Regeringen Göran Persson/Anna Lindh fortsätter sitt oförbehållsamma stöd till USA:s rätt att företa sig vadhelst Bushregimen tolkar som “självförsvar“. Detta kan komma att i historiens ljus ses som de senaste årtiondenas största svenska misstag.

Sociala och demokratiska partier behövs
I denna tid behövs demokratiska rörelser som står emot den råa globala penningmaktens marknadsekonomi, genom att slå vakt om den gemensamma samhälleliga sektorn och den nordiska folkrörelsedemokratin, mot serviceorganens vinstbolagisering och privatisering som ofta blir piratisering. Men regeringens val av våldets väg kommer dessutom att inifrån röta sönder ett alltför auktoritärt socialdemokratiskt parti. Ett parti som (redan i förra valet) inte ens längre vågar låta sina medlemmar bestämma vilka som ska stå på dess valsedlar.

Lyckligtvis håller partiets ungdoms- och kvinnoorganisationer på att vakna till när det gäller Afghanistanattackerna. En insiktsfullare linje har redan förfäktats av Ingvar Carlsson, FN-ambassadören Sverker Åström, Carl Tham samt den som under senaste årtionden (likt bortgångna Alva Myrdal, Inga Thorsson och Ulla Lindström) visat tydligaste moraliska resning och mod, och därmed vore partiets lämpligaste statsministerkandidat - Maj-Britt Theorin.

Harmonisering till uppifrån-“demokrati“
Göran Perssons hänvisning till enigheten i frågan hos EU:s ledare, med förväntan att svenska folket ska följa dessa, är en missuppfattning av demokratins rimliga riktning. Eller kanske snarare en “harmonisering“ till den EU-ledarpraxis som visats i frånvaron av förankring genom folkomröstning vid staternas inträde i EU. Likaså inför genomgripande förändringar av EU:s grundlagar, som i Amsterdam- och Nicefördragen. Danska och Irländska folkens “fel“röstningar har mötts med förakt och attityden att folk som inte förstår sitt eget bästa bör köras över.
Att därtill kalla det USA-dominerade Säkerhetsrådet och dess vilja för FN och FN:s vilja är en farlig schablonisering.
Att krigsyran är ännu värre på den borgerliga sidan ursäktar intet. Det är en beklämmande bekväm ytlighet från borgerliga ledare, när personer som tar avstånd från det slutgiltiga sönderbombandet av Afghanistan beskylls för att acceptera bin Laden och Talibanerna och dessas vidriga kvinnoförtryck etc.

Ekonomiska intressenter i krigshot
I denna tid, när inte supermakter hotar varandra med utrotning, har världen fått en unik chans att välja nedrustning och icke-våld. Mot detta folkintresse står både militären och den mäktiga vapenindustrin i öst och väst, t ex de hundratusentals sysselsatta i Natos och Penta-gons projekt. Dessas inflytande har redan lett till våldssatsningar och uranförgiftning av det forna Jugoslavien.
Man argumenterar nu att USA, med en tredjedels miljon döda, räddade Europa från fascismen under andra världskriget, och att vi därför bör förtrösta på vad dess regim företer sig i Afghanistan. Men det var ännu mer Sovjetunionen som var räddarna, med tjugo miljoner döda, utan att vi därför ens kunde förtrösta på hur dess regim behandlade sitt eget folk, eller på Rysslands behandling av tjetjenerna nu.

Bomber mot förtryckta kvinnor
Att blanda in kvinnoförtrycket i vedergällningsresonemangen är orimligt. Med de argumenten hade man redan kunnat bomba Saudi-Arabien eller Iran, vilka nu ses som “vänskapligt sinnade“ av USA. Afghanska Nordalliansens samling av krigsförbrytare och sunni-fanatiker är obetydligt mindre kvinnodiskriminerande än de shia-fanatiska talibanerna.
Många talibaner var barn som förlorade sina föräldrar genom Sovjets krig. De enda som brydde sig om dem var koranskolornas internat, som även på lärarsidan var enkönade. Frånvaron av kvinnoroll i deras uppväxt har gjort att de föraktar eller fruktar kvinnor eller utvecklas till okontrollerbara våldtäktsmän. Nu förser USA:s krig de fundamentalistiska koranskolorna med en ny kull andliga krigskrymplingar, som kommer att terrorisera nästa generation.

Svenska Amnesty demonstrerar mot attackerna: Det görs tillsammans med Afghanistankommittén som, fram till bombningarna, organiserat och finansierat huvuddelen av all skolundervisning för flickor i det utarmade Afghanistan. Vissa medlemmar i Amnesty kallar sin styrelses ställningstagande för politisering. Men om Amnestys syften är att vända sig mot straff utan rättegång, mot grym omänsklig bestraffning och dödsstraff, synes ställningstagandet riktigt.

Krass dominanspolitik: pipeline
Under ytan ligger, alltför mycket, världsdominansens krassa realpolitik – liksom var fallet vid USA:s vapenutrustande och terroristutbildning av bin Laden och talibanerna på 1980-90-talen. USA har i decennier velat ha en pipeline från de oljerika grannstaterna genom Afghanistan, kontrollerad av bolag eller en regim med följsamhet mot USA. Ryssland vill i stället nå makten över denna olja genom att dra rören genom sitt territiorium.

Hade USA behövt en pipeline genom Sudan eller Egypten skulle “världssamfundets“ bomber och “fredsbevarande insatser“ nu istället drabbat dem som bor där, då dessa länder - liksom USA självt - “härbärgerat“ de aktuella terroristerna, inte bara Afghanistan.
USA:s - och dessvärre än så länge Sveriges - krig kommer att öka terrorattackerna mot den arroganta och dominanta västvärlden. Liksom under Vietnamkriget gäller det nu för Sveriges folk att, ända tills kriget mot Afghanistan och dess folk upphör, genom demonstrationer och upprop kämpa för en linje baserad på respekt, ickevåld, rättvis fördelning och byggandet av demokrati. Därför bör svenskarna nästa år stödja de två svenska partier som framsynt utmanat våldsslentrianen.

Roland von Malmborg
Susanne Gerstenberg