnan är hårdvara idag, det är viktigt att ha bra relationer med nationer som har många hjärnor.
Asiens alla Life Academy-medlemmar ska träffas i höst på ön Java i Indonesien:
– Det ska bli kul att få berätta om alla goda exempel som jag har sett här och ge lite energikickar till mina kollegor, säger kursdeltagaren Bandung E. Suseno. Han är chef på Environmental Education Center, som står värd för höstens möte.
Environmental Education Center är en oberoende miljöorganisation, som för att klara sin ekonomi bland annat hyr ut bungalows till besökare.
– Hos oss bor du vägg i vägg med regnskogen, säger Bandung E. Suseno, med ett leende. Våra bungalows har inga riktiga väggar, bara skynken, små vallgravar skärmar av dem från varandra så du somnar till grodornas kväkanden.
Environmental Education Center kämpar mot avverkning av regnskogen. Indonesien hade förr världens tredje största regnskog, men under de senaste 10 åren har 120 hektar skövlats.
Environmental Education Center arbetar med utbildning och
opinionsbildning och Bandung utformar bland annat det pedagogiska materialet.
Bandung E. Suseno tycker att han fått ut mycket av kursen i Karlstad.
– Nu ska jag ändra på vårt sätt att arbeta. När vi har workshops i mitt land har vi ofta allt för få praktiska exempel. Här har det varit så inspirerande med alla goda praktiska exempel. Den lilla teori vi läst har även den grundat sig på praktiska exempel.
I Indonesien är det svårt att ändra på människors attityder, tycker Bandung, till exempel att det går att odla utan bekämpningsmedel.
– Ni svenskar är duktiga på att få människor att delta i Agenda 21-arbetet, tycker Romein van Staden från De Aar i Sydafrika.
Han arbetar för kommunen och ska starta de tredje Agenda-21-kontoret i Sydafrika. Han har imponerats av att för första gången se kretsloppsarbete i praktiken, något han tidigare bara läst om i teorin:
– Ni har lyckats få fram så många dimensioner av hållbar utveckling, säger Romein, som verkar vara specialintresserad av källsortering och har tillbringat helgerna med att åka ut och kolla återvinningsstationer i Karlstadstrakten.
Han har redan vänner i Karlstad då De Aar och Karlstad är så kallade vänorter; personal från Karlstads kommun har varit i De Aar på ett kunskapsutbyte.
Vad har vi i Sverige att lära av Sydafrika?
Romein van Staden dröjer med svaret.
– Hm... Det är nog så att ni har haft så lite att slåss för i Sverige så ni kan behöva lära er lite om kampgnista av oss, säger han.
Michelle A Grant tycker att Sverige kan ta efter Jamaica, där musiken är ett sätt att nå folk.
– Musik är ett sätt att få ut budskap, även miljöbudskap. Hos oss hörs musik i vartenda gathörn. Musik och fotboll är viktiga delar av den starka jamaicanska kulturen. Vårt fotbollslag Reggae Boys förenar människorna otroligt bra. Jag tycker det är viktigt att ta hänsyn till kultur och tradition när man arbetar med miljöfrågor.
Kursen går mot sitt slut och alla tre enas om hur viktigt det är att fortsätta hålla kontakten:
– Vi har ju inte bara pratat miljöfrågor här, vi har ju även den sociala och ekonomiska biten gemensam, tycker Michelle A Grant.
– Vi har varit som en stor familj, anser Bandung E. Suseno.
Alla tre är unga: Romein är 23 år, Michelle är 27 och Bandung 32 år.
– Vi är en ung grupp och det är skönt, för alla tror vi fortfarande att vi kan påverka och förändra, säger Romein van Staden.
Text och foto: Anna Norberg
