I TCO:s rapport Det enkelriktade Sverige ingår ett katastrofscenario år 2040. Om inget görs nu, kommer Pajala, Överkalix, Övertorneå, Jokkmokk, Arjeplog, Sorsele, Dorotea och Åsele ha förlorat 70 procent av sin befolkning. Ett tjugotal kommuner i inlandet är dödsdömda, med nuvarande “utveckling“. Där kommer bara finnas arbete i offentlig sektor. I flera kommuner kommer det inte ens att finnas arbetsföra nog att ta hand om de gamla. Redan i dag tvingas 200 kommuner planera för en ständigt minskande befolkning.
Då, om inte förr kommer själva kommunala självstyrelsen ifrågasättas. Om hälften vårdar den andra hälften saknas skattekraft att betala. Större överföringar från rika kommuner torde inte medges. Redan klagar dessa att de förlorar för mycket i kommunal skatteutjämning. De menar sig behöva pengarna till daghem, skolor och bostäder åt alla som flyttar dit.
Lokal förädling och vinstdelning,
solidarisk hållning
Många i Stockholmsregionen tror att de håller övriga Sverige under armarna. Att de själva inget får för pengarna. Men en stor del av skatteunderlaget har flyttat dit, andra kommuner har betalat dessas uppväxt och utbildning och betalar vården av deras föräldrar.
Avkastningen av vattenkraft, malm och skog hamnar föga i glesbygden, mycket i Stockholm och alltmer utomlands, främst USA. Hur långt kan denna koloniala utsugningspyramid drivas innan allt slår tillbaka? Man kan inte äta pengar (eller penningtillväxt). Städernas mat och energi måste komma nånstans ifrån.
Konkurrens ger bara service åt tätorter
Dagens galna utveckling måste hejdas för att nå ett effektivt fungerande samhälle, som måste minska de nu ökande klyftorna mellan rika och fattiga kommuner.
Utbildningsnivån för de många måste lyftas, arbetstillfällen flyttas ut, bussar, tåg, mobiltelefoni och bredband garanteras i hela landet, liksom skolor, affärer och bankservice, även om det kostar oss. Pengarna kan inte bara komma från kommunerna, staten måste finna annan skattebas än inkomstskatter. Men den mesta förvaltningen bör skötas av kommunerna. Och planering är inte något som ska överlåtas till stora bolag.
Det var inte konkurrens som gav Sverige järnvägen, de finmaskiga post-, el- och telefonnätverken eller ett av världens tidigaste och mest täckande mobilnät.
Hundra års jämlikhetsarbete raserat
Även den växande klyftan mellan rika och fattiga individer måste vändas. När löneskillnaderna blir för stora övergår de från stimulans till störning, genom att de upplevs som orättvisor och maktmissbruk.
Löneskillnaderna är redan lika stora som innan fackföreningsrörelsen startades. Men nu kämpar ingen för de trängda. Nu gäller råa nyliberala “frihetsreformer“, där var och en (d v s de välbemedlade får välja) svarar för sig själv. Den som inte har tillräckliga resurser och inte får stöd kan inte ordna en bättre försörjning. Den som är så flexibel som arbetsgivarna önskar, med låg lön, deltid eller tillfällighetsjobb, och som därtill försörjer barn, har nog med att försöka överleva. Utbildningen är inte upplagd för dem.
Trängda i skruvstädet
För högavlönade sänktes skatten ”Den underbara natten”. Men för de lågavlönade höjdes hyrorna med 75 procent, genom momsbeläggning och minskade bidrag. I övriga Europa är skatten i regel fortfarande progressiv. Men i Sverige debiteras inkomstskatt även på låga inkomster. Dessutom tvingas småföretagare och jordbrukare här betala egenavgifter, oavsett hur låg inkomsten är. De kan varken få a-kassestöd eller socialbidrag utan att göra sig av med företag respektive jordbruk. De som har knappa resurser tvingas allt längre ut i marginalen.
I inlandet har många levt på säsongs- och småarbeten och arbetslöshetskassa dessemellan. Nu tillåts de inte leva så, sedan en bortre gräns för arbetslöshetskassa införts.
I stället för arbetsmarknadsåtgärder och anpassad utbildning har aktivitetsgaranti, Aga, införts, vilken tvingar dem arbeta mot fickpenning. Så tvingas alltfler flytta till städernas proletariatet, med låg livskvalité och höga samhälleliga kostnader för psykisk ohälsa, kriminalitet och missbruk.
Det behövs en politik där alla kan leva värdigt, även om de inte kan eller vill tillhöra de utvalda i storstäderna. Politiken ska stötta de smås möjligheter att försörja sig i stället för att kväsa dem. Det kan behövas en garanti om en minsta inkomst, såsom en medborgarlön, i stället för dagens misstänkliggörande med Agan.
Hela Sverige gynnas om fler kan bo och arbeta kvar ute i landet, inte koncentreras till storstäderna med dessas trafikinfernon, miljöförstöring och brist på bostäder. Hela Sverige gynnas om inte människor i glesbygden – och alltfler i storstäderna – marginaliseras.
Nordiska folkrörelsedemokratin hotad genom Europas lägsta skatter – för företag
En faktor i Sveriges nedgång är föraktet för folkrörelserna, deras bildningsarbete och demokratiska skolning.
Sedan 1982 har Sverige bland Europas lägsta skatter – för bolag. Av den tidigare vinstskatten på 60 procent efterskänktes då den halva, 30 procent, som gått till kommun och landsting. Den moderatliberala drömmen var även då att bolagsskattelättnad skulle ge såna dynamiska effekter för sysselsättningen att andra skatter skulle stiga minst lika mycket.
Men företagen använde dessa pengar mindre klokt än kommunerna. De gick till automatisering och datorisering som minskade sysselsättningen, samt till spekulation och utlandsinvesteringar.
Att alla företag sedan 1982 är kommunala nolltaxerare innebar ett omedelbart och varaktigt bortfall av 15 procent av kommunernas och landstingens intäkter. Detta tvang dem till snabbslakt av kulturen och folkbildningsverksamheten; bidrag dit togs bort, samtidigt som dessas hyror – även till kommunen – mångdubblades.
Det fortsätter med avskedanden i vård, skola och omsorg, vilket ytterligare minskar skatteintäkterna och ökar socialutgifterna. Det är resultatet av detta som de flesta svenskar upplever som “krisen“, inte någon globalt opåverkbar ekonomisk naturkatastrof. Det rör sig mest om en vållad offentlig servicekris. Det har aldrig gått dåligt för de stora koncernerna, Volvo, Stora, Ericsson, Astra etc.
Företagsekonomiskt indoktrinerade experter har fått kommunledningar att tro att alla personalnedskärningar är besparingar, så som det är för företag, vilka kan överlämna de mänskliga spillrornas försörjning åt någon annan – det offentliga.
Marknadsmännens EU inget hopp
Det behövs en ny politik som låter hela landet leva. Detta gäller varje land. För en sådan politik har redan maktkoncentrationen i Stockholm varit alltför oförstående och långt borta. Och det finns inga tecken på att den kan uppnås under Eurojetunionen.
Hans Sternlycke
Roland von Malmborg
