I Stockholm möts just nu 300 internationella forskare och experter från tull, Interpol och atominspektionsorgan till en konferens om (o)säkerhet vid transport av kärnbränsle och hantering av klyvbart material. Man vill försvåra smuggling, liksom sabotage och terrorism mot atomanläggningar, samt förgiftningsutpressning mot allmänheten. De vill bland annat lägga upp databaser över risker och riskpersoner.
Efter 1993 har huvudarrangören, Internationella Atom Energi organet IAEA, registrerat 370 fall av smuggling och illegal handel med klyvbart högriskmaterial såsom uran och plutonium. Det mesta kommer från det sönderfallna Sovjetimperiet.
Detta är den tredje IAEA-konferensen om illlegal hantering av klyvbart material och atomutrustning. Den första var så sent som 1997, trots att Sveriges främste atomfysiker Hannes Alfvén redan för trettio år sedan varnade för terrorismen som en av de största riskerna med satsning på atomkraft.
Utpressning att förgifta eller atomspränga
Både små länder med totalitära tendenser och internationella brottssyndikat vill ha utpressningspotential eller atomvapen. En stor del av dessa fall handlar om material där några kilo duger för att tillverka en atombomb. Därtill kan samtligt material användas till terrorhot. Några korn i en miljonstads vattensystem kan akut slå ut befolkningen och därtill förgifta det befintliga rörsystemet för all framtid. En femtedel av en miljondels gram plutonium har visat sig garanterat ge hundar lungcancer, och varje reaktor producerar hundratalet kilo om året.
Tjernobyls utsläpp motsvarade mindre än 8 procent av den möjliga katastrofen, men har slagit ut 60 kvadratmil av Ukrainas bästa åkerjordar, kanske i århundraden framöver. Detta trots att myndigheternas “tillåtna“ värden – även de svenskas – numera ligger på nivåer som få experter skulle ha accepterat vid tiden för kärnkraftsomröstningen på 1970-talet.
Statsminister Ingvar Carlsson råkade efter Tjernobyl släppa ur sig en insikt som han inte levde upp till: att kärnkraften inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.
Kärnkraft skapar polisstat
Kärnkraften är extremt farlig och utsatt för sabotagerisk. Atomkraftens användning förutsätter därför i hög grad en polisstat för att skydda människor från kärnkraften och skydda kärnkraften från människor. Den kräver integritetsövergrepp via hemliga register. För att söka fånga en möjlig atomsabotör tvingas övervakarna misstänkliggöra och diskriminera tusentals oskyldiga.
Fredlig kärnkraft finns inte. Framställande av atombombsråvara kräver atomreaktorer. Reaktorerna kallas försåtligen fredliga/civila bara för att man kopplat på en generator. Kärnkraft och atombomber är siamesiska tvillingar, både tekniskt och ekonomiskt. Industrins desinformatörer försöker genom nyspråk sudda bort de insiktsöppnande orden atom och bomb, vilka ersatts med kärn eller nukleär, respektive missil eller spets. Ordet atom har därför tagits bort från bolags- och myndighetsnamn som Asea-Atom, Atominspektionen eller AB Atomenergi.
Ickespridningsavtalets civila paragraf sprider atomvapen
Några månader innan Saddam Husseins överfall på Kuwait, överförde svenska elit-atomexperter spetskunskap till Irak, aningslöst, på plats. Något som det av olja överflödande Irak naturligtvis inte behövde till civil kärnkraft, utan till sitt hägrande atombombsprogram.
De svenska experterna kunde försvara sig med att i ickespridningsavtalet – där Sverige förbundit sig att inte utveckla atomvapen – förbinder sig de undertecknande staterna samtidigt att sprida civil atomteknik. Denna saboterande paragraf byggdes in i texten av atometablissemanget.
Efter att Indien och Pakistan, liksom Israel, skaffat sig atomvapen via denna påbjudna civila teknikspridning bör Sveriges regering kräva att den paragrafen i ickespridningsavtaletavtalet rivs upp.
All atomkraft innebär risk för atomvapenspridning, och måste snarast avvecklas.
Roland von Malmborg
