Världshistorisk chans till atomvapenavrustning
Världen har i detta avspänningsårtionde en historisk möjlighet att göra sig kvitt totalhotet mot allt liv, atomvapnen.
Nato och Warszawapakten byggde atomvapenarsenaler med vilka de, genom sprängning, kunde utrota varandra många gånger om.
Men därutöver upptäckte klimatforskarna en katastrofal motsats till växthuseffekten: atomvintern. Redan en sprängning av någon procent av världens kärnvapen skulle skapa så mycket soldämpande stoftmoln att hela världen skulle kastas in i en atomvinter – med flera år av minusgrader överallt, utan några skördar. Varje sprängning av en bråkdel av den egna arsenalen någonstans i världen skulle alltså dödshota det egna landet.
Atomvapen – mot vem?
Nästan alla dessa atomvapen finns kvar, stridsberedda i öst och väst. Men vad ska Ryssland med atomvapnen till? Bruka dem mot ett USA som de tillåtit att till dumpade priser köpa upp landets resurser? Och som de tillåtit att ersätta vardagsrubeln med dollarsedlar? Därmed har ryska riksbanken berövats en stor del av den räntefria kredit som en egen sedeltryckning ger, och som varje självständigt land behöver till offentlig service. Dollarn som daglig transaktionsvaluta i Ryssland innebär att reala tillgångar till samma nominella värde övergått till USA mot bara tryckningskostnaden för dollarsedlarna
Framlobbade vapenprojekt har alltid varit ett effektivt sätt för industrin att tillskansa sig närmast obegränsade belopp från skattebetalarna. Inga skattesänkningar och nödvändiga besparingar där, inte. Vi har sett och ser fenomenet i Sverige kring JAS-flygplanen.
Fiende nödvändig för militärindustrin
Bush utlovar nu en ny generation atombombsmissiler, vilka han menar vara “nödvändiga i en föränderlig värld“. Bushs argument för sin “nya kärnvapenstrategi“ är att vissa små länder hotar.
Finns ingen fiende, måste han uppfinnas. Även Kina låter sig ju i rask takt coca-coloniseras. De svältande nordkoreanerna blir inte riktigt trovärdiga. Ryssarnas militärkraft lyckas inte ens underkuva sina egna tjetjener.
Alltså får man utpeka araberna. Att det enda landet i Mellanöstern som har atomvapen är Israel, blundar man för (1). Att Saddam Hussein knappast skulle ha fått någon makt om han inte varit USA:s gödsvin, förväntas vanligt folk inte känna till. Syftet med USA:s penning- och vapenstöd till hans person var två. Dels att hindra en inrikes demokratisering som sågs som hotfull av de multinationella storföretagen. Dels att Saddam skulle anfalla ett grannland, Iran. Att han fortsatte med nästa grannland, Kuwait, får väl betraktas som olycksfall i arbetet.
Framtidens stormaktsfiendskap: mellan USA och EU?
Det finns en inneboende tendens till vad som kan kallas fascism i varje stormaktsprojekt, vare sig de kallas Sovjet, Kina, USA eller EU. De förtrycker ofta både sina leverantörsländer och sina inrikes minoriteter, politiska, eller etniska.
USA är världens enda supermakt sen de lockade Sovjet att rusta sig till döds. Den snabbast framväxande konkurrenten om världsinflytande är EU. Det kan vara en tidsfråga när Nato spricker i en Nordamerikansk pakt och en motstående EU-krigsmakt. Största risken för framtida stormaktskrig kan vara mellan EU och USA. Detta är ytterligare en anledning till att rusta ner även konventionella vapen nu, i dagens avspänningsläge.
Ett av få försonande drag hos en euro-valuta är att den minskar det ojämlikhetsskapande dollarmonopolet. Men det bästa vore en FN-valuta, där den räntefria kreditköpkraften av sedeltryckningen delas mellan länderna efter folkmängd, genom att varje land får sin andel av varje sedeltryckning.
Sverige har föredömligt avstått från att nyttja sin atomvapenkapacitet
Miljöforskaren Hans Palmstierna, som visste mer än han borde, konstaterade 1974 i ett föredrag till nordiska fredsrörelsen graden av Sveriges atomvapenkapacitet: den dag regeringen begär atomvapen står de första klara efter högst fyra till sex veckor, men det kan mycket väl handla om bara några minuter för att skruva ihop komponenterna...
I syfte att få fram vapendugligt plutonium utanför internationell kontroll hade Sverige konstruerat sin tungvattenreaktor, Ågesta, bara nån mil från Stockholms centrum. Den hade delvis körts på uran från Billingen varvid över 30 kilo vapendugligt plutonium – tillräckligt för flera atombomber – hade smusslats undan den internationella kontrollen. Dessvärre har veterligen ännu idag inte redovisats var, och i vilken form, dessa 30 kilo befinner sig.
Efter ett folkrörelsemotstånd på 1950-och 60-talet, som la grunden till Säpos hemliga åsiktsregister, förespeglades svenska folket att forskningen för svenska atomvapen lagts på is omkring 1964. Detta var tyvärr inte sant. Tidningen Ny Teknik kunde belägga att Olof Palme, trots sina fredstal, till så sent som 1976 i hemlighet (även för sina kvinnliga ministrar Alva Myrdal och Inga Thorsson) försett detta utvecklingsprogram med pengar.
Men de massiva svenska atomvapenplanerna skrinlades av flera skäl. Motståndet växte, främst bland kvinnor och ungdomar, liksom i kärnkraftsfrågan. Detta hotade till och med Sveriges sedan ett halvt århundrade oförnyade politiska fempartimakt – genom risken för etablerandet av något konkurrerande freds- och miljöparti.
Redan 1960 hade etablissemanget skakats av att över 2000 väljare i Stockholm, i protest mot Sveriges atombombsplaner, “slängt bort“ sin riksdagsröst på författaren Per Anders Fogelströms fredsparti Framstegsunionen. Och i 1973 års val tog sig lokala miljöpartier in i Ängelholm, Ljusdal, Lidingö och Borlänge.
Många gillade inte överbefälhavarens tanke att prova atomvapnen i de Norrländska skogarna. Därtill hade Ågestareaktorn, efter bara ett halvdussin års drift, börjat läcka radioaktivitet i en sådan omfattning att inte ens en trygg kofta på Strålskyddsinstitutet skulle kunnat hemlighålla det mycket längre, eller dämpa folks oro. Den fick stängas. Och det folkliga motståndet växte mot den planerade efterföljande vapenplutoniumsmedjan – tungvattenreaktorn i Marviken, liksom mot uranbrytningen i Billingen. Detta hade spätts på av offentligt motstånd, även mot civil användning av kärnkraft, från Sveriges ledande atomfysiker Hannes Alfvén, som började varna för atomterrorister. Marviken byggdes om till oljekraftverk.
Sverige har alltså föredömligt avstått från att nyttja sin atomvapenkapacitet och kan därför utveckla en trovärdig kritik mot Bushs planer.
Sverige och EU bör protestera mot Bushs atomrustning
Bush påstår att han tänker lyssna på andra länder i frågan om atommissilsatsningen. Det är viktigt att Sverige nu, som EU:s ordförandeland, tar initiativet att säga till president Bush på skarpen att världen behöver atomavrustning, inte upprustning.
Roland von Malmborg
1 Denna tidning förnekar inte Israels rätt att vara en självständig stat, men förnekar varje lands rätt att hantera atomvapen, vilka vi betraktar som ett brott mot mänskligheten.
